Om att åka till Ultuna

På torsdagen lastar jag in Huliganen och åker till Ultuna. Jag tycker om att åka till Ultuna. Inte för sakens skull kanske men om det nu är något, så vill jag dit.

Den här gången ska jag träffa Kerstin Bergvall som är specialist på hudsjukdomar. Hon ska titta på knölarna i Huliganens ena mungipa. Felicia hjälpte mig att låta den veterinär som brukar komma ut till oss för vaccination etc. att kolla på det för ett par veckor sen men han ryckte mest på axlarna. Det är som det är, menade han. Rid på med nåt bettlöst och hoppas på det bästa.

När någon säger sånt, tänker jag alltid: Men om det här var Briar som skulle gå SM? Vad hade ni gjort då?

(ok, måste byta det exemplet till en mer modern variant, men ni fattar poängen)

När jag kommer till kliniken blir jag mött av två veterinärstudenter som ställer lite frågor, sedan får vi kliva in i ett undersökningsrum. I rummet står inte bara Kerstin utan även min favoritspecialist Miia Riihimäki. Det är Miia som har hjälpt oss med luftvägsproblemen. Snart ansluter en tredje veterinärstudent. Hur lyxigt är det inte att få hjälp av inte bara en, utan två specialister som resonerar med varandra om ens häst? Att de dessutom förklarar och får frågor av sina studenter, gör ju att jag själv får chans att förstå bättre.

Helt uteslutet känns det ju inte att problemen med hans andning skulle kunna hänga ihop med de här problemen. Han har förutom sina knölar i och runt mungiporna också små knölar på ryggen av friktionen från schabraket och en på ena frambenet.

Efter mycket resonerande fram och tillbaka gissar vi att problemet kan komma från en kontaktallergi från bettet. Alltså att metallen triggar det. Jag åker hem med en kortisonsalva som ska strykas på två gånger om dagen i 14 dagar och ett specialschampo som han ska tvättas med på ryggen varje dag efter ridning.

“Det här med knölarna skulle ju inte behöva vara ett problem” säger jag till Miia och Kerstin. “Jag kan ju liksom rida på hackamore, men jag får inte tävla på det. Så enda problemet är egentligen att jag inte kan tävla”

“Det förstår vi ju att du vill göra” svarar de. Och så var det med den saken.

Nu har det dock gått 7 dagar och jag upplever inte att salvan gör några större underverk. Kuren ska fortgå i 14 dagar så jag fortsätter leva på hoppet.

Igår red jag i alla fall ett helt fantastiskt pass på hackamoret. För ett par månader sedan red vi nämligen en övning med Susanne Widner där vi kortade och ökade gångarterna, ridandes på stora volten. Då jobbade vi med en fjärdedel av volten i taget (korta, länga, korta, länga). Nu gjorde jag det i skritt, sedan en halva i taget i trav och galopp. Fick en så OTROLIGT fin häst av den ganska simpla men ack så roliga och tacksamma övningen. Ett tips såhär i vinterrusket!

3 reaktioner på ”Om att åka till Ultuna

  1. Monika skriver:

    Ja, det är bra med studenter; inte för att jag alltid förstår vad de säger ändå, men lite mer förstår man ändå när man lyssnar. Och så är det så skönt att ha någon som följer med en hela tiden, fast man bollas mellan olika ställen (vet, rakning, röntgen, ultraljud…).

    Håller tummar för att det blir bra!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.