Jag parkerar bilen, blir sittande kvar i bilen och glor ut genom den regnblöta rutan. Ser snart inte ut längre. Klockan är 00:15 och klockan ringer om 5 h 45 min. Allt är bara så jävla motigt.
Det känns som om hela livet går baklänges. Efter månader att ha varit i stallet enbart efter kl 21 känns hästen mest som något jag måste göra, som att gå upp på morgonen och betala räkningarna. Jag vill vara fylld av energi och inspiration men ärligt talat vill jag mest bara sova.
På lördagen kommer Susanne Widner äntligen tillbaka till oss. Huliganen har inte tappat så mycket muskelmassa under vinterns andningsproblem säger hon. Jag rider på hackamore för Huliganen har nya knölar runt mungiporna. Susanne är som alltid ändå energisk, positiv och sprudlar av inspiration. Hon är som jag önskar att jag var. Mitt i detta är hon det närmaste jag kommer att få lite motivation.
“När jag kommer tillbaka om fyra veckor vill jag se en stor skillnad på honom” säger hon entusiastiskt. “Sätt press på honom nu! Höj ribban, öka intensiteten!”
Och jag liksom fylls av både motivation och hopplöshet samtidigt. Jag vill öka intensiteten, men jag vill också sova.
Det är ett angenämt problem att ha någon som tror på en och vill att man ska prestera till sin fulla potential. Susanne har ju ingen aning om att jag bara vill sova. Jag har ju inte sagt det till henne.
För vem är jag om jag säger det? En sån person vill jag inte vara. Har inte råd att vara, tänker jag, när jag skrittar fram i ridhuset.
Jag tänker för mig själv att hela mitt varumärke, som Huliganens matte, som vän och företagare och whatever. Det bygger på min energi. Den är min styrka. Den oövervinnerliga kämparviljan, att aldrig ge upp, att streta vidare. Vem är jag om jag skiter i allt och bara går och lägger mig?
Jag gör ett försök. Jag sitter där kl 21 i sadelkammaren och bläddrar i Susannes bok med uppbyggande ridövningar. Väljer en solfjäder med galoppbom. Går ner i ridhuset och bara gör. När jag väl kommer igång är det faktiskt riktigt roligt. Så är det ofta för mig, att när jag väl börjar så är det svårt att sluta. Jag lägger upp några små hinder och tar några skutt som avslutning. Lämnar ridhuset lite gladare, lite piggare.
Jag har ingen vettig sense moral på det här inlägget. Bara ett trött konstaterande att det är motigt ibland. Det kommer att bli bättre. Det blir ljusare, dagarna längre. En morgon vaknar man och är lite mer utvilad. Tills dess får man ta en dag i taget, släpa sig ut, påminna sig själv om hur roligt det är när man väl gör det man älskar mest – när man får umgås med sin häst. Och om man ändå gör något, kan man lika väl göra något uppbyggande. Håll ut, det blir bättre.
Så tänker jag.