När jag slutligen åker i backen gör jag det med huvudet före. Bokstavligen alltså. Hjälmen knakar som en trädgren en stormig höstdag. Jag ligger på rygg i snön, fortfarande med tyglarna i handen. Jahaja. Det var som fan.

Det glittrar för ögonen när jag reser mig upp. Några hundra meter bort står min förvånade kompis med sina två hundar. Han är på besök i stallet för första gången. Står där och tittar oroligt efter mig. Jag sätter foten i stigbygeln och sitter upp. Man vill ju inte komma gåendes tillbaka.

Huliganen är fortfarande arg på mig när jag hoppar upp. Han trampar runt irriterat, försöker backa ner i diket. Jag vill att han ska sluta med det. Får honom till slut att skritta vägen tillbaka. När vi gör halt vid min kompis ställer han sig på bakbenen, rakt upp.

I vad som känns som en evighet tror jag att vi ska tippa över baklänges, innan han kommer tillbaka ner på marken. Jag hoppar av. Skärrad. Drar upp stigbyglarna, säger att jag tänker promenera resten av turen. Jag är rädd och dessutom osäker på om hjälmen håller en smäll till om jag åker av igen.

Sen blir jag förbannad. Jag tänker på att John Ricketts brukar säga att “the learning takes place not because of what you do but when you stop”. Att det är när jag slutar göra det jag gör, som han lär sig. Om jag hoppar av när han stegrar sig, kommer han att fortsätta stegra sig.

Så tänker jag fast jag är skraj och osäker på om min hjälm är sprucken eller inte. Jag gör en klassisk hästtjej: Jag hoppar upp och skrittar en vända ändå. Huliganen lugnar ner sig men han är underlig hela turen och jag är fortfarande lite spak när jag hoppar av.

På kvällen gör det ont nästan överallt utom i huvudet. Mest i egot och oron. Mycket dumheter och olydnad kan jag hantera, men att bli avkastad är obehagligt på ett helt annat sätt. Det är nytt för mig, det har han aldrig lyckats med förut. Aldrig. På alla år har han aldrig fått av mig på det här sättet förut. Det gör mig orolig och osäker.

Som vanligt har jag svårt att se något som en enstaka händelse, jag går direkt över till katastroftankar. Ser tävlingssäsong och konditionspass och härliga sommargalopper försvinna iväg och ersättas med ledarskapsträning och rädsla och terapi. Terapi. Det borde finnas parterapi för häst och ryttare. Kanske är det det som är ledarskapsträning…

Rädslan för att bli rädd är ironisk. På tisdagskvällen longerar jag nere i ridhuset. Huliganen gör skäl för sitt smeknamn, brallar runt som en crazy person. När jag är klar frågar en bekant om jag vill hoppa upp på hans häst. Där står jag, halt och mörbultad, i tunga vinterkängor, termobyxor och arbetshandskar och hör mig själv säga “Ja men gärna!”. Och sen galopperar jag runt på hans enorma, superfina häst och bara ler över hur roligt det är att rida.

Först när jag hoppar av kommer jag ihåg att jag varit orolig för att vara rädd. Att jag glömt det när jag satt i sadeln. Glädjen att sitta på en hästrygg trumfar allt. Den genuina kärleken till hästarna, min enda länk till att existera i nuet. Ingen rädsla ska få ta det ifrån mig.

Lite ledarskapsträning på det här så är det bara påt igen sen. Imorgon åker vi till Ultuna för att kolla upp hans knölar i mungipan. Håll tummarna för en quick fix.

Vi hörs.