Inför helgens dressyrtävling är jag kluven. Å ena sidan vill jag vara sådär kaxig, som Peder liksom. Vill säga att på söndag ska jag starta Lätt B:2 på hemmaplan och jag ska placera mig i den klassen. Jag har hört att man ska tänka så för att nå framgång. Å andra sidan vill jag tänka blygsamt och realistiskt – den här tävlingen kommer vara något helt annat än de starter jag gjort tidigare i år. Konkurrensen är högre, jag blir nervös av att tävla hemma och vi har aldrig tävlat det här programmet förut. Om man har för höga drömmar blir man besviken. Men om man inte har några drömmar alls då? Hur ska man rida med lite självsäkerhet då?
Jag försöker med något mellanting men jag vet liksom inte vad jag ska hoppas på. Hur ska man veta om man ska vara nöjd om man inte vet vad man hoppas på? Mitt perspektiv på vad som är en bra insats för oss, är helt snedvridet efter den här säsongen. Den har gått liksom gått för bra. Förut var jag glad över allting utöver uteslutning. Nu är min ribba sjukt mycket högre.
Så blir det söndag. Jag är nervös redan i bilen på vägen till stallet, vilket är ovanligt. Jag brukar inte alls bli nervös. Som tur är kommer min kompis My och hjälper mig att göra ordning Huliganen. Då glömmer jag bort att jag ska tävla. Jag startar sist i klassen. Jag har en dröm där jag liksom rider in på banan med känsla av att jag ska visa upp min fina häst, kaxigt. Så blir det inte riktigt.
Framridningen är tom. Huliganen är jättefin.
“Han är så sjukt rolig att rida!” ropar jag glatt till My. För så känns det nästan jämt numera. Jag avslutar med en travökning på diagonalen där han är så fin så jag önskar nån hade filmat den. I mitt huvud, i alla fall. Men.
När jag står och väntar på min tur kommer jag på att jag är osäker på hur de diagonala linjerna går i det här programmet. När jag ska snett igenom, ska jag vända vid F eller P? Ska jag komma ut vid S eller M? Ber My ta fram programmet i mobilen och hinner slänga ett öga på den. Kommer på att min mamma är på väg till anläggningen och inte hittar. Funderar på hur det går för henne. Sen är det min tur att rida in på banan.
Jag rider in och han är lite mot skänkeln. Själv är jag spänd och nervös och rider som en kratta. Är liksom stressad, som om jag red på tid. Kommer plötsligt på att jag ju skulle rida kaxigt före startsignal och rider fram honom ordentligt. Handbromsen släpper visserligen men det blir lite rörigt för ingen av oss är liksom beredda. Hej hopp så galopperar vi förbi domaren och så får vi startsignal. Tack och lov har jag lite av en ritual i alla fall. Jag gör halt på långsidan, tar ett djupt andetag och sen börjar jag om. Travar upp på medellinjen med en bra känsla i magen. Tappar fokus direkt efter halten. Det känns som om jag vänder runt en plankhäst i första volten. Det släpper vartefter men lagom när jag börjar bli lite varm i kläderna vänder jag snett igenom vid fel bokstav och sen är cirkusen igång. Hur var det nu igen? P? F? V? K? Vart fan ska jag?!
Efter fem minuter av förvirring är programmet äntligen slut. Huliganen har skött sig alldeles exemplariskt och jag har valt en mellanväg. Jag rider liksom in och ut på diagonalerna nånstans mittemellan bokstäverna…
Jag är besviken, irriterad och trött. Hur kan jag lägga tid och pengar på att tävla och inte lära mig programmet ordentligt? Det enda jag är nöjd med är min häst. Först ett par timmar senare inser jag en viktig grej: Att ändra på mig är lätt, att ändra på hästen är svårt.
Övergångarna från galopp var helt problemfria (om än på fel ställe på medellinjen). Det som varit vår stora akilleshäl i flera år glömmer jag helt bort när jag sitter där och rider för det bara funkar. Han är fin i formen och gör allt jag ber honom om, om än lite segt emellanåt. Det är värt att vara glad över, när besvikelsen över min egen insats har lagt sig.
Vi slutar på 58,333 % och en 16e plats av 28 startande. Det som skulle bli årets sista lokala tävling visar sig nog bli den näst sista. Vi behöver en revansch. Eller Huliganen behöver ingenting, men jag.