Musten går ur mig på ett sätt som jag inte riktigt är beredd på. Jag kan inte sätta fingret på exakt varför. Kanske var anspänningen inför tävlingssäsongen större än jag trott, och nu är den över. Det känns som en dålig förklaring men jag kommer inte på någon bättre. Jag stryker mig från hoppningen på KM för att jag inte orkar gå upp på morgonen. Hoppningen är ändå oviktig.
Jag är ju lite så som person, jag är hög och låg. På och av. När jag är på kan jag köra ända in i kaklet, vara superwoman. När mina superkrafter är slut är jag som ett tomt skal som mest är ledsen och vill sova. Det är inte farligt, men det är något jag måste förhålla mig till. Jag har turen att leva tillsammans med en person som tar emot mig när jag faller, så att jag kan ladda om och bli superwoman igen.
Just idag är jag bara en trött tjej på väg till jobbet.
Ikväll ska jag och Huliganen få hjälp från en bekant att skutta lite. Vi hoppar ju nästan aldrig och fungerar dåligt i de stora grupperna på de vanliga hoppträningarna. Sista halvåret har det varit så mycket fokus på dressyren att det heller inte funnits utrymme för någon hoppning. Det står dock med på vår lista över höst/vinter-mål. Börja med regelbunden hoppning eller markarbete. På min egen sida av målen står att jag ska lära mig bygga upp några enkla gymnastikövningar som vi kan öva själva, för i dagsläget litar jag inte på min egen förmåga att bygga upp något med ett avståndsförhållande till något annat. Jag tänker för mig själv att vi kanske måste leka lite framöver. Göra sånt jag inte har så stora förväntningar och mål kring. Som att hoppa, eller galoppera i skogen. Ett litet tag, i alla fall. Jag älskar mina dressyrträningar, de är veckans höjdpunkt. Jag kanske bara behöver sänka ambitionsnivån lite tills allt känns lite lättare igen.
Jag är nöjd med helgens starter på Ekerö. Men så samtidigt inser jag, när jag läser mitt protokoll, att det som krävs av oss för att få bättre procent i Lätt B eller alls kunna starta Lätt A, är det där flummiga extra. Schvung, högre form, mer klipp i steget. Det känns så svårt, mycket svårare än att lära sig sakta av från galopp på diagonalen. Fast för ett år sen kändes ju även det helt omöjligt.
Jag har liksom tappat tron på vårt långsiktiga mål, jag kan inte avgöra om vi siktar på något realistiskt eller något helt bortom våra förutsättningar. Förstå mig rätt. Jag älskar att vara i stallet. Jag älskar varenda minut jag har ihop med den här hästen. Att tävla är inte en livsnödvändighet, att nå våra mål är inte allt, men det är en rolig bonus i vårt gemensamma liv. Och jag är en person som trivs med att sikta på något.
Kanske når vi våra mål under 2018. Kanske inte. Allt jag kan göra är att fortsätta träna, fortsätta försöka. Förlita mig på att någon annan tror på oss när jag inte riktigt gör det. Förlita mig på att superwoman snart är tillbaka.
Men vad in i hela?? Vad fin han är och vilken välmusklad vacker häst du har!! WOW!! Jag, som inte har sett honom på flera år blir extremt imponerad av din träning, din envishet och det du har gjort.
Imponerande.. Det ser verkligen inte ut som samma häst som stod på Klingsboda och rent krasst så är det ju inte samma häst.. Det är en uppgraderad vackrare häst!! ”Same same but different” 😀
Tack snälla Anna! Blev uppriktigt glad och varm i kroppen av att läsa din kommentar.
Roligt också att det går så bra för dig med fina Teo!
Jag är så imponerad över det jobb du gjort med din fina häst! Att ni nu kan fira ett helt år med ert nya upplägg och en häst som nu inte bara tål träning utan faktiskt tar placeringar på tävlingar (även om det absolut inte är det viktigaste men det är ju onekligen en bra måttstock) är verkligen beundransvärt! Att du inte bara gav upp när så många andra skulle ha gjort just det utan valde att kämpa vidare. Tänk om fler tänkte som du! Jag känner igen mig så väl i din historia eftersom jag och min häst Lotus gjort ungefär samma resa. Min häst firar dock snart 10-årsjubileum som frisk och stark tävlingshäst, trots att han tidigare var i det närmaste utdömd. Så jag vet att det lönar sig att kämpa, även om det känns motigt ibland, och att man får så mycket tillbaka.
Fortsätt att kämpa, fortsätt att njuta av din fina häst! Och passa på att galoppera på stubbåkrarna i höstsolen och bara ha kul ett tag så kommer nog lusten tillbaka!
Tack snälla! Tänk vilken tur jag har som har såhär fina människor som läser på bloggen och skriver värmande kommentarer. Härligt att höra att du får fira 10 år med en frisk häst! Det är ett himla bra betyg på din insats som din hästs främsta tränare. Heja dig!