Jag måste ha en ny plan. Jag måste omvärdera mina beslut. Jag har blivit en bitterfitta.

Vintern har slagit hårt mot mig. Först en höst med återkommande andningsproblem, sen knölar i mungipan så vi inte kan rida med bett, men kanske framförallt en separation som tagit all kraft jag har och lite till.

Det är när Susanne kommer tillbaka för tredje gången i år och pratar om att jag måste sluta vara negativ, som det plötsligt tar fäste. Jag vill inte vara negativ!

“Jag har ett annat fokus” svarar hon när jag gnäller om att jag inte kan tävla dressyr utan bett. “Jag tänker att han rör sig utan rörelsestörningar, är hel och välmusklad”

Jag känner mig plötsligt fånig. Otacksam. Herregud. För två år sedan kändes en frisk häst som en omöjlig utopi. Som en avlägsen dröm. Nu står jag här och gnäller om att några små knölar i mungipan och ett regelverk som säger att man inte får rida dressyr utan bett, gör att jag inte får nå mina tävlingsmål. Mina tävlingsmål ja. Men det långsiktiga målet, att ha en frisk och hållbar häst – det är ju fortfarande alldeles rimligt.

Vi rider en bomövning på vårt hackamore och han är hur fin som helst. Jag är glad och stolt över honom, även om känslan med hack aldrig blir samma som med bett för mig. Det går helt enkelt så bra det kan gå på hack. Jag måste vara nöjd med det, för det är så förutsättningarna ser ut.

Någon timme senare står jag och mockar medan tankarna snurrar i huvudet. Hur viktigt är det att tävla? Kan jag tänka mig att återgå till en vardag med min häst, där man tränar för nöjes skull?

Det ärliga och ganska pinsamma svaret är nej. Jag vill inte lulla runt på hemmaplan och inte  tävla. Jag ser en sådan glädje i att få åka ut på tävlingsplats och ha mål kring det, att det inte känns som ett alternativ att låta bli.

Så vad jag gör jag?

Att byta häst är uteslutet. Jag vill ha min Huligan. Men ska jag ha min Huligan och jag ska rida på hack, då får jag inte tävla dressyr.

Hackamore – Huliganen – Dressyr. En ska bort.
Dressyren ryker.

Och vips är vi tillbaka på det här med WE igen. Det är dags för en ny plan, nya mål och ny motivation. Jag lär behöva all hjälp jag kan få, speciellt med motivationen.

Jag återkommer med en ny plan. Håll ut med mig! Snart!

På torsdagen lastar jag in Huliganen och åker till Ultuna. Jag tycker om att åka till Ultuna. Inte för sakens skull kanske men om det nu är något, så vill jag dit.

Den här gången ska jag träffa Kerstin Bergvall som är specialist på hudsjukdomar. Hon ska titta på knölarna i Huliganens ena mungipa. Felicia hjälpte mig att låta den veterinär som brukar komma ut till oss för vaccination etc. att kolla på det för ett par veckor sen men han ryckte mest på axlarna. Det är som det är, menade han. Rid på med nåt bettlöst och hoppas på det bästa.

När någon säger sånt, tänker jag alltid: Men om det här var Briar som skulle gå SM? Vad hade ni gjort då?

(ok, måste byta det exemplet till en mer modern variant, men ni fattar poängen)

När jag kommer till kliniken blir jag mött av två veterinärstudenter som ställer lite frågor, sedan får vi kliva in i ett undersökningsrum. I rummet står inte bara Kerstin utan även min favoritspecialist Miia Riihimäki. Det är Miia som har hjälpt oss med luftvägsproblemen. Snart ansluter en tredje veterinärstudent. Hur lyxigt är det inte att få hjälp av inte bara en, utan två specialister som resonerar med varandra om ens häst? Att de dessutom förklarar och får frågor av sina studenter, gör ju att jag själv får chans att förstå bättre.

Helt uteslutet känns det ju inte att problemen med hans andning skulle kunna hänga ihop med de här problemen. Han har förutom sina knölar i och runt mungiporna också små knölar på ryggen av friktionen från schabraket och en på ena frambenet.

Efter mycket resonerande fram och tillbaka gissar vi att problemet kan komma från en kontaktallergi från bettet. Alltså att metallen triggar det. Jag åker hem med en kortisonsalva som ska strykas på två gånger om dagen i 14 dagar och ett specialschampo som han ska tvättas med på ryggen varje dag efter ridning.

“Det här med knölarna skulle ju inte behöva vara ett problem” säger jag till Miia och Kerstin. “Jag kan ju liksom rida på hackamore, men jag får inte tävla på det. Så enda problemet är egentligen att jag inte kan tävla”

“Det förstår vi ju att du vill göra” svarar de. Och så var det med den saken.

Nu har det dock gått 7 dagar och jag upplever inte att salvan gör några större underverk. Kuren ska fortgå i 14 dagar så jag fortsätter leva på hoppet.

Igår red jag i alla fall ett helt fantastiskt pass på hackamoret. För ett par månader sedan red vi nämligen en övning med Susanne Widner där vi kortade och ökade gångarterna, ridandes på stora volten. Då jobbade vi med en fjärdedel av volten i taget (korta, länga, korta, länga). Nu gjorde jag det i skritt, sedan en halva i taget i trav och galopp. Fick en så OTROLIGT fin häst av den ganska simpla men ack så roliga och tacksamma övningen. Ett tips såhär i vinterrusket!

När jag slutligen åker i backen gör jag det med huvudet före. Bokstavligen alltså. Hjälmen knakar som en trädgren en stormig höstdag. Jag ligger på rygg i snön, fortfarande med tyglarna i handen. Jahaja. Det var som fan.

Det glittrar för ögonen när jag reser mig upp. Några hundra meter bort står min förvånade kompis med sina två hundar. Han är på besök i stallet för första gången. Står där och tittar oroligt efter mig. Jag sätter foten i stigbygeln och sitter upp. Man vill ju inte komma gåendes tillbaka.

Huliganen är fortfarande arg på mig när jag hoppar upp. Han trampar runt irriterat, försöker backa ner i diket. Jag vill att han ska sluta med det. Får honom till slut att skritta vägen tillbaka. När vi gör halt vid min kompis ställer han sig på bakbenen, rakt upp.

I vad som känns som en evighet tror jag att vi ska tippa över baklänges, innan han kommer tillbaka ner på marken. Jag hoppar av. Skärrad. Drar upp stigbyglarna, säger att jag tänker promenera resten av turen. Jag är rädd och dessutom osäker på om hjälmen håller en smäll till om jag åker av igen.

Sen blir jag förbannad. Jag tänker på att John Ricketts brukar säga att “the learning takes place not because of what you do but when you stop”. Att det är när jag slutar göra det jag gör, som han lär sig. Om jag hoppar av när han stegrar sig, kommer han att fortsätta stegra sig.

Så tänker jag fast jag är skraj och osäker på om min hjälm är sprucken eller inte. Jag gör en klassisk hästtjej: Jag hoppar upp och skrittar en vända ändå. Huliganen lugnar ner sig men han är underlig hela turen och jag är fortfarande lite spak när jag hoppar av.

På kvällen gör det ont nästan överallt utom i huvudet. Mest i egot och oron. Mycket dumheter och olydnad kan jag hantera, men att bli avkastad är obehagligt på ett helt annat sätt. Det är nytt för mig, det har han aldrig lyckats med förut. Aldrig. På alla år har han aldrig fått av mig på det här sättet förut. Det gör mig orolig och osäker.

Som vanligt har jag svårt att se något som en enstaka händelse, jag går direkt över till katastroftankar. Ser tävlingssäsong och konditionspass och härliga sommargalopper försvinna iväg och ersättas med ledarskapsträning och rädsla och terapi. Terapi. Det borde finnas parterapi för häst och ryttare. Kanske är det det som är ledarskapsträning…

Rädslan för att bli rädd är ironisk. På tisdagskvällen longerar jag nere i ridhuset. Huliganen gör skäl för sitt smeknamn, brallar runt som en crazy person. När jag är klar frågar en bekant om jag vill hoppa upp på hans häst. Där står jag, halt och mörbultad, i tunga vinterkängor, termobyxor och arbetshandskar och hör mig själv säga “Ja men gärna!”. Och sen galopperar jag runt på hans enorma, superfina häst och bara ler över hur roligt det är att rida.

Först när jag hoppar av kommer jag ihåg att jag varit orolig för att vara rädd. Att jag glömt det när jag satt i sadeln. Glädjen att sitta på en hästrygg trumfar allt. Den genuina kärleken till hästarna, min enda länk till att existera i nuet. Ingen rädsla ska få ta det ifrån mig.

Lite ledarskapsträning på det här så är det bara påt igen sen. Imorgon åker vi till Ultuna för att kolla upp hans knölar i mungipan. Håll tummarna för en quick fix.

Vi hörs.

Jag parkerar bilen, blir sittande kvar i bilen och glor ut genom den regnblöta rutan. Ser snart inte ut längre. Klockan är 00:15 och klockan ringer om 5 h 45 min. Allt är bara så jävla motigt.

Det känns som om hela livet går baklänges. Efter månader att ha varit i stallet enbart efter kl 21 känns hästen mest som något jag måste göra, som att gå upp på morgonen och betala räkningarna. Jag vill vara fylld av energi och inspiration men ärligt talat vill jag mest bara sova.

På lördagen kommer Susanne Widner äntligen tillbaka till oss. Huliganen har inte tappat så mycket muskelmassa under vinterns andningsproblem säger hon. Jag rider på hackamore för Huliganen har nya knölar runt mungiporna. Susanne är som alltid ändå energisk, positiv och sprudlar av inspiration. Hon är som jag önskar att jag var. Mitt i detta är hon det närmaste jag kommer att få lite motivation.

“När jag kommer tillbaka om fyra veckor vill jag se en stor skillnad på honom” säger hon entusiastiskt. “Sätt press på honom nu! Höj ribban, öka intensiteten!”

Och jag liksom fylls av både motivation och hopplöshet samtidigt. Jag vill öka intensiteten, men jag vill också sova.

Det är ett angenämt problem att ha någon som tror på en och vill att man ska prestera till sin fulla potential. Susanne har ju ingen aning om att jag bara vill sova. Jag har ju inte sagt det till henne.

För vem är jag om jag säger det? En sån person vill jag inte vara. Har inte råd att vara, tänker jag, när jag skrittar fram i ridhuset.

Jag tänker för mig själv att hela mitt varumärke, som Huliganens matte, som vän och företagare och whatever. Det bygger på min energi. Den är min styrka. Den oövervinnerliga kämparviljan, att aldrig ge upp, att streta vidare. Vem är jag om jag skiter i allt och bara går och lägger mig?

Jag gör ett försök. Jag sitter där kl 21 i sadelkammaren och bläddrar i Susannes bok med uppbyggande ridövningar. Väljer en solfjäder med galoppbom. Går ner i ridhuset och bara gör. När jag väl kommer igång är det faktiskt riktigt roligt. Så är det ofta för mig, att när jag väl börjar så är det svårt att sluta. Jag lägger upp några små hinder och tar några skutt som avslutning. Lämnar ridhuset lite gladare, lite piggare.

Jag har ingen vettig sense moral på det här inlägget. Bara ett trött konstaterande att det är motigt ibland. Det kommer att bli bättre. Det blir ljusare, dagarna längre. En morgon vaknar man och är lite mer utvilad. Tills dess får man ta en dag i taget, släpa sig ut, påminna sig själv om hur roligt det är när man väl gör det man älskar mest – när man får umgås med sin häst. Och om man ändå gör något, kan man lika väl göra något uppbyggande. Håll ut, det blir bättre.

 

Så tänker jag.

 

Det blir lördag och dags att tuffa iväg på WE-kurs med Anna Nordin i Västerås. Huliganen har morgonen till ära hittat den lerigaste fläcken i hela hagen att sova på. Han bokstavligen dryper av lera när jag tar in honom. Tack hjärtat. Jag blir tjugo minuter sen iväg hemifrån.

Jag tackar min lyckliga stjärna för att han är så tacksam att ha med sig på äventyr. För det är han. Han bryr sig väldigt lite om att vi är på en ny plats. Tittar sig runt, men accepterar att bli fastbunden direkt efter att ha klivit ur släpet. Jag kan borsta, sadla och tränsa medan han står lika snällt som om vi vore hemma. Det är en lyx, men en lyx jag har jobbat fram. Ingenting har kommit gratis. Jag tänker aldrig glömma det, att för ett par år sedan fick jag leda och lasta med kedja genom munnen för att ha kontroll på honom. Nu står vi här i grimma.

Vi skrittar fram och beger oss till ridhuset för dagens första ridpass. Vi är grupper om tre. Huliganen och jag har aldrig testat WE förut men jag har en magkänsla som säger att det kommer passa honom bra. Han är trygg och nyfiken och smart. Det känns som bra egenskaper för en WE-häst.

Anna börjar med att förklara för oss att hennes filosofi är att lära sig rätt från start. Det vi övar in för att starta lätt klass ska hålla upp i svår klass, även om gångarten byts eller svårighetsgraden ökar. Jag gillar det sättet att tänka. Att man inte ska behöva lära om för att man går upp i klasserna.

Under första passet får vi öva på fem olika teknikmoment. Vi börjar med enkelslalom i skritt och trav. Jag rider på hackamore eftersom Huliganen fått problem med knölar runt ena mungipan igen. Hacket gör alltid allt lite svårare för mig och det är inte tal om att rida i någon snygg form. Vi tar oss dock igenom enkelslalom. Det är svårare än det ser ut, att få bågarna jämnstora och hålla ett lagom tempo.

Vi går vidare med ett hinder där vi ska göra halt mellan två hinderstöd och flytta en kopp från ena hinderstödet till det andra. Vi får börja med att bara göra halt mellan hinderstöden. Anna förklarar att om hästen rör sig i halten så är momentet underkänt. Halten ska vara korrekt, som i ett dressyrprogram. Vi får snart testa att flytta koppen. Huliganen har ingenting att säga om det.

Kvällen innan har jag testat att stå på ryggen på honom när han var lös i ridhuset. En vit kopp får honom inte ens att höja på ögonbrynet.

Fortsättningsvis får vi testa att göra halt vid en tunna, böja oss ner o lyfta en kanna, sedan rida en åttvolt genom koner. Den här dagen gör vi det i skritt och trav. I framtiden ska vi klara att göra det i galopp med ett enkelt byte. Dit är det en bit.

Slutligen får vi testa att rida in i en “korridor” mellan två bommar, göra halt och ringa i en klocka. Huliganen gillar klockan. Han gillar den så mycket att när vi under pass två får rida hela banan, hinner han ringa i klockan innan jag gör det.

Något säger mig att den här hästen kommer lära sig momenten utantill och göra dom åt mig.

Efter första passet blir det lunch följt av teori. Jag vet verkligen ingenting om WE men Anna förklarar tålmodigt för både mig och övriga deltagare om vilka regler som gäller, betsling, upplägg, tävlingsklädsel och tusen andra saker vi undrar över. Hon går igenom de 18 olika teknikhinder som kan förekomma på en WE-bana. Ingen av dom känns omöjliga för Huliganen, om än svåra att genomföra snyggt och korrekt.

Det blir ett par timmars paus innan det är dags för vårt andra pass. Jag tar med mig Huliganen ut på promenad, dels för att rasta honom och dels för att hålla värmen. Det är väl nackdelen med att åka ut på kurs i januari – det är svinkallt.

Andra passet får vi testa ytterligare ett par hinder och sedan alla nio hinder i följd. Vi får testa en repgrind och att rida med lans.

Det är så förbaskat kul att rida med lans. Jag blir alldeles överraskad över hur kul det är. Jag trodde bara det skulle vara skitsvårt och läskigt men det visar sig att det mest av allt är jätteroligt. Huliganen är så himla snäll mot mig och sköter sig finfint även när jag sitter och vinglar med tyglarna i ena handen och en lans i den andra. Vi lyckas till och med pricka en ring i trav! Jag är överlycklig och stolt över min fina häst.

I slutet av båda passen ber Anna oss berätta en sak som vi är nöjda med från passet och en sak som vi tar med oss.

Jag är oerhört nöjd med min häst i stort, hur cool och lyhörd han är även fast vi är i en ny situation, på en ny plats och dessutom på hack. Jag är också nöjd med hur duktig han var när vi red med lansen.

Med mig från kursen tar jag en himla massa inspiration och motivation, och insikten att jag måste öva på att göra saker långsammare – trava lugnare i slalom, backa steg för steg ut ur korridoren eller vid grinden. Nu ska vi öva och läsa på och sikta på att våga oss ut på nån pay and WE i slutet av våren.

Mer om WE-tränare Anna Nordin kan ni läsa på hennes FB-sida Enastående Häst- och Ryttarutveckling eller på www.enastaende.se . Förutom tränare och domare i WE sysslar hon också med mental träning för ryttare. Spana in henne!

Det är söndagskväll och tio minusgrader och snön ligger som ett vitt, tjockt täcke över vägarna. Dressyrträningen blir inställd så jag åker ut sent till stallet. Parkeringen är tom, ridhuset och utebanan nedsläckta.

Jag fryser in i märgen. Ett pass i ridhuset känns svårmotiverat. Jag behöver något annat. Jag borstar snabbt och stoppar in honom i skrittmaskinen medan jag släpar in hösilage och förbereder inför morgondagen. Klär på mig säkerhetsväst och overall och mössa under hjälmen. Laddar med nya batterier i pannlampan. Tar sadel och träns och ett reflextäcke under armen, knatar ner till skrittmaskinen.

“Ska du rida?” ropar någon som knatar förbi.

“Jag ska ut och galoppera intervaller i snön” ropar jag tillbaka.

Det är för mörkt för att jag ska se deras förvånade ansiktsuttryck, men jag vet precis hur de ser ut.

Det är som att han vet, Huliganen. Blicken är alert, han har svårt att stå still när jag kränger mig upp för att skritta iväg. Vi skrittar en sväng, travar i pannlampsskenet genom allén som likt en saga är vacker oavsett årstid och tid på dygnet. Huliganen har klippet i steget. Han är laddad som tusan. När vi kommer till uppförsbacken mot stallet behöver jag bara tänka ett kommando för att han ska sätta av som skjuten ur en kanon upp för backen. Jag saktar av på toppen, klappar om och joggar sista biten hem. Hoppar av, drar sadelgjorden, kastar av ländtäcket och hoppar upp igen.

Nu har han stora problem att stå still. Han vet precis vad som ska hända. Vi styr ner mot grusvägen. Den har ett alldeles perfekt lager med snö. Jag har tänkt trava första biten men Huliganen har inte tid med det och jag ger efter utan strid. Vi galopperar iväg längs med vägen. Pannlampan reflekterar snön som om det vore dagsljus. Jag bara åker med. Bromsar inte, skänklar inte, låter honom välja tempo och försöker störa honom så lite som möjligt. Öronen är spetsade framåt, han ligger på lite fort men jag låter honom hållas.

Efter ett par minuter är vi framme där vi normalt sett vänder. Han saktar lydigt av. Han andas och frustar, skrittar med raska steg vidare ner för en backe. Jag brukar vända men jag låter honom fortsätta skritta bortåt. Efter någon minut, när vägen planar ut, kortar jag upp tyglarna. Han taggar genast till, hoppar på stället, backar ner i diket, kastar med huvudet och försöker dra tygeln ur handen på mig. Vill iväg, nu nu nu. Galopperar stående på stället.

Jag släpper iväg honom och han sätter iväg. Vi tar sikte på en lång uppförsbacke. Jag låter honom välja tempo. Farttårarna rinner när vi dundrar upp för backen och vidare längs skogsvägen. Träden är fulla i frost. Skogen är vacker, mellan tårarna. Jag är bara där, i nuet och känner 500 kg muskler trycka ifrån under mig.

För första gången på en evighet är huvudet alldeles lugnt och tomt på tankar.

På lördag ska vi till Julpa gård i Västerås. Blygsamt inleder vi ett samarbete med ryttarcoach och WE-tränare Anna Nordin. Vi känner inte varandra. Vi har knappt alls träffats. Ändå har jag tagit chansen att inleda ett samarbete för att få hjälp med mental coaching och WE. Jag har ju som många av er vet länge varit nyfiken på WE. På lördag får vi för första gången testa WE under Annas heldagskurs. Vi kommer att rida två lektioner i grupp och få ett teoripass. Det ska bli alldeles otroligt roligt. Jag kommer att delge er allt från kursen.

För dig som vill läsa mer om ryttarcoach Anna Nordin och hennes WE-träningar, gå in på hennes hemsida www.enastaende.se och följ Enastående Häst- & Ryttarutveckling på Facebook.

Jag har alltid älskat nyår. Inte själva kvällen i sig men det som följer. Det nya året. Känslan av att få börja om, att få ta med sig de delar man vill ha kvar från året innan, slänga ut resten. Chansen att få byta förhållningssätt till det som i sak inte går att förändra. Våga önska, reflektera och satsa. 2018 ligger som ett oskrivet blad, där jag kan drömma fritt.

Varje år sätter jag upp mål för året som kommer. Det har jag gjort så länge jag kan minnas, både för mig själv och Huliganen. När vi pendlat till veterinären och stått med lera upp till knäna, har hoppet om att få rida till en speciell plats, ihop med en vän, åka på en träningshelg eller bara få ett endaste litet ridpass varit det som hållit mig uppe. Nu är det målen som sätter ribban för vår träningsplan. Mål och delmål för att veta vilken väg vi måste gå. Det viktiga är kanske inte att nå det långsiktiga målet, utan att hålla riktningen när man tappar fotfästet.

Jag delar upp året i fem perioder. Det är det som fungerar bäst för mig, men ditt sätt kanske är helt annorlunda. Period 1 är 1 jan – 31 mars. Det är då jag förbereder inför stundande tävlingssäsong, kanske testar första starten i slutet av perioden. Period 2 är tävlingssäsong, 1 april – 30 juni. Sedan sommaren, 1 juli – 31 augusti. Mindre tävling, mer chill och roliga upptåg. Period 4 är 1 sep – 31 okt, sista tävlingarna för säsongen. Från 1 nov och framåt (period 5) backar vi i träningen och utvärderar säsongen som varit. Ändrar på det som ska ändras inför nästa säsong och sätter nya mål.

Såhär ser vår årsplan ut:

Generella mål för 2018:

• Starta Lätt A:1
• Testa WE
• Kunna klippa honom stående lös i stallgången (lydnad, tillit, tydligt ledarskap)
• Ge min häst de bästa tänkbara förutsättningarna för att hålla sig skadefri

Period 1 (1 jan – 31 mars):
Mål: Vara redo för att starta Lätt B:2-Lätt B:3

Delmål:

• Återuppbygga kondition och styrka enl. Susanne Widners uppbyggande tänk
• 2 dagar styrka, 1 dag koordination, 1 dag kondition/vecka
• Arbeta med minskad inverkan av handen

 

Period 2 (1 april – 30 juni):
Mål: Starta Lätt B:2 eller Lätt B:3 med godkänt resultat (60 %)

Delmål:

• Träna för Lätt A:1
• Befästa förvänd galopp
• Kunna gå korta stunder i högre form
• Öka kondition, regelbunden konditionsträning
• Testa WE

 

Period 3 (1 juli – 31 augusti):

Mål: Bibehålla formen och vikt. Ha roligt!

Delmål:

• Stabil förvänd galopp
• Regelbundet konditionsarbete för att bibehålla kondition (inte öka)
• Regelbunden hoppträning
• Tre veckors återhämtning utan höga krav
• Morganriks: Lätt A:1, Lätt B:3, tömkörning, hoppning, trail – jämna (godkända) resultat
• Ha roligt ihop med min häst!

 

Period 4 (1 sep – 31 okt)
Mål: Starta Lätt A:1.

Delmål:

• Under september starta Lätt A:1
• Arbeta aktivt för att undvika riskfaktorer för andningsproblem (foder, stallmiljö, etc)
• Klubbmästerskap, godkända resultat i hoppning och dressyr
• Testa att starta en WE-tävling

 

Period 4 (1 nov – 31 dec)
Mål: Fokusera på träning, våga backa för att bygga nytt.

Delmål:

• Analysera och utvärdera gångna tävlingssäsong, träna utifrån vad som fattats under säsongen
• Behålla muskelmassa, kondition och vikt

Utanför stallet är jag väldigt intresserad av träning, så mitt egna mål är att äta bättre för att orka fortsätta träna med den intensitet som jag gör idag och ta ännu tyngre vikter, orka mer, ha ännu roligare.

Vad är era mål för 2018?

2017. Året jag trodde aldrig skulle komma. Året där vi för första gången genomförde en hel tävlingssäsong. Plockade våra första rosetter.

Det är underligt det där med rosetter. Några av våra mest gillade bilder på Instagram var de på just rosetter. Tänk tur barnsligt glad man blir över att få något färgglatt i hängt i tränset. Den blir så symbolisk, att alla timmar av tålamod, trötthet och träning, de har varit värda något. Vi har blivit bättre. Vi har till och med blivit så bra att vi var bland de bästa för dagen. Det är ju otroligt. Aldrig i mitt liv trodde jag att jag skulle få rida ett ärevarv på den här hästen. När jag ridit årets fyra (!) ärevarv, har jag gjort det med en underlig känsloblanding av eufori och vilja att gråta. Tänk att vi får göra det här tillsammans, har jag tänkt. Huliganen och jag. Tänk att det finns en plats för oss utanför kliniker och sjukhagar. Det trodde jag aldrig.Det är också en rosett som nog är mitt starkaste minne från 2017. Den röda rosetten vi fick på årets första lokala Lätt C:1 på Berga Naturbruksgymnasium. Med den kom de starkaste känslorna av både förvåning, stolthet och den där känslan som är så svår att sätta ord på. Den som är som en klump i magen, fast ändå bra, och gör så att man vill gråta jättemycket. Känslan av att få uppleva något som man aldrig trodde man skulle få göra, som en lättnad över att allting faktiskt ordnade sig fast ingen trodde att det skulle göra det. Kanske inte ens jag.

Jag trodde aldrig jag skulle skriva om rosetter i den här bloggen. Jag trodde jag skulle skriva vidare om skador.

Den 31 december 2016 skrev jag såhär på bloggen: ”Jag ser fram så mycket mot 2017. Jag hoppas att min häst får vara frisk. Att det blir vårt år. Att vi äntligen får göra de där tävlingsstarterna jag drömt om. Att vi får känna oss som ett “riktigt ekipage”.”

2017 gav mig allt det.2017 blev också året då vi på allvar kom igång med vårt uppbyggande tänk. Det går som på automatik för mig. Jag planerar mina veckor för att få kvalité och ett par konkreta, välplanerade ridpass framför en kvantitet av blandad sörja. Jag går inte längre in i ridhuset utan att veta vad jag ska träna på för dagen, vad temat ska vara och vad det kommer att kräva av honom. Varje pass ska leda någonstans, ha ett syfte och vara möjligt att utvärdera. Syftet kan vara att styrketräna och därför arbeta med intervaller av övergångar, men syftet kan också vara återhämtning eller lätt dressyrjobb utan krav. Det viktiga för mig är att jag vet vad jag gör och varför. Det har jag Susanne Widner att tacka för.

Att få rida en frisk häst är en ny sak för mig. Att kunna pressa, kräva mer, planera framåt. Att våga hoppas och ha mål, att våga satsa. Jag vet hur det är för alla er som står med sjukhagar och equiterapeuter och diffusa hältor och hovbölder och fan vet allt. Jag har kanske inte upplevt allt som ni upplevt, men vi har haft mer problem än de flesta får på en livstid. Och ändå, här är vi. En sjuk häst blir inte frisk av uppbyggande träning, men en svag, frisk häst kan bli stark istället för skadad på nytt. En stark häst är i större grad en skadefri häst.Vad är era mål för 2017? Jag kommer dela våra med er i veckan som kommer. Ett av målen är att ha så roligt som möjligt med min häst. Just nu är han frisk, just nu är han fortfarande ganska välmusklad. Han har tappat sin kondition och en del av sin muskelmassa, men vi är snart tillbaka. Att bygga en frisk häst är ett projekt, ett roligt, belönande projekt. Jag är glad och tacksam att jag får göra det.

Tack alla som varit inblandade i vårt storslagna 2017! Ett speciellt tack till:

• Susanne Widner (tränare)
• Malin Stridh (dressyrtränare)
• Felicia Bäckvik (medryttare)
• John Ricketts (tränare)
• Ingela Brinkefeldt (equiterapeut)
• Maria Ekenhjälm (hovslagare)
• Miia Riihimäki (veterinär)
• Johan & Polly
• My, Tina, Carro och alla andra fina vänner som alltid lyssnar och stöttar och kommer med idéer när det känns hopplöst

Och tusen tack till alla er som varit med oss det här året. Nu siktar vi mot nästa! Det kommer bli awesome.

Man står där med lera upp till knäna. Det blåser. Det verkar blåsa i alla jävla riktningar. Regnar gör det också, det är tre pulsgrader, känns som tio minus och i hagen är det så svart att man måste lysa sig fram med mobilen… som dör i kylan så man får leta på måfå istället.

Man släpar sin häst i leran. Huliganen vägrar gå, stannar för att flåsa av ansträngningen att gå ett tiotal meter. Allt känns bara så himla tradigt och deppigt. Felicia är i Australien, jag jobbar heltid och reser 3-4 h om dagen för att ta mig till jobbet. På kvällarna vill jag träffa min dotter så jag åker till stallet när hon somnat vid 21. Jag är trött, energilös och konstant orolig för min lille häst. Hur är han idag? Bättre? Sämre? När gjorde vi senast något roligt tillsammans? Jag älskar honom men jag minns inte.

Vi åker till Ultuna för allergiutredning men den visar inga allergier. Vi åker hem utan att ha en aning om varför han reagerar som han gör. Det känns så himla hopplöst alltihop.

Sen kommer helt plötsligt en dag när han andas helt normalt. Och så en dag till. Och en till. Till slut har han andats helt normalt i sju dagar på raken.

Vi går ner i ridhuset. Klockan är så mycket att alla lämnat anläggningen för flera timmar sedan. Jag kan lägga fram bommar utan hänsyn till någon annan. Någon dag rider jag barbacka, någon dag tömkör jag. Mest skrittar vi med några korta galoppinslag. Jag hittar på olika övningar från Sussis register.

Och plötsligt känner jag hur den kommer tillbaka – glädjen. Jag har glömt att man kan få energi av att vara i stallet. Det är som att den ständigt molniga himlen spricker upp. Jag byter perspektiv. Det kommer av sig själv. Plötsligt slår det mig att Huliganens värsta period, med höst och fuktig luft, den är över nu. Att vi har vår inhalatormask vid behov. Helt plötsligt startar vi om, tiden har gjort sitt. Han är konditionslös men hans noggrant uppbyggda muskler är till stor del kvar. Det är den 20 december. Nu vänder det, på alla sätt.

Håll ut, mina vänner. När man minst anar det är ljuset tillbaka igen.

På tisdagen ringer Miia för att meddela Huliganens svar på provtagningen i hans lungor. Proverna visar att han har en ökad mängd mastceller. Åtta procent i jämförelse med 5 % som anses vara övre gränsen för normalt. Kanske kan han ha haft ännu högre tidigare veckor tror Miia. Utöver det visar proverna på lite blod i lungorna.

Jag får lite panikkänslor. Har han haft en lungblödning?! Ja, antagligen.

Miia berättar att det är ovanligt på ridhästar, att det snarare förekommer på travare och galoppörer. Att det snarare hänger ihop med hastighet än med lång ansträngning.

“Jag har ju galoppjobbat honom” säger jag. “Kan jag ha orsakat det här?”

Miia förklarar att man kan se en blödning upp till ca 4 veckor tillbaka i tiden. Ett snabbt överslag i mitt huvud gör att jag inser att det är mer än 4 veckor sedan han tränades överhuvudtaget. Alltså borde jag inte kunnat orsaka blödningen, och ett vanligt galopp-pass innehåller knappast någon hög hastighet för oss.

“Om han varit flåsig mycket senaste tiden är det ju möjligt att han flåsat fram blödningen på egen hand” säger Miia. Jag föreställer mig att om han varit flåsig från början o kanske dragit något race med övriga hästar i hagen, kanske det räckt för att provocera fram en blödning.

Jag får veta att blödningen inte är något att göra något åt. Den är dessutom väldigt liten.

Den ökade mängden mastceller testar vi i första hand att vänta ut och se om foderbytet från hö till hösilage räcker för en förbättring. Det kan ta upp till 6 veckor för en miljöförändring att ge resultat. Så länge ska han ridas i den mån det är möjligt eftersom han stelnat så mycket bak.

Här finns en intressant artikel om just luftvägssjukdomar.

Håll tummarna för att vi blir successivt bättre härifrån!