Det är måndag kväll och vi kör in genom grindarna på Bro Park. Jag och Huliganen ska testa att galoppera på galoppbanan. Jag är nervös. Fjärilar-i-magen-nervös. Inte blir det bättre när jag hoppar ur bilen och ser den ena hästen efter den andra trippa runt och vara mer i luften än på marken där ute på banan. Dessutom blåser det. Kommer att tänka på något jag skrev till Felicia igår. Att jag litar på Huliganen. Jag letar efter den känslan, den där det är han och jag. Jag hittar den, inne i bröstet. Som ett varmt lugn. Det här är ju bara en helt vanlig dag med Huliganen.
Så lastar jag ur. Huliganen ser sig om och konstaterar att den här platsen inte var mer spännande än vad platser brukar vara. Jag sadlar och sitter upp och så skrittar jag en runda innan vi går ut på banan. Klockan börjar närma sig halv åtta så många börjar bli klara för idag. När jag skrittar in på banan är det nästan bara jag kvar. Några hästar kommer tillbaka från sitt sista varv, medan jag börjar på mitt första. Framför mig är banan tom. Det är bara jag, Huliganen och en oändligt lång sandbana.
Banan är djup och tung. Vi tar det lite chill. Först tar vi ett varv med lite korta galoppbitar blandat med trav och skritt på lång tygel. Han är helt obrydd. Det känns som om vi är hemma i ridhuset och galopperar. Efter första varvet går jag ut och skrittar på vägen en stund för att låta hans stackars ligament återhämta sig från det djupa underlaget en stund.
Sen gör vi själva galoppvarvet, på vårt sätt. Han är glad att få galoppera. När vi kommer ut på första raksträckan ger jag honom klartecken att gasa på. Jag som nästan aldrig gasar på när vi galopperar. Han svarar snabbt och lägger i en extra växel. Han verkar glad, mitt hjärta. Själv bara ler jag när farttårarna rinner längs med kinderna. Jag är så glad, så trygg och så lugn. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Om jag så lever i hundra år, får jag aldrig en häst som honom igen.
Han orkar nästan hela långsidan, sen börjar han segna. Underlaget suger musten ur honom. Vi skrittar en stund. Jag kommer att tänka på förra sommaren.
I slutet av augusti förra året började jag nämligen med galoppintervaller utomhus. Det är mn equiterapeut (och tillika teammedlem) Ingela Brinkefeldt som på grund av hans övervikt rekommenderar mig att börja galoppera honom i långa intervaller. Jag flinar lite osäkert för även om jag vill göra vad som är bäst för min häst, så är hennes rekommendation långt utanför min komfortzon. Jag är ju rädd för att galoppera, för hästen är ju galen.
Några månader tidigare har Huliganen kastat av Felicia inte bara en, utan två gånger. Själv har jag försökt galoppera honom ute men fått avbryta efter att han försökt skena hem till stallet. Ingen av oss ser längre något större nöje i att galoppera honom utomhus. I ridhuset går det bra, men han är ett helsike att hantera efteråt. Det finns gott om gas, men det finns ingen broms.
Ingela rekommenderar mig ändå att galoppera honom. Hon menar att om han får galoppera en lång stund, kommer han bli bättre mentalt. Han kommer lära sig att han kan behöva galoppera länge och att det därför är bättre att ta det lugnt. Dessutom kommer det öka hans ämnesomsättning. Hon ber mig börja med ungefär 10 minuter och sedan öka på vartefter han känns bra. När han börjar vilja sakta av ska jag be om lite, lite mer, så att jag får bestämma när vi slutar, inte han.
Första gången jag ska testa Ingelas förslag går vi upp till ängen bakom stallet. Där har jag hittat ett plant ställe där jag kan rida runt, runt i 10 minuter. Jag är så rädd att händerna skakar. Johan har fått köra upp bilen hela vägen till ängen så att han ska kunna vara precis bredvid om det händer något. Vårt spädbarn har han fått ta med sig. Jag vågar helt enkelt inte annars. Jag vågar knappt ändå men av någon outgrundlig anledning genomför jag passet. Kanske för att det känns så viktigt för hans hälsa. Jag gör det och jag överlever.
Varje pass från den dagen framåt går lite lättare än det förra. Jag lär mig att även om han är het i början så kommer han snart in i en lunk där han går i en lugn, behaglig galopp. Vi kan snart galoppera 15 minuter i sträck utan problem. Jag får börja hitta nya vägar att galoppera på. En dag är jag inte rädd längre. Jag galopperar bortåt, hemåt, på stigar och grusvägar. Jag har galopperat mig ut ur rädslan och Huliganen har galopperat sig in i en ny mental plats. Och nu galopperar vi på Bro Park.
Jag svänger upp mot sista rakan. Det är bara jag och Huliganen kvar på banan. Han får galoppera hur fort han vill, för just nu är han här med mig, närvarande. Jag litar blint på att han kommer göra allt jag ber honom om. Och det gör han.
Det är så roligt att följa din blogg, för man blir alldeles varm i hjärtat nästan varje gång. <3
Tack!
Din kärlek och omtanke om din häst är fantastisk och ett föredöme i dessa tider när många ryttare verkar se sina hästar som ersättningsbara tävlingsrobotar. Du har inspirerat mig att fortsätta kämpa med min egen häst och att inte ge upp även när det har känts omöjligt. Efter nästan två år med hältutredningar, oräkneliga behandlingar, operation för kissing spines, equiterapeuter, olika tränare, vattenbandsrehab, sadelutprovare m.m. vågar jag äntligen börja hoppas. Många har sagt; ge upp och döm ut din häst. Men jag älskar min häst. Han är den snällaste och goaste individen som tänkas kan och vi ska klara det. Nu med en sadel som verkar passa och en ny tränare så känns det äntligen bra i ridningen. Inte helt lätt heller när man har en otraditionell typ av häst (en lusitano), som måste ridas i avslappning och inte i spänning. Min mål är att någon gång kunna rida en LB på honom och även här hämtar jag hopp och mod i din blogg. Stort lycka till i framtiden!
Jag är glad att jag kan hjälpa till att inspirera och hålla hoppet uppe. Jag håller tummarna för er! Håll ut!