Det är fredag och jag ska rida genom Lätt B:1-programmet innan söndagens programridning. Det kommer bli årets första tävlingsliknande händelse. Som ett genrep. Passet känns viktigt för att stämma av honom inför söndagen.

Jag går ut hårt. Jag har sovit drygt tre timmar mellan torsdag och fredag. Jag vaknar, drar upp mitt barn och börjar dagen med 10-månaderskontroll på BVC. Frukosten som vi inte hunnit med hemma får vi äta på ett fik. Sen bär det av till polisen för att hämta ett pass, sen ner till stallet för att ta av Huliganen täcket och flytta honom till sin nya hage. Huliganens kompisar har nämligen börjat gå på fri tillgång dagtid, och det är inget för Huliganen. Alltså går han i egen hage mellan lunch och kvällsmål. Hur som helst. Vi flyttar Huliganen, klär av honom och kopplar på hästsläpet. Kör till tippen med hela vinterns hösilageplast. Kör tillbaka, röjer upp i stallet inför dagens höleverans. Har nio kilo barn hängandes i bärselen samtidigt. Passar på att mocka lite i hagen. Sen kommer leveransen, med 36 st hö- och halmbalar á ca 70 kg/styck. Jag och två av mina stallkompisar lastar in och staplar upp allt, sen sopar vi hela stallet och krattar hela gårdsplanen. Klockan har hunnit bli 15 och jag har inte ätit lunch än. Johan ringer och meddelar att han kan vara i stallet om en timme och ta vår dotter så jag kan rida. Jag beslutar att åka och köpa en pizza, men först letar jag en halvtimme efter bilnyckeln. Den ligger på biltaket. Min dotter är fullständigt vansinnig över hur tråkigt hon har.

Så kör jag ner till centrum och käkar en pizza. Johan tar barnet och jag åker tillbaka till stallet. Så står jag där, med armarna hängades längs sidorna och är helt jävla slut. Då slår det mig. Jag kommer inte orka rida. Jag blir så arg på mig själv när jag inser det att jag vill gråta. Det här passet är ju viktigt. Jag har ju planerat in det. Min kropp skiter i det. Den har arbetat hårt och nu vill den sova. Gärna omedelbart. Men jag ska ju rida.

Jag borstar av Huliganen men armarna är som spaghetti. Jag ger upp. Det blir ingen ridning. Inget sista test av programmet. Om jag rider programmet i det här skicket, kommer jag sabba allt. Jag kommer förstöra den härliga känsla jag hade när jag red det på träningen i söndags. Just idag är programmet det absolut sämsta jag kan göra för oss. Att skritta ut en sväng känns som slöseri med tid en dag som den här. Han har inget skrikande behov av det just idag, och jag behöver vila. Mina super woman-krafter är slut. Jag åker hem.

Nu är det bara att hålla tummarna för söndag.

I bilen hem från Vemdalen lyssnar jag på Ridpodden. Först om att satsa som ryttare, sen om att hålla hästen frisk och sist om mental träning. För den som inte redan hittat Ridpodden så kan jag varmt rekommendera den. Finns t ex i SR-appen.

Hur som helst. Jag fastnar lite i podden om att satsa. Jag har nämligen läst vad Lisen Bratt Fredricson och Pether Markne själva sagt om det avsnittet, att det sticker ut och är lite skarpt. Jag förväntar mig ett avsnitt som handlar ganska mycket om pengar och tid. Ni vet det vanliga. Att man måste ha sponsorer, hästägare och slita häck i något tävlingsstall i Tyskland för att lyckas. Men avsnittet förvånar mig.

Kanske tolkar jag avsnittet till min fördel. Ni får ha överseende om ni tycker jag missuppfattat alltihop, men det som fastnar hos mig är när Pether säger att man måste vara nördig. Att man måste ha ett intresse utöver det vanliga. Ett intresse för fler delar än bara ridningen. Jag plockar ur hörlurarna ur öronen, vänder mig till Johan i passagerarsätet och säger:

“Om man måste vara nördig för att lyckas inom ridsporten, då har ju jag hur goda förutsättningar som helst”

Johan har ingen aning om vad vi pratar om. Halvdåsig svarar han:

“Man måste ha en dressyrhäst också”

En annan sak som jag tänker mycket på är talang. Det pratas det också om i avsnittet. Jag har alltid tänkt att talang är en förutsättning för att lyckas med något, oavsett om det handlar om ridsport eller något annat i livet. Att talang är något medfött, opåverkbart. Antingen så har du talangen eller så har du det inte.

Så himla deppigt att vara en riktig hästnörd och inte känna att man har den medfödda talangen. Vilken bekväm sak att luta sig mot om man inte vill prestera, men vilket deppigt ankare att släpa runt på om man faktiskt vill något. Kan vi inte bara sluta prata om talang? Kan vi inte prata om hårt arbete och målmedvetenhet istället? Det måste ju trumfa alla medfödda egenskaper, i en sport där ens kroppsform och fysiska styrka faktiskt inte påverkar ens resultat.

Nu låter det som att jag tror att jag ska till OS igen. Det tror jag naturligtvis inte. Jag bara tror att om jag öppnar upp mitt sinne för att jag har samma möjligheter som alla andra, så gör det mig till en bättre ryttare och hästägare. Både på hemmaplan och på tävlingsbanan.

Eller vad tror du?

Det är lördagskväll och jag åker till stallet för att kvällsfodra hästarna. Jag har kört hem från Vemdalen och min dotter vägrar sova. Tiden börjar rinna iväg, så till slut lämnar jag henne med Johan och åker. När jag kommer fram ringer han och meddelar att hon somnat. Jag tittar på klockan. 21:00.

“Innebär det att jag kan rida?” frågar jag, lätt andfådd av förväntan.

“Eh… Jag antar det” svarar Johan.

“Vi hörs!”

Jag slänger åt stackars Huliganen lite hösilage medan jag borstar så att han inte ska svälta ihjäl, sen beger vi oss ner till ridhuset. Det tomma ridhuset. Jag måste tänka på att andas för att inte stressa upp min lilla häst. Jag är så uppspelt över att få rida för första gången på en hel vecka. Det är helt orimligt hur uppspelt jag är. Det är ett privilegie att älska något så mycket som jag älskar att vara i stallet.

Han är som smör. Jag vill bara lipa av glädje. Han liksom smälter runt i under mig. Vi har börjat få grepp om att rida sluta på volt och jag upplever att det gör något med honom. Han mjuknar, både fysiskt och psykiskt. Alltså börjar jag så, efter att vi värmt upp en stund. Rider öppna några steg, går ur, rider sluta några steg, går ur. Precis som vi gjort på ett par dressyrträningar med Malin. Det blir inte klockrent men det blir lite bättre varje gång vi gör det. Gör övningen först i skritt och sen i trav. I vänster varv är öppna svårast, för där vill han gärna sticka ut bogen. I höger varv är slutan svårast, där vill han helst bara låtsas som att han inte märker vad jag ber om. Jag tänker på Sussis intervaller och rider lite mer öppna i vänster och lite mer sluta i höger. En vacker dag ska det vara lika.

Allt är så mysigt och trevligt fram till att jag börjar fundera på att galoppera. Vad fasen är det jag gör med min kropp när jag tänker på att galoppera? Vi har precis skrittat snett igenom och han har haft sån där härlig, lång skritt på halvlång tygel. Så kortar jag upp den och det blir kaos. Det blir kaos för att jag tänker på att vi ska galoppera. Argt konstaterar jag att Huliganen ju faktiskt inte kan ha en jäkla aning om att jag har tänkt galoppera nu. Det är något jag gör. Vad är det jag gör?!

Galoppen blir spänd och jag får inte riktigt loss honom i sidorna. Jag har glömt alla eventuella trick för att lossa honom i galopp så jag sitter mest bara runt runt på volten och surar över att magin är borta. Sen saktar jag av och då är det ju ännu mer kaos naturligtvis. Det är ju vår akilleshäl, traven efter galoppen. Han sticker iväg som en katapult och jag är som en planka uppe i sadeln. Stel, stum i handen och har axlarna vid öronen. Jag försöker slappna av men det hjälper inte så mycket. Försöker komma till arbete. Försöker rida öppna och sluta på volten men det tar flera minuter innan vi är tillbaka i arbetsläge igen.

Jag blir så irriterad. Vi har hållit på med det här i flera år. När ska vi lära oss att hitta tillbaka till den avspända traven efter galoppen?

Jag avslutar med att låta Huliganen knata runt lite lös i ridhuset. Lite tycker han om mig ändå, för när han galopperar bortåt och jag kallar in honom, vänder han och kommer till mig istället. Min älskade lilla häst.

Nåväl. Idag är det dressyrträning. Malin kommer att hjälpa oss. Vi kom i alla fall genom Lätt B:1-programmet två gånger igår. Nästa söndag är det programridning hemma i ridhuset.

Jag loggar in på TDB. Men se där. Jag är inte längre reserv till dressyrtävlingen den 17 april. Jag är ordinarie. Kul. Jättekul.

Jag är lite nervös, det ska erkännas. Det är torsdag och jag har bokat in equiterapeut Ingela Brinkefeldt för en ny kontroll av Huliganen. Han har känts bra. Hela vintern har han känts bra, men nu är det ändå slutet av mars och jag är av logiska skäl lite nojig. Kan det verkligen stämma att vi klarat oss en hel vinter utan skador?

“Vad FIN han är” utbrister Ingela när hon får syn på Huliganen. Jag blir osäker, måste fråga:

“Är du ironisk nu?”

Hon är inte ironisk. Hon menar det hon säger. Jag har egentligen också tyckt det, speciellt senaste veckan. Att det känns som om allt liksom faller på plats. Han har gått ner lite mer i vikt och han ser faktiskt riktigt välmusklad ut.

“Han ser inte ut som en rultig ponny längre” säger Ingela. “Han ser ut som en sportmodell”

“Ta inte ut glädjen i förskott” säger jag. Optimisten. “Vi kollar hur han rör sig först”

Först efter jag visat honom i skritt och trav och sedan longerat en stund, kan jag andas ut. Ingela tycker han ser fin ut. Han rör sig något kortare på höger bak, men det har han alltid gjort och Ingela säger att det är så lite nu, så det är knappt synbart. Hon tillägger att ingen av oss ju är helt symmetrisk. Jag köper det. Han är ändå mil från vart han var för ett år sedan, innan vi var hos Per. Ett helt år. I mitten av mars var det ett helt år sen han kom hem från Per. Ett helt år utan hältor. Det första året i hans tioåriga liv utan en enda hältutredning.

Ingela går igenom honom från topp till tå. Vi får en liten anmärkning på att muskelmassan är lite mer utvecklad på vänster än på höger sida av manken. Det verkar inte oroa henne, men jag lovar att hålla koll på det så att det inte blir värre.Mitt i behandlingen vänder sig Ingela mot mig, ståendes som lilla My uppe på sin pall.

“Tänk om han varit någon annans häst, Matilda. Då hade han inte levt nu”

Jag vet inte vad jag ska svara. Det liksom tar i hjärtat. Jag vet inte om jag ska protestera för att vara ödmjuk eller om jag ska hålla med, så jag mumlar bara nånting. Hon har nog rätt i det. Jag är kanske den enda som hade kämpat för honom så som jag gjort. Alla pengar, all tid, alla resor, veterinärer, alla journaler jag lusläst och analyserat, artiklar jag läst, människor jag pratat med. Hela den känslomässiga bergochdalbanan det innebär att i fem års tid leva med en häst som aldrig är fräsch, men ingen vet varför. Nu står han här och får beröm för sin fina kropp. Den som kostat mig så mycket, emotionellt framför allt. Det är ju otroligt. Det gick. Vi gjorde det. Vi vände skeppet. Vad som händer härifrån är en annan historia, en annan skada. Han kommer skada sig igen. Kanske imorgon, kanske om flera år. Nu har vi andra verktyg och framförallt har vi en stark häst. En häst som kan stå emot saker han inte kunde stå emot tidigare, tack vare sin betydligt starkare kropp.

Ingela packar in sina saker i bilen igen.

“Jag är imponerad av ert jobb, Matilda” säger hon. Och jag blir lite rörd igen. Jag är fan i mig också imponerad. Och det här är ju bara början. Det är ju nu det roliga börjar. Härifrån och till evigheten.

Och just det. Det verkar bli en föreläsning den 6 maj här i nordvästra Stockholm. Jag tänkte prata om Huliganen och vår historia. Susanne Widner förklarar om uppbyggande träning. Sen blir det en kort clinic, där Sussi visar en eller ett par uppbyggande övningar med hjälp av Huliganen och mig. Efter den 29 mars vet jag mer. Då berättar jag för er och så håller jag tummarna för att ni kommer. Jag längtar efter att träffa er.

Och så plötsligt händer det. Vi får det första riktigt bra passet på evigheter. Det är så himla oväntat. I flera veckor har han varit lite seg och ovillig. Pälssättningen, har jag förmodat. Min inspiration har varit i botten. Flera träningar har av olika anledningar blivit inställda. Det känns som om vi gått på halvfart. Men så idag, ett litet mirakel.
“Det är så jävla roligt att rida idag!” ropar jag till Malin.

“Jag ser det!” svarar hon.

Han är som smör. Jag bara styr. Mjuk och fin gör han öppna och sluta på volt, det som var nästan omöjligt förra söndagen. Vi övergår till att rida delar ur Lätt B:1-programmet. Ökningar på diagonalen. Han ökar, och sen lätt som en plätt kommer han tillbaka till en lugn arbetstrav igen. Mellangalopp snett igenom. Inga problem. Vi till och med gör ett par diagonaler där vi fortsätter en bit i förvänd galopp. Han galopperar på som om han aldrig gjort annat. Galoppen är alldeles studsig. Magisk. Vi avslutar efter halva träningen. Han gör precis allt vi ber om. Det räcker såhär idag.

“Vad har du gjort med honom?!” frågar Malin.

Jag har ingen aning. Faktum är att jag funderar flera timmar på just det. Vad fasen hände?! 

Igår jobbade jag honom från marken innan jag red. Första gången på flera månader. Kanske var det det. Kanske var det att vi övat mycket öppna och sluta, kanske hjälpte det hans kropp att mjukna. Kanske var det att hagen torkat upp lite, att han slipper halka runt lika mycket. Kanske red jag bara bättre idag. Kanske var det något jag kan påverka. Jag tror ju som bekant inte på tur. Jag tror på fakta, planering och hårt arbete. Men hur vet man hur man ska planera om man inte vet varför det plötsligt fungerar?

Hästar asså…

Jag saknar att leka med min häst. Det bara slår mig en dag att allt har blivit så allvarligt. Kanske kommer insikten av min i stunden rådande situation: På promenad i mina klumpiga gummistövlar med barnvagnen framför mig och min supersmutsiga häst bakom mig. Som nån form av långsamtgående långtradarekipage. Huliganen hatar att gå på promenad. Det är det tråkigaste som finns i hela världen. Polly är inte precis överväldigad heller. Och i mitten går jag och liksom puttar med ena armen och drar med andra. Entusiasmen sjunker ner i stövlarna, gör dom ännu tyngre. Då slår det mig att det var så länge sen vi lekte.

I maj förra året hade jag privilegiet att vara hemma mammaledig en månad innan Polly kom. Det kan vara en av de roligaste månaderna jag har haft i mitt vuxna liv. Jag kunde nämligen åka till stallet när ingen annan var där, och därmed förverkliga en massa tokiga idéer som jag hade. Ridhuset var ofta tomt mitt på dagen och om dessutom fanns både ridbanan och ängen bakom hagarna att tillgå. Med min tjocka mage i vägen och mitt bristande mod att rida så passade lek och bus från marken alldeles ypperligt. Och det bästa med lek är ju att det får en att vilja testa nya saker, och för att testa nya saker måste man tänja på sina gränser. Lära sig mer om sin häst och hur man får den att göra och acceptera alla tokiga idéer man får.

Förra årets lekar bestod mycket av att höja Huliganens stresströskel. Då behövde jag vara kreativ. Hängde på honom konstiga grejer, la fram otäcka prylar att gå över, under och mellan. Allt med målet att få honom att lyssna och slappna av, även när han är stressad. Det behöver jag ju även i ridningen, men det är mycket lättare att testa från marken. Säkrare.Så när Polly föddes var nog Huliganen så säker som han någonsin varit. På hans nioårsdag fick han vara sitt eget födelsedagspaket. Nemas problemas. Att få barn är ju underbart på många sätt men jag var inte riktigt förberedd på hur mycket tid det tar. All tid. Och plötsligt kände jag mig mer intresserad av att faktiskt rida och träna när jag väl fick tid i stallet, än att leka konstiga lekar. Fram till nu då, när barnet faktiskt klarar sig rätt bra även med sin pappa. Dessutom tittar vårsolen fram och ridbanan och ängen börjar bli brukbara igen. Då kommer det. Suget att leka. Jag börjar drömma.

Om jag kan sända in min häst i grimma in i transporten när jag står bredvid rampen, då borde jag ju kunna lära honom att gå in fast jag bara pekar. Och tänk om jag kunde lära honom att inte vara rädd för klippmaskinen, den som han accepterar men avskyr. Tänk om han inte ens avskydde den. Tänk om jag kunde klippa honom lös.

Så: Fram med repgrimman, presenningarna och de tokiga idéerna. Det finns en hel massa saker som måste testas!

Och så faller det sig så att jag och Huliganen anmäler intresse om att få rida i föreningens division 3-lag i dressyrallsvenskan. Det är ju inte så märkvärdigt egentligen. Alla som vill får anmäla intresse och så delas platserna upp efter vilka som kan de datum som tävlingarna går. För mig är det ändå ganska stort, bara att våga räcka upp handen och vara intresserad känns stort. Att våga stå för det.

När jag var tonåring var jag kompis med en tjej som hette Jenny. Vi hade häst i samma stall. Jag hade Huliganens mamma, en tjock, trött men tålmodig connemaraponny som vår dressyrtränare döpte om till “Tant Olga”. Hon var en riktig “Tant Olga”. Det är hennes rumpa på bilden här ovan. Jenny hade ett arabiskt fullblod som hette Jalle. De tävlade dressyr och flera år på raken fick de rida i klubbens dressyrlag. Jag tyckte det var så himla häftigt. Jag var alltid med som hästskötare. Jag tyckte de var så otroligt duktiga. Jag hade aldrig varit iväg på en endaste dressyrtävling med min Olga. Jenny var iväg flera gånger per säsong. De vann sällan något, men ibland fick de rosett, och hur det än gick tyckte jag ändå alltid att de var bäst. Jag var väl lite partisk kanske.

Jenny var ofta besviken på sig själv och sin insats. Det var svårt att hävda sig i storhästklasser med en liten arab, som dessutom hade ett konstigt öra och en svans som alltid låg snett. Och nu sitter jag här och tänker på dom. Att de fick rida i laget och nu, tolv år senare, känner jag mig redo för det. Och med lite tur får jag testa.

Klubben delar ut starterna efter vem som kan när och jag och Huliganen får veta att vi får göra en start i början av maj. Och även fast alla som vill får vara med, känns det ändå ballt att det även inkluderar oss. Tant Olgas son och jag.

Det är långt till början av maj. Hästen ska vara frisk, jag ska vara frisk, bilen ska vara hel och gud vet allt som måste klaffa. Men det är kort också. På två månader ska jag nöta in tillräckligt många saker för att inte göra bort oss totalt. Den största utmaningen blir min skalle. Jag måste få min skalle att inte balla ur, när vårt resultat plötsligt blir lite mer officiellt än när vi är ute och rullar på egen hand. Det är ju allt som oftast det som är den svåraste knuten. Att i just det avseendet inte bli som Jenny.

Idag var jag förresten ute och tömkörde Huliganen i skogen. En uppgift snudd på omöjlig då Huliganens intresse till 98 % bestod i att äta granris. De sista två procentenheterna engagerade han i att hålla någorlunda jämn takt framåt. Kanske för att att han störde sig på hur jag svor och flaxade och daskade till honom med tömmarna för att han skulle öka takten. Fan ta tjocka ländtäcken. Och granris. Och hungriga halvponnyer. Men vad kan man förvänta sig av en kille vars mamma kallades Tant Olga?

Jo, dressyrmirakel. Right? 

Det börjar som något som skaver. Något som inte stämmer. Det är inte hästen, det är jag. Och så en dag sätter han fingret på det, min kompis Jonas. Han säger:

“Vad har hänt med din självkänsla, Matilda? Du brukar ha koll på vart du står, men nu är du bara osäker och gnällig”

Det slår som ett slag i ansiktet. Han har rätt.

En dag är Huliganen lite seg i början av passet, men jag tänker att det är pälssättningen. Först dagen efter tempar jag honom. Står där med termometern som visar 38,9 grader och skäms över att jag inte hållit min egen regel, den där jag lovat mig själv att tempa min häst dagligen. Tänk om han hade feber när jag red honom. Jag blir så arg på mig själv att det känns som att mitt synfält blir fläckigt. Jag messar Felicia som försöker trösta mig. Hon skriver att det är sånt som händer. Att det inte är någons fel. Men min spontana tanke är: “Det är sånt som händer andra. Jag ska stå över det. Vara bättre än ett så simpelt misstag”.

På den nivån ligger min toleransnivå gällande mig själv och mina missar.

Jag kommer att tänka på en annan gång, när jag var borta från stallet ett par dagar. När jag kom tillbaka reagerade jag på att något kändes fel och det visade sig att Huliganen även den gången hade feber. Om det bara var den dagen eller flera dagar får vi aldrig veta. Jag grät i bilen på vägen hem från stallet. Förbannade mig själv för att jag varit borta från min dyrgrip, lämnat honom i händerna på människor som inte ser honom som jag gör. För så är det ju. Man kan inte åka ifrån sin häst och förvänta sig att de ska se på den med samma ögon som man själv gör. Oavsett hur duktiga, snälla och ordentliga personerna är. Ens egen blick har kalibrerats år ut och år in för att snabbt plocka upp eventuella avvikelser. Eller? Är det bara som jag inbillar mig? Nu har jag ju kanske själv gjort samma miss. Samma eventuella miss.

Ridningen blir tråkig, som ett måste. Jag skyller min otillräckliga ork att rida på att jag just mockat ligghallen, trots att orken aldrig var där från början. Jag skyller min otillräckliga ork att rida på att snön har fallit, eller att den smält bort (just när jag satt på polar padsen). Jag glömmer att det inte har med varandra att göra. Att min ork tryter för att jag har för höga krav på mig själv. Att jag tror att jag står över att göra misstag. Att jag är så hård på mig själv när jag ändå (precis som alla andra) gör dom.

Jag kommer in i ridhuset en onsdag för att rida styrka. I ridhuset är åtta andra ekipage och nån tränare håller dressyrträning. Då kommer den, självinsikten. Det här kommer aldrig funka för mig. Det spelar ingen roll om det är onsdag och styrkedag. Om jag sätter mig härinne med mitt taskiga humör, då kommer vi få ett riktigt jäkla skitpass. Mitt självförtroende kommer gå i botten. Jag vänder i dörren. Går ut. Galopperar ett par varv i snön istället. Kravlöst. Blir gladare.

Och dagen efter, när jag sitter där på huk i stallgången och snön är borta igen och jag försöker slita loss de leriga broddjävlarna för att få loss mina polar pads för femtonde gången den här säsongen, tänker jag att det får vara nog med gnäll nu. Ok. Det kanske blir lite halvdant ibland, men jag sitter ändå här, i lera och djävulskap och slår sönder mina stelfrusna fingrar när jag slinter med broddnyckeln. Jag måste ju älska det här. Det finns ju ingen annan rimlig förklaring.

Jag är inte ute efter din sympati, jag vill bara berätta hur det kan vara att var jag, en dag i februari. Jag kan inte vara den enda med lite för höga krav.

his too shall pass. Den kassa självkänslan, leran under dojorna, hopplösheten. Vad tusan har jag att gnälla om? Jag har en häst som är hältfri i slutet av vintern. Det är ju ett mirakel.

 

Efter helgen är jag så lycklig över vår hoppinsats, nästa gång jag rider är jag helt knäckt. Kanske har det med livet i stort att göra, det har nämligen varit en riktig skitvecka. På lördagen hämtar vi ut vår Volvo efter fyra veckor (!) på verkstan. Jag bor i utkanten av universum ungefär, så fyra veckor utan bil är som en livstid av barnvagnssläpande på bussar som går tre gånger om dagen till civilisationen. Och till stallet går inga bussar alls.

Men vi får alltså tillbaka Volvon på lördagen och sen på onsdagen dör den på E18 och jag får ringa bärgare för att komma därifrån. Då vill jag bara storgråta, men min bebis har redan tagit den rollen för stunden så jag får vara den som håller modet uppe. Någon av oss måste vara den liksom.

Det är bara en bil, tänker jag och försöker bestämma mig för att inte älta ner mig i det här. Liksom smakar på tanken att bara tänka bort det. Pengar kommer det alltid nya, liksom. På nåt sätt. Det går först ganska bra. Det visar sig till exempel vara ganska kul att åka bärgningsbil.

Jag hoppas jag redan har sagt det jag ska säga nu: Jag har världens bästa hovslagare. Jag messar henne när jag darrig på underläppen väntar på bärgaren. Meddelar att det kan bli svårt att fixa skoningen imorgon bitti. Hon svarar att det är lugnt, att hon hämtar mig och bebisen på morgonen hemma hos mig. Hon passar på att fråga om hon ska komma och hämta upp oss på E18 också. Tycker det verkar farligt att stå still bland all trafik. Hon är så fin så det nästan är värt att gråta lite bara över det. Jag måste bjudit på sjukt gott kaffe genom åren. Supergott.

Mycket riktigt kommer Maria och hämtar oss på torsdag morgon. Hon skor både Huliganen och några av hans kompisar, sedan dricker vi kaffe och pratar om hästar. Maria säger att det är stor skillnad på hur Huliganen är nu mot hur Huliganen var förut. Hon pratar inte bara om att han inte längre försöker sparka ner henne varje gång hon skor vänster bak, utan också om hans hovkvalité.

“Förut fick jag fasa av skorna bak, vet du” säger hon “Nu behöver jag inte det. Jag kunde inte använda de två sömhålen bak på skon för hans väggar var så tunna att det inte fanns något att spika i. Och när jag spikar nu så suger sömmen fast, det gjorde det inte förr”

Hon ser nöjd ut. Jag blir glad. Jag har glömt hur det var att sko Huliganen, både mentalt och fysiskt.

“Och inte har han haft en enda hovböld i år heller” tillägger jag entusiastiskt. “Han brukar ju ha flera stycken per vinter”

”Nä, men jag såg flera ställen nu där det var på håret att jag behövde gröpa ur. Hade du satt snösulor på honom hade han garanterat haft bölder nu”

Aja. Man kan inte få allt.

Maria kom till oss hösten 2012. Jag hade haft lite andra hovslagare innan, modellen som inte dök upp och modellen som gjorde ett dåligt jobb. Jag hade nyligen flyttat och letade hovslagare typ på Google. Fattade inte att det är skillnad på hovslagare och hovslagare. Sen fick jag tag i Maria, och lite senare hjälpte jag Svenska Hovslagareföreningen med en kampanj vi kallade “Vem skor din häst?”. Då blev jag lite mer påläst och insåg att det är rätt bra att välja en hovslagare som är medlem i Hovslagareföreningen. Då vet man nämligen att hovslagaren är både utbildad och ansvarsförsäkrad. Det är ganska bra grejer att vara.

Hösten 2012 fick vi vara tre personer för att sko lille Huliganen. Två som stöttade upp honom och en som försökte sko honom. Huliganen klarade inte av att stå på sitt högra bakben och lyfta sitt vänstra. Det tog många, många veckor för oss att sko om honom. Under tiden åkte vi Sverige runt och försökte hitta orsaken till varför han betedde sig så, vad det var som gjorde ont.

Vi hittade först ingenting i flera månader, sen en inflammation i SI-lederna. Efter att den behandlades blev han mycket bättre. Sen nu i februari 2016 hittade Per Spångfors en gammal, utläkt avlossningsfraktur i bäckenet och jag kan inte sluta tänka på om det var det som var färskt då. Om vi försökte få en häst som hade en avlossningsfraktur att acceptera att bli skodd. Det gör ont i mig, men till min tröst vet jag att vi åtminstone förstod att något gjorde ont. Att vi aldrig var arga på honom. Men ändå. Tänk om vi vetat, tänk om någon kollat.

Det tog till i höstas innan Huliganen hade förtroende nog för oss att sluta sparka efter Maria när hon ska dra av hans vänstra baksko. Nu står han lös när hon skor. Hon vill ha det så, säger att det känns skönt att veta att han själv väljer att stå kvar. Att det blir på hans villkor, helt utan tvång. Jag är glad att hon känner så och Huliganen verkar nöjd han också. Det funkar förvånansvärt bra. (Förutom en gång, då vi båda råkade glömma honom i stallgången medan Maria var ute i sin bil och riktade skor och jag typ ammade bebis i sadelkammaren. Då undrade han väl vart vi var och gick till slut iväg och käkade halm istället. Man kan ju inte precis klandra honom för det…)

Tillbaka till bilen. På torsdag eftermiddag ringer de och säger att generatorn har gått sönder. Johan har precis berömt mig för att jag tar det här med bilen så himla bra. Efter det telefonsamtalet så säger han inte så mer.

Och så på fredagen ska jag rida mitt första ordentliga pass sedan söndagens dressyrträning. Bebisen har matvägrat i typ en vecka. Vill bara äta bananpannkaka eller gröt. Jag har slut på tålamod inte bara för stunden utan liksom för en livstid. Jag är så jävla trött. Helt jävla dränerad. Med den utgångspunkten börjar jag mitt ridpass. Dagen till ära ska jag jobba med det svåraste vi vet: Att sakta av från galopp och behålla en lugn, sansad trav utan att han blir stressad. Bra planering va!

Jag kan inte komma på en enda sak som Malin har sagt till mig. Det är som att det finns en plan nånstans långt inne i mitt huvud men hur jag än försöker fokusera på den så rymmer den för mig. Det var nåt om att bredda händerna. Eller? Han travar like there is no tomorrow. Spänd som en fiolsträng, rak, stark och faller till slut över i galopp för att han är så himla stressad. Ett kort ögonblick funderar jag på om han tänker försöka kasta av mig. Jag pendlar mellan att åka med och att få fullkomliga frispel och göra arga halter. Flera gånger står jag bara still, för det känns så himla hopplöst. Då blir han arg och studsar på bakbenen. Tröttsamt.

Jag tänker att jag ska messa Malin och be henne rida honom på söndag. Jag tänker att jag ändå bara förstör allt och jag är världens sämsta ryttare och att jag kanske ska börja med typ fiskar. Sen blir jag arg på mig själv och tänker jag att om jag ger mig fan på att det här ska funka, så kommer det ju göra det. Om Malin säger att det är jag, inte hästen, då är det ju jag. Och rimligtvis borde jag ju gå att lära om. Malin verkar ju i alla fall tro det. Då får jag väl ge mig tusan på det då. Sen. Just i stunden ger jag upp och går tillbaka till stallet istället. Vissa kvällar ska man bara inte rida.

Imorgon är det dressyrträning. Håll tummarna för att hon har rätt i att jag går att lära om.

Musten går ur mig lite grann. Egentligen är det konstigt, för Huliganen mår bra och jag mår också bra. Jag har inget att klaga på, men alla andra verkar ha det så himla motigt just nu. Det är svårt att bibehålla sin feeling när man skäms lite över den. Det känns orättvist att jag är så himla nöjd när inte mina vänner är det.

Jag pratar ofta om otur och hur otur lätt blandas ihop med okunskap, dålig planering eller för stora risker. Det är lätt att vara kaxig tills oturen drabbar någon man bryr sig om. Då känns otur verkligt ändå.

När alla andra är trötta och sura ställs min tro på mig och Huliganen på prov. Jag måste hålla liv i den till varje pris. Försöker vara entusiastisk utan att få någon annan att bli bitter. Det är svårt. Då är det tur att man har en blogg så man får skriva av sig, tänker jag.

Förra gången när jag skrev om den förvända galoppen så skämdes jag lite efteråt. Så himla bra var den ju inte. Det var ju inte som att den funkade klockrent. Den var bara bättre än ingenting, liksom. Men samtidigt. Tänk att bli glad för allt som är mer än ingenting. Det är ju så jag vill ha det. Jag skriver mycket inlägg med en positiv slutkläm här. Inte för att det alltid är fantastiskt, utan mer för att jag övar på att försöka se de små framstegen istället för allt som inte fungerar.

Och det tar oss in på lördagens hoppträning.

Som några av er kanske minns så lämnade jag förra hoppträningen gråtandes, med en häst som försökte kasta av mig redan i första serien travbommar. Under uppvärmningen, alltså. Han bara sprang och försökte bocka av mig när jag la en volt. Jag var gravid i typ fjärde månaden kanske och blev så rädd att jag bölade i typ trettio minuter efter att jag stängt ridhusdörren. Så var det då.

Förra lördagen red Felicia vår första hoppträning sedan februari 2016. Hon var med i en markarbetsgrupp. Jag var där och tittade och blev så pepp så jag bokade in mig själv och Huliganen veckan efter. Nu i lördags alltså. Ända fram tills typ tjugo minuter före träningen börjar har jag förträngt att jag är rädd för att hoppa. Jag säger det inte högt förrän i (vår) sista övning, när hopptränare Thomas ropar:

“Du måste våga rida på hindret, Matilda! Även när han tvekar. Du får inte låta honom sticka på sidan för att du blir osäker”

“Men jag är ju skitskraj!” ropar jag.

Thomas skrattar åt mig. Det är ett snällt skratt men ändå den typen av skratt som får en att förstå att han inte bryr sig så mycket om mina rädslor. Hästen ska över och jag också. Det är en serie på sju språng vi ska genom. Den står som på en böj från E till B ungefär och hindrena är kanske 40-50 cm höga med ett par galoppsprång höga. Det gick oväntat bra medan allt låg på marken, men nu är bommarna i sina hållare och jag är helt genomsvettig. Vi är placerade i ponnygruppen ihop med två tjejer á typ 11 och 14 år gamla. De kan göra den här övningen i sömnen, känns det som. Jag är så jävla skraj. Måste småprata lite med Huliganen så att jag tänker på nåt annat. Minns plötsligt att jag kan sätta mig på arslet lite om jag behöver bromsa och vips har jag värsta dressyrgaloppen in mot första bommarna. Sen efter typ tredje språnget glömmer jag i och för sig hur man rider, håller bara i mig och tar resten på fart. Ibland hinner jag styra och ibland inte. Vi får göra om några gånger. Ganska många gånger. Men så till slut visar det sig att när jag väl vågar rida ordentligt, gör Huliganen sin del alldeles exemplariskt. I mina ögon alltså. Bättre än inget, alltså. Jag är så himla stolt och glad. Överlycklig.

Först dagen efter (när jag berättar om träningen för min dressyrtränare) så slår det mig att de två ponnytjejerna som var med i samma grupp som mig kanske inte var fullt lika imponerade som jag. De som fick vänta i mitten medan vi gjorde om. Och om. Och om. Nåja.

Huliganen får gå dubbla träningar. Först hoppningen på lördagen och sen dressyr på söndagen. Träning två dagar på raken är egentligen ett big no no för mig. Och jag känner på söndagen att han är lite trött. Har svårt att hålla ihop och vill gärna springa bort från jobb. Efteråt är jag också trött. Vi har fått rida genom Lätt C:2-programmet och trots att Malin ropat glada saker så känns det ändå inget vidare. Jag har så svårt att trava efter galoppen. Det blir så springigt. Att tävla någonting alls känns långt borta.

“Det positiva” säger Malin, “Det är att det är du och inte hästen. Det är mycket lättare att lära om dig än att lära om honom”

Jag nickar. Vi har ju varit genom den här dialogen förut. Det är oftast jag, så att säga.

“Och du. Glöm inte hur stor skillnad det är på er nu mot när vi började i höstas. Det är jätteskillnad!”

Då minns jag det. Att jag måste fortsätta tro på oss, även när jag är trött. Och att det finns andra som gör det också.