Om att testa att rida med sporrar

Det är konstigt att planerade tävlingar blir så himla verkliga först när startlistan kommer. Paniken som blandas med förväntan och längtan är alltid som en överraskning för mig. Jag är orolig att jag tränat för lite. Det är en väsentlig skillnad mot sist vi tävlade, i början av maj. Då var faktiskt självförtroendet ganska bra, som jag minns det. Och så gick det ju bra också, i alla fall i första klassen.

Upplägget är samma nu, men tävlingsplatsen är mindre och ännu längre bort. Jag som tyckte Västerhaninge var långt bort har nu anmält oss till en tävling i Harbo. En snabb googling visar att det ligger några mil utanför Uppsala, mot Sala till. Jahaja. Det är visst 1,5 h att köra dit utan släp, så två timmar får jag räkna med. Nåväl. Jag har valt tävlingsplats efter vår utgångspunkt kan man säga. Jag vill helst inte åka till någon stor klubb i centrala delarna av Stockholms län, för det känns som om ribban är högre där. Jag kanske är korkad i mitt resonemang, men jag gillar tanken på att åka till ett litet ställe där vi kan komma som vi är. Lite med allt på trekvart, du vet.

Malin har som alltid varit tålmodig med mig när jag börjar stressa upp mig inför något. Tävlingen, i det här fallet. Hon bokade snällt in oss på en extra träning förra veckan och jag flyttade snällt min semester för att inte missa en söndagsträning. Jag har, som ni nog redan förstått, en tålmodig sambo. Senaste tre träningarna har vi testat att rida med sporrar. Jag vet inte vad du har för tankar kring sporrar men jag är inget stort fan precis. Nu är det dock så att jag upprepade gånger märkt att jag får vara ganska tuff med skänkeln emellanåt för att Huliganen inte bryr sig så himla mycket om mig. Det har drivit mig till punkten där jag slutligen accepterade tanken på att testa sporrar. Jag får leta fram ett par som hängt med sen nån gång strax efter andra världskriget när jag red ponny. De är ju av metall så råttorna har inte lyckats äta upp dom. Det var ju skönt. 

Första gången blir det lite kaos, dels för att jag inte vågar använda skänklarna överhuvudtaget och dels för att Huliganen undrar vad fan som händer. Kanske inte så mycket över sporrarna som över min ridning. Det tar en stund innan vi kommer in i det. Jag får plötsligt en häst med en himla massa tryck i. Jag har glömt hur det är att rida honom när han är het, för all dressyrträning har gjort honom lydig och lite mer… hanterbar än förut. Han blir liksom inte helt galen av att galoppera längre och det är fantastiskt. Nu får jag tillbaka lite den känslan, lite som att han bara springer. Skillnaden är att när Malin får mig att minnas att rida som vi lärt oss istället för att bara spänna mig och ha panik, då kan jag rida honom med nästan bara mitt säte igen. Enda skillnaden mot förut är att jag behöver använda min skänkel mycket mindre. Jag har helt plötsligt en häst som är kvick med en massa tryck och fortfarande sjukt lyhörd. Det är helt jävla magiskt. 

Andra gången har Huliganen kommit på att sporrarna inte är så himla farliga och tredje gången är han precis som vanligt så länge jag inte lägger till själva sporren, vilket jag ju nästan aldrig behöver göra. Det är som att jag har fått en extra växel som jag kan välja att använda eller bara låta vara. Jag är sjukt nöjd med det.

“Tänk att jag kan rida honom med såhär lite i handen och reglera hans tempo med sätet” säger jag till Malin. “Hade någon sagt till mig för ett år sen att det skulle kännas såhär att rida honom, då hade jag aldrig trott på det”

Och jag menar varje ord.Just nu ligger fokus på tempoväxlingar och övergångar för oss. Vi ska ju starta Lätt C och Lätt B-program kommande tävlingar och i de programmen är det mycket av just den varan. I vinter, förklarar Malin, då ska vi jobba med rörelser mot Medelsvår C. Jag har svårt att inte flina varje gång någon säger ordet Medelsvår och syftar på oss. Ännu svårare är det att hålla sig för skratt när Malin pratar om piruetter.

Som jag säkert sagt förut så använder sig Malin av olika växlar för att få mig att fatta, som på en bil. Jag får ligga och skifta mellan trav på tvåan, trav på fyran, trav på sexan osv. Det funkar bra psykologiskt för mig, lätt att fatta för en sömnig morsa. Sista två gångerna har vi växlat ner till ettan i trav och galopp. Ettan blir nästan på stället. Så på stället som vi får till det, vill säga. Nu senast fick vi till några bra ettor i galoppen, där han satte sig ordentligt. Vi gör det bara ett, kanske två steg, sen får han gå fram igen. Det är jobbigt för Huliganen och det är sjukt jobbigt för mig. Jag ska ju försöka komma ihåg att sitta på rumpan, spänna magen, ha en lätt hand och samtidigt vara kvick i skänkeln för att han ska fortsätta galoppera. Jag blir helt svettig.

Mitt i allt pratar Malin om piruetter. Att hon tror vi kan lära oss det, inte för att tävla utan för att kunna. Det får mig att börja skratta.

“Det är svårt att tro att vi skulle göra piruetter” säger jag.

“Ja, men för ett år sen trodde du inte att det kunde kännas såhär. Förstå då vad ni kan uppnå på ytterligare ett år”

Jag har inget svar på det. Jag bara flinar.

Vi avslutar med att rida igenom Lätt B:3. Jag har aldrig ridit det programmet. Malin säger att vi ska “jogga igenom det”. Jag vet att hon vet att jag får panik annars, inombords. Malin ropar vägarna och jag rider, för jag har ingen aning om hur programmet är.

Vi börjar med de första vägarna. Det känns sjukt bra. Han är med mig i varje steg, känns lyhörd och mjuk. Vi gör en diagonal i en mellantrav jag blir riktigt nöjd med. Vi fattar galopp och lyckas få till en helt okej nedtagning mellangalopp-arbetsgalopp-arbetstrav. Jag fattar nästa galopp och lägger en volt som blir rätt bra. Sen blir det kaos.

Jag har ju som sagt korkat nog inte läst igenom programmet och har ingen aning om att man ska vända direkt efter E mot M (eller va fasen det är för bokstav) så vi får bryta av och börja om. Jag gör fel en gång till och sen blir det bara pannkaka och vi kommer typ inte igenom resten av programmet. Övergången från galopp är så känslig för oss, stressande. Vi får gå ner på volten och återgå till tempoväxlingar istället för att vi båda ska lugna ner oss. Jag tycker synd om min fina häst som är så ärlig och snäll och lyhörd och så krånglar jag till det genom att göra fel och bli stressad och hetsa upp honom. Det tar en stund på volten innan han är tillbaka, sen avslutar vi. Strunt samma. Det programmet ska jag inte tävla förrän den 5 augusti. Det kommer fler chanser att rida igenom det.

Och med den träningen i kroppen styr vi alltså kosan mot Harbo på söndag! Hehe. Fokus på rätt saker: Den magiska känslan före programmet. Och dessutom ska jag rida igenom Lätt C:1 och Lätt B:1 imorgon, i min ensamhet. De programmen kan vi utantill. Inga problem, right?

Det första fotot har Felicia Murkes tagit. Det andra är fotat av My Andersson.

Om att testa trail

 

Och så en dag kommer jag på att om vi nu ska starta trail kanske jag faktiskt ska förbereda oss lite inför det. Vi har gjort det tre gånger tidigare, två gånger på Riks och en gång på ett annat event för morganhästar. Vi brukar komma typ sist. Man måste rida på en hand, vilket jag aldrig gjort. Man måste ha delade tyglar, vilket jag aldrig ridit med. Man behöver också ha en lyhörd, lydig häst. Jag har haft en huligan…

Jag kommer att tänka på en sida jag följer på Facebook, ett ställe dit flera av mina kompisar som rider western varit. Jag skickar spontant ett meddelande o frågar om jag är välkommen att testa deras trailbana med lite guidning, min engelska utrustning till trots. Jag är välkommen. Jag har tur o får med mig min stallkompis Tina o hennes quartersto. Allt är ju roligare tillsammans.

På torsdagen åker vi den dryga timmen till Örsundsbro där Eva Malmström och hennes man driver Working Horses. Jag ska rida i hacket, vilket gör mig lite obekväm. Jag har börjat vänja mig vid det men jag gillar fortfarande inte hur styrservon liksom är sämre med det på. Trail är ju mycket precision, tänker jag. Då kan man ju behöva styra.

Vi får värma upp. Eva vill ha hästarna lite trötta när de ska testa trailhindren för första gången. Hon menar att det hjälper för att få dom mindre tittiga. Hon har säkert rätt men underlaget är tungt och jag märker snabbt att Huliganen är på sitt allra chilligaste humör. Det känns lovande att han är lite loj, just idag.

Eva har byggt upp ett tiotal hinder som hon presenterar för oss, sedan får vi hjälp att introducera våra hästar till bron. Bron består av två ihopsatta lastpallar med en skiva på, sedan kan man svänga 90 grader, kliva över en bilmatta med sand på och vidare över ytterligare en brodel. Vi börjar med att gå rakt över ena delen. Huliganen gör det utan minsta tvekan och vi kan snart testa hela bron med matta och allt, i vinkel. Han säger inte flaska om det. Fina Huliganen. Jag testar till och med att rida den på en hand, men jag är så ovan att jag får lite problem när jag ska svänga 90 grader. Efter ett par gånger går det bättre. Jag kan stanna honom, sakta in och driva framåt med enbart sätet när vi är över bron, precis som i dressyren. Tänk vad dressyren har gett oss mycket.

Vi går vidare till “biltvätten” – två hinderstöd med blå och gula skumgummirör utstickande från. De tar i på sidorna av hästen när man går igenom. Först delar Eva på dom så att det finns gott om plats, senare smalnar hon ihop dom igen. Huliganen knatar igenom med nån enstaka titt. Vi går till labyrinten istället, ett par bommar som formar en smal gång med en 180 graderskurva. Försöker rida den med en hand, blir kvar där en stund. Måste tänka hela tiden: Flytta framdelen ett steg, bakdelen ett steg osv. Huliganen lyssnar snällt men jag är klumpig i mina hjälper. Det blir lite bättre efter en stund, då går vi o kollar på fanan.Fanan är lång och svart o står i en grön plåttunna. Han nosar på alltihop med något jag tolkar som skräckblandad förtjusning. Jag tar upp fanan ihoprullad men det bryr han sig inte om. Vecklar ut den steg för steg utan större reaktion. Viftar med den mer eller mindre helt utsträckt. Lägger den över huvudet på honom, utsträckt. Han passar på att chilla lite.

Och så fortsätter hela trailtträningen. Vi roar oss en stund med att försöka galoppera på en rak linje och samtidigt skjuta vattenpistol rakt åt sidorna utan att råka svänga. Han bara gör, med viss nyfikenhet men full acceptans. Jag är så ruggigt imponerad av honom. Vilken jäkla häst han är. Coolast i stan. 

“Vilket kvitto på allt jobb du lagt ner på honom” säger Tina.

Och då minns jag gamla Huliganen. Jag har nästan glömt honom. Hästen jag inte kunde lasta, inte longera, knappt leda från hagen. Hästen som släpat mig i gruset, frustrerade o rädda båda två. Hästen jag drömde om att våga rida på tränsbett, med långsiktigt mål att kunna rida på hackamore. Här är jag med honom, i mitt ponnyhack, med en stor fana i ena handen och stannar honom med bara mitt säte. Jag blir fasen gråtfärdig av glädje när jag ser det ur det perspektivet.

På vägen hem lyssnar jag på Ridpodden om WE. Tänk om det finns en nannan karriär för lille Huliganen, som jag inte övervägt. Eller en till, snarare. Dressyren ligger oss för varmt om hjärtat för att förändra. Men WE är ju också dressyr, på sätt och vis.

Ingen vet vad framtiden har att erbjuda men vad vi vet är att Huliganen nu är officiellt testad för riksets trail. Nu ska bara hans matte (och hans medryttare) lära sig rida på en hand också…

Fotona har Eva Malmström tagit. Kolla gärna in deras sida på FB: Working Horses.

Om MorganRiks och att ställa ut eller inte ställa ut

I ett helt år har jag sett fram emot att åka till MorganRiks, årets höjdpunkt. Huliganen är som många av er vet korsning mellan connemaraponny och morganhäst. Han är dock registrerad i Svenska Morganhästföreningen, som lyckligtvis registrerar även korsningar. Egentligen spelar sånt mindre roll, men en kul bonus är att SMHF varje år arrangerar MorganRiks. Rikset är ett flera dagar långt arrangemang med tävlingar i alla tänkbara grenar. Vi har varit med tre gånger: 2011, 2013 och 2015. I år är det dags igen, den 3-8 augusti i Vetlanda.

Hela hösten och vintern och våren har det legat som ett avlägset mål, långt långt in i framtiden. Om paniken som uppstod när jag insåg att det bara är ett par veckor kvar, skriver jag nog i ett annat inlägg. Idag vill jag bara berätta om hur vår plan för rikset ser ut. För nu börjar den på riktigt, planeringen.

Bland det roligaste jag vet är att bestämma vilka klasser vi ska starta i. På MorganRiks finns en uppsjö av olika grenar och klasser. Det är inte för intet man säger att morganhästar är allsidiga. Här tävlar ofta samma hästar i western, dressyr, hoppning och körning. Inget konstigt med det, för en morganägare.

Vi rider ju som bekant varken western eller kör så för oss smalnar utbudet av till ett tiotal klasser. Såhär blir det:

Fredag: Trail (mig + Felicia)

Lördag: Dressyr Lätt C:1, Lätt B:3, Tömkörning

Först planerar vi att vara med på hoppningen, sen upptäcker jag att den ligger på söndagen. Det skulle innebära att min häst, som är ovan att hoppa, ska hoppa bana efter att ha tävlat fem klasser på två dagar och sedan direkt efteråt lastas och köras 40 mil hem. Nope. Det går bort.

Slutligen måste jag ta ställning till om han ska ställas ut. Jag vill gärna det, men Johan påminner mig upprört om hur det var när vi var i Avesta 2013.

“Dom sa att han var ful, Matilda!” fräser han. “Jag kan inte fatta varför du ska betala för att någon annan ska vara elak mot din häst och säga att han är ful. Vi tycker ju om honom som han är!” I Avesta fick Huliganen 29 poäng. Tvåa nia. Jag trodde fasen inte det var möjligt att få en så låg bedömning utan att ha väl tilltagna exteriöra problem. Han fick längst bedömning av det 80-tal hästar som deltog. Jag var upprörd i flera månader. Men samtidigt. Han var inte så himla snygg. Kolla bilden här ovanför. Han ser ju ganska bedrövlig ut. Bjuder på protokollet också. Det är hjärtskärande. Men samtidigt: Han är ju så fin nu. Jag är väl mogen nog att kunna vifta bort en dålig bedömning, om det skulle falla sig så. Eller kan jag det?

I Vetlanda 2011 däremot, som fyraåring, fick han 37 poäng och betydligt trevligare kommentarer. En bild från den gången ser du här nedanför. Och längst upp i det här inlägget ser du en bild från förra veckan, i hans nuvarande form.

Så. Ställa ut eller inte ställa ut? Det är frågan. Vad tycker du?

Välkommen med på resan mot årets MorganRiks!

 

Om att motiveras av andra

Det finns två sätt att se på andras framgångar: Att imponeras och motiveras, eller att bli bitter och missunnsam. Jag har nog ofta pendlat mellan de känslorna. Det är svårt att vara glad för andras framgångar när man själv bara bygger sjukrutor, när man lagt mer pengar på klinikbesök och Metacam än på träning och än mindre tävling. När man alltid kommer i nedre halvan på resultatlistan för man aldrig får någon regelbundenhet i sin träning. Då kan man bli jävligt bitter. Jag fattar det. Been there. Men känslan av att aldrig lyckas och aldrig komma någonstans är självuppfyllande. De tankarna dödar glädjen i de små framgångarna. Så jag vill fokusera på det andra sättet att ta in framgångar: Motivationen.

När jag var 10 år fick jag ta över min storasysters ponny. Hon hade varit utlånad på foder i flera år. Jag kunde ingenting om hästar men min födelsedag råkade sammanfalla med att fodervärdarna sa upp sig, så mina föräldrar tyckte det passade bra att låta mig börja rida. De visste heller ingenting om hästar. Absolut ingenting. Några år av kaos följde, men det är en annan historia.

 

I stallet vi stod i fanns 15 hästar. Det var lite som en fritidsgård, på ett bra sätt. När jag var tonåring fanns där ett helt gäng tjejer i samma ålder. Vi kom från olika skikt i skolan. Ni vet, några av tjejerna var balla och vi andra var värsta töntarna. I stallet spelade det inte så stor roll. Där var vi bara hästnördar allihop. Ingen hade någon tävlingskarriär precis, vi lufsade mest bara runt o levde ut olika mer eller mindre välfungerande teorier om saker man kunde göra från hästryggen.

En av tjejerna i stallet hette Anna. Hon var ett år äldre än mig. Det var något med henne som skilde henne från oss andra. En drivkraft som jag inte riktigt förstod mig på. Hon hade ett annat sätt att göra saker på och hade en förståelse för hästarna som jag knappt har än idag. Det kändes som om hon hade en plan som vi andra inte förstod. Jag var som lite förälskad i henne. Jag kan inte förklara det på något bättre sätt. Jag var så stolt över att få vara hennes kompis. Det kändes som en ynnest att hon var där, med oss obegåvade, omogna snorungar.

Många år senare börjar hon och hennes kille William rida fälttävlan och utbilda hästar och jag skickar dit min huligan på inridning. Han kommer tillbaka som en stjärna. Sen dess har jag följt henne på håll, sett henne försörja sig på det vi trodde var omöjligt att försörja sig på. Sett henne få en plats i det svenska landslaget i fälttävlan. Och så idag upptäcker jag att hon är uttagen för att representera Sverige i det svenska laget på EM i augusti. Då tänker jag att det är en ynnest att ens vara ytligt bekant med någon som henne. Någon som visar att det går om man är beredd att satsa allt. Någon som redan som tonåring fattade sånt som jag precis har börjat att förstå. Att hårt arbete lönar sig. Att stora drömmar kan slå in men att inget kommer gratis.

Stort, varmt grattis till Anna Freskgård för den välförtjänta EM-platsen. Jag slutar aldrig att imponeras. Imponeras och motiveras. Tack för det!

Ps, för dig som inte läst intervjun med Anna & William så hittar du den här!

 

Om att äntligen få träna igen

Den har varit lite lös, inspirationen. Vi har kommit av oss i träningsschemat, jag har slarvat och varit trött, prioriterat min egen träning när Huliganen varit skadad. Sen plötsligt en dag börjar jag längta efter att rida och inte allt för långt därpå kommer Huliganen in från hagen och har slitit av sig sin kompress för femtioelfte gången. Skillnaden är bara att nu har såret fått en torr, fin skorpa. Då kommer den tillbaka. Inspirationen. Ta mig fasen. Såret är ju nästan försvunnet. Jag kan rida igen! Jag skrittar ut med Malin och får, som jag skrev om häromdagen, hjälp att fokusera om, tänka att vi är viktiga. Då lossnar det.

Några dagar senare blir det dags för vår första dressyrträning på sju veckor, sedan före både clinicen och dressyrtävlingen. Jag står klar i stallgången 55 minuter före träningen ska börja, med benlindor som matchar schabraket. Får hitta på saker för att få tiden att gå. Är orimligt förväntansfull, som ett barn på julafton.

Jag har inte ridit Huliganen med bett på fyra veckor. Vi har inte ens tänkt i banorna kring tempoväxlingar och sidvärtsrörelser. Jag är förväntansfull och nästan lite nervös. När jag värmer upp måste jag liksom tänka på hur det är man gör när man rider i ett ridhus nu igen. Vi har ju bara ridit rakt fram i skogen.

Vi får jobba tempoväxlingar. Malin säger att jag ska tänka mig att han har sex växlar per gångart. Att trean är normaltempo. Jag får rida halva volten på tvåan, halva på fyran, halva på tvåan, halva på femman, ett helt varv på trean osv. Först i trav, sedan i galopp. Huliganen jobbar på som om han inte gjort annat. Han är lite seg först men sen kvicknar han till. Vi svettas ikapp men gud vad det är roligt att rida!

Jag får öva på att vara kvick, att förvänta mig att han också ska vara kvick. När jag växlar från femmans galopp till tvåan, måste jag sätta mig på rumpan och ge snabba skänklar samtidigt. Få honom att korta upp galoppen men inte tappa den. Det är knappt att min hjärna klarar av att koordinera de rörelserna. Herregud, jag har ju också sommarchillat lite. Men när det funkar, då jäklar är det underbart att rida. När galoppen går från den långa, snabba till den korta, studsiga, starka. Den känslan är ball.

Om han känns så här bra efter fyra veckors chill, hur grym kommer han inte vara om ett par veckor då?

Denna häst. Magisk. Och tränaren! Otrolig. Jag är lyckligt lottad.

Trevlig midsommar!

Om att ta ett egoistiskt beslut

En dag faller det sig så att jag skrittar ut en sväng med min dressyrtränare Malin. Vi börjar prata om Huliganen och alla snälla personer som hjälper mig att rida honom. Om att det gör mig så kluven.

I tre veckor har Huliganen haft sin sårskada. Jag har hunnit gå från att tycka att det är lite skönt att inte rida, till att längta ihjäl mig. Turen med Malin är den första på länge där vi är så pass långt hemifrån att jag inte kan se tillbaka till bilen om jag vänder mig om.

Felicia har haft mycket den här våren. Och hösten också, egentligen. Och resten av sommaren. Så är det ibland. Jag är glad för de dagar hon är i stallet, försöker hålla kontakten i de perioder hon är borta. Berättar vad som händer och hur allt går. Det funkar men jag saknar henne.

När Felicia är borta mycket händer det att jag låter andra rida Huliganen. Jag har resonerat att det bästa alltid är att han rör på sig. Malin får mig att tänka om.

“Tänk på all tid vi lagt för att få honom dit vi är i ridningen” säger hon. “Allt slit och all precision för att få honom som du vill ha honom, precis på dina hjälper”

Jag nickar.

“Och kommer du ihåg hur det var när du låtit andra rida honom när du inte hunnit med? Att vi ägnade halva passen åt att försöka återställa honom, få honom på dina hjälper istället för någon annans?”

Och jag minns. Jag minns hur vi gick från att vara synkade och samspelta till att börja bråka och knuffas och tappa fokus. Så skört är det fortfarande, för oss. Det här nya, mjuka, det är nytt. Det försvinner om vi inte värnar om det.

“Om du inte har tid, låt honom vila, longera, släpp honom lös i ridhuset eller vad som helst, men låt inte en massa andra personer rida honom”

Så jag tänker på målen: Att tävla, utvecklas, starta Lätt A. Sen tar jag ett egoistiskt, hårt beslut. Jag säger nej till de som vill rida Huliganen. Jag erbjuder inte den tjänsten mer, annat än lugna turer i skogen. För min skull och för Huliganens. För att han är värd det, lite exklusivitet.

Felicia och jag gör en deal. Hon är ju fortfarande Felicia. Hon är ju med i vårt team och är viktig för oss, men just nu har hon inte tid att lägga vad det krävs för att hålla jämn utveckling med oss. Vi rider honom alldeles för olika. Hon känner det själv så vi är smidigt överens. Malin och jag har ändrat på hela mitt sätt att rida Huliganen, med bara säte och nästan ingen hand. Felicia har inte gjort de timmarna med Malin som jag gjort senaste halvåret. Alltså delar vi upp det så att Felicia, så länge det är tävlingssäsong, bara rider ut och kör kondition. Det känns hårt att vara så egoistisk, men rätt. Speciellt känns det hårt mot de andra som vant sig vid att Huliganen finns att tillgå om man vill rida, för att man kanske inte har någon annan häst att rida just nu. Men jag vet att det är det bästa för oss, om vi ska så rak väg som möjligt mot målet. Och just nu handlar det om oss.

Om att vänstra med kiropraktorn

Det visar sig att det ska komma en kiropraktor till stallet. Samma kiropraktor som jag hade till Huliganen för några år sedan. I flera år var hon hos oss var sjätte till åttonde vecka från hösten till våren, lite mer sällan på sommaren då värmen fick honom att må bättre. Jag har alltid tyckt om henne för hennes oerhörda kompetens, men slitit mitt hår för hur hopplöst svår hon varit att få tag i. När jag skulle sätta ihop mitt team valde jag bort henne för vår equiterapeut Ingela. Ingela har också varit med oss hela vägen. Faktum är att vi lärde känna varandra när hon behandlade Huliganens mamma när jag var typ 13 år. Hur som helst. Den person som ska ansvara för Huliganens friskvård ska inte bara vara oerhört kompetent, utan också vara en person jag kan ha en dialog med. Regelbundet. Därför valde jag bort min förra kiropraktor.

Hur som helst. Nu skulle hon alltså komma till anläggningen och det visar sig att det finns platser kvar. Det kliar i fingrarna att boka men då tänker jag på teamet. Att jag har ett bra team som jag litar på. Att jag inte ska sväva iväg på sidospår. Vi i teamet har en plan, med uppföljning och regelbundenhet. Men så pratar jag med min stallkompis Tina. Hon har ett annat perspektiv. Hon menar att kiropraktorn inte sett Huliganen på säkert 1,5 år. Sedan innan vi var hos Per, i alla fall.

“Det vore ju jätteroligt att se vad hon säger om Huliganen” säger Tina. “Hon har ju sett honom så mycket förut”

Och då kan jag inte hålla mig. Jag bokar in oss.

Kiropraktorn kommer. Hon ser nöjd ut. Säger att han är rak, att hans gamla problematik inte känns av. Hon hittar bara småsaker som är lätt att lossa. Det enda som oroar mig lite är att han är lite fast i höger höft. Det lossnar direkt, men jag lägger det på minnet. Den höften behandlade vi ju hos Per. Ska hålla ett öga på den.

Huliganen kan rutinerna. Lyfter benen hit och dit, sen faller han i djupsömn till långt efter akupunkturnålarna tagits ur. Mitt hjärta.

Jag har blivit bortskämd. Står i stallgången och tar emot beröm för att min häst är fin. Räknar nästan med det, har glömt hur det känns att vara nervös för vad som ska sägas. Bara utgår från att han är fräsch.

Såret har börjat dra ihop sig. Nu är det bara ytligt men fortfarande öppet. Huliganen roar sig med att klia av sig bandaget ungefär en gång om dagen så någon sårskorpa har vi inte inom synhåll just nu. Det börjar bli långtråkigt, väntan. Jag börjar längta efter att rida igen. Det kanske är bra det. Att få längta lite. Jag försöker hålla det spåret. Att det är bra att få längta.

Om att chilla lite

På fredagen kommer veterinären. Jag har hunnit tänka allt från att benet ska amputeras till att det kanske inte är nån fara alls. Det sistnämnda visar sig tack och lov vara närmast verkligheten. Han rakar lite, skrubbar rent såret och lägger en ny kompress. Han är inte alls speciellt oroad. Säger att det kommer ta ungefär två veckor, sen bör det ha läkt. Skritt 20 minuter om dagen tills det ser torrt och fint ut, sen kan han börja gå som vanligt igen. Halleluja. Hästgudarna hör mig.

Förutom såret på benet har Huliganens mungipa spruckit upp igen. Den här gången mycket mer än förra, på ett helt annat sätt. Det är som ett rakt snitt, ser ut som en självspricka. Det hände förra fredagen, dagen före såret. Jag har en salva jag fått av dressyrtränare Malin. Hon rekommenderar mig att smörja mungiporna med det och massera dom varje dag. Det gör jag. Ofta två gånger om dagen, eftersom jag ändå tempat honom morgon och kväll senaste veckan. En kväll står jag där i stallet, klockan 22:30 i högklackade boots och masserar hans mungipor. Passar på när jag ändå är ute och åker. Jag masserar och funderar på vad mina icke-hästintresserade vänner skulle säga om de såg mig. Funderar på att lägga upp nåt på min privata Instagram. Flinar. Låter bli.

Ska man se det positivt (och det ska man ju!) så är det ju alldeles förträffligt att de här två såren kom samtidigt. Båda hindrar mig från att rida ordentliga pass, så de kan lika gärna komma samtidigt så att vi är över med skiten. Det enda som bekymrar mig är varför hans mungipor envisas med att spricka. Förra sommaren var det likadant, trots att han reds väldigt sparsamt. Det verkar som att det har med värmen och torkan att göra, som att han torkar ut. Sprickorna blir värre i mungipan, eftersom bettet ligger där, men de förekommer hela underläppen. Någon av er som varit med om något liknande? Vad gjorde ni åt det?

Jag kommer på tusen idéer om saker jag hinner träna om jag får skritta 20 minuter. Rakriktning, tempoväxlingar i skritt, en hel rad olika koordinationsövningar, power walk osv. Jag har sjukt mycket idéer men väldigt lite ork. Det är som att jag måste andas lite. Pausa. Så jag chillar lite. Promenerar bara. Fokuserar på min egen träning och min familj istället.

På söndagskvällen skrittar vi ut i repgrimman. Det har vi aldrig gjort förut men jag får feeling på att testa. En sån där idé som funkar skitbra så länge inget oväntat händer. Man kan ju skritta rakt fram i nästan vad som helst, liksom. Allt är ju cool så länge man inte behöver bromsa. Eller svänga. Eller stoppa en häst som skenar. Jag chansar på att inget kommer hända på vår korta sväng. Jag är en idiot, men jag har tur och kommer hem utan incidenter.

Imorgon kanske jag gör nåt riktigt föredömligt och hurtigt. En spännande övning i skritt kanske. Eller så chillar vi lite till.

Och just det! Jag fick några bilder från dressyrtävlingen den 7 maj som fotograf Felicia Murkes tagit. Bjussar på den bästa här. Skön kontrast när man för tillfället mest lufsar runt i mysbrallor…

Om när Huliganen slutligen skadar sig

Och så kommer den, skadan. Det är lördagskväll och klockan är 22:30 när jag upptäcker ett sår på insidan av vänster framben, precis över knäet.

Jag tar det från början. Vi fick en bra idé, en lösning på hur Huliganen skulle kunna undvika sommarbetet men fortfarande slippa gå ensam. En bekant skulle låna ett gammalt russ över sommaren och då passade det ju alldeles ypperligt att låta den sällskapa med Huliganen. Sagt och gjort. Russet kommer och vi släpper ihop hästarna. Huliganen beter sig som ett pucko, jagar runt den stackars lille farbrorn i sådan utsträckning att jag inför natten väljer att sära på dom. De får gå i varsin hage bredvid varandra, så länge. Kvällen efter hittar jag såret. Kanske har jag missat det på fredagskvällen, men det verkar orimligt. Annars har han väl levt rövare i sin egen hage under lördagen. Vi kallar honom inte Huliganen för intet, så det verkar mer troligt.

När jag står där i stallgången och tittar på hans framben undrar jag hur det är möjligt att jag efter 19 år som hästägare kan känna mig så osäker på hur jag ska hantera ett vanligt, sketet sår. Jag ringer en jouröppen klinik, rådfrågar och skickar bilder. De konstaterar att såret sitter ovanför leden, att det är bra. De tycker jag ska ha is i magen, så det har jag.

“Men vad gör jag nu?” frågar jag oroligt. “Kan jag lägga en kompress och sen bomull och vetflex?

Det funkar tydligen. Jag känner mig som värsta nybörjaren. Hur fan lägger man om ett sår? Jag har haft häst i 19 år och läst två nivåer av hästkunskap på Strömsholm. Jag ska väl för fasen kunna det här? Jag lägger ett bandage som ser helt okej ut och tänker irriterat att jag måste läsa på om sårvård. Det är ju pinsamt att vara såhär tveksam. Och vet ni vad som är ännu mer pinsamt? Att jag inte vet riktigt vart lederna går. Nitton år. Hur är det möjligt? Bara hem och läsa på.

Det går ett par dagar. Först ser såret bra ut, sen mindre bra, sen bra igen. Eller vad vet jag. Jag pratar med veterinärer fyra gånger på tre dagar. Till slut säger en åt mig att om det inte sprutar blod, hästen går på benet, inte har feber och inga benpipor sticker ut så klassas det inte som akut. Jag tror hon har annat att göra än att prata med mig. Jag fattar vinken.

Det är så himla svårt att veta vad som är rätt beslut när hästen blir skadad. Tänk om jag missar något som förändrar hela läkningsprocessen, som kanske påverkar hela hans framtid? Vart är gränsen mellan att vara för snål för att åka in akut och att vara smart nog att avvakta? Det är skitsvårt ju och jag kan inte avgöra vad jag bygger mitt beslut på. Allt jag vet är att hästen inte har feber, inga benpipor sticker ut, han är inte speciellt svullen och haltar inte. På fredag kommer en veterinär, den första som hade tid att komma. Tills dess är det bara att tempa och hålla tummarna. Och läsa på.

Om att hålla sin första föreläsning

Jag går den första tiden efter vi bokat föreläsningen och tänker “äh, det kommer ändå aldrig bli av”. Sen är det helt plötsligt mer än femton anmälda och jag inser skräckslaget att jag ska hålla min första föreläsning. Damn it.

Dagarna före föreläsningen ska äga rum är jag så nervös att jag har svårt att koncentrera mig på nånting. Men så dagen före ringer Sussi, med sin ständiga entusiasm och optimism. Hon är såklart inte ett dugg nervös, hon håller ju föreläsningar och clinics nästan jämt. Hon bara skrattar åt min nervositet. Hennes glada humör smittar av sig. Vad är det värsta som kan hända? Jag ska prata om min häst, mitt favoritämne. Jag har knappt ens någon fakta att hålla reda på, bara mina egna erfarenheter och reflektioner.

På morgonen har jag nästan helt glömt att vara nervös. Jag är ju i min naturliga miljö, i stallet. Pysslar med Huliganen, knoppar manen. Min kompis My kommer förbi och hjälper till med den sista dammputsningen. Sen lastar vi lille Huliganen och åker till Ålsta. Huliganen har inte sett en transport sen vi var på Hubertusjakt i oktober, men det är inget han verkar reflektera över. Han är bara en stjärna som vanligt.Strax efter elva är det fullt i lokalen på Ålsta. Jag blir lite skraj igen, men det släpper när jag får börja prata om min häst. Min älskade lilla häst. Jag berättar om vår skadehistoria, om hur vi hittade vår väg ut och vad jag tagit med mig från vår resa. Jag tror att jag ska få svårt att fylla ut tiden men jag drar över med nästan tio minuter. Alla är så snälla, lyssnar lyhört och skrattar på rätt ställen. Det är inte alls så farligt att stå där framme. Det är riktigt roligt. Jag berättar och efteråt får jag lite frågor. Sussi hjälper till att fylla på vår historia ur sitt perspektiv, innan hon börjar sin föreläsning om uppbyggande träning.

Om ni har chansen att höra Sussi föreläsa, ta den. Hon sitter på så otroligt mycket kunskap. Det är knäppt att lilla jag fick chans att ha en föreläsning tillsammans med henne.Efteråt går vi ner till ridhuset för clinic. Det är jag och ett ekipage från Ålsta, hästen “Mackan” och hans medryttare (tror jag). Mackan är typ 175 cm hög. Får Huliganen och mig att se ut lite som Mulle och Molly. Jag garvar åt det när han kommer in i ridhuset, men sen glömmer jag helt bort det. Jag är så lycklig att jag får rida min lilla häst att jag numera ofta glömmer att han inte är någon stor dressyrhäst. Han är min häst, bara. Den hästen jag älskar att rida. Så även den här dagen.

(Jag får mig dock ett gott skratt när jag ser oss på bild bredvid varandra, kolla bilden här nedanför!)Sussi guidar oss genom tre olika övningar: Rakriktning mellan två bommar, halt framför och över en bom samt labyrinten. Det är riktigt roligt att rida. Huliganen känns fin. Det blir inte perfekt men det blir bra. “Vill du ta labyrinten i galopp, Matilda?” frågar Sussi och jag som är lite kaxig efter dagen svarar ja utan att riktigt tänka efter. Tanken hinner slå mig att det vore ett sjukt pinsamt avslut om vi tappade galoppen nu och det blev kaos, såhär sista minutrarna av clinicen. Men sen kommer jag galopperandes mot labyrinten och jag bara vet att om jag bara sätter mig lite i sadeln nu så kommer han tillbaka och då kommer han vända alldeles klockrent mellan bommarna. Och det gör han. Två gånger. Då är jag så stolt så jag nästan vill böla. Min älskade, älskade lilla häst. 

Tack alla ni fina som kom på föreläsningen och clinicen. Ni som missade får säkert chansen i höst igen. Tack också till Ålsta, Kungsängen Sportryttare och Sussi för en fantastiskt rolig dag!

Ps, Huliganen är inte så förtjust i Sussi. Han tycker hon är taskig när hon säger åt honom att han måste jobba. Sånt minns han, så han vänder ofta bort huvudet när hon kommer. Nya kompisar, däremot, det går alldeles alldeles utmärkt…