Jag saknar att leka med min häst. Det bara slår mig en dag att allt har blivit så allvarligt. Kanske kommer insikten av min i stunden rådande situation: På promenad i mina klumpiga gummistövlar med barnvagnen framför mig och min supersmutsiga häst bakom mig. Som nån form av långsamtgående långtradarekipage. Huliganen hatar att gå på promenad. Det är det tråkigaste som finns i hela världen. Polly är inte precis överväldigad heller. Och i mitten går jag och liksom puttar med ena armen och drar med andra. Entusiasmen sjunker ner i stövlarna, gör dom ännu tyngre. Då slår det mig att det var så länge sen vi lekte.
I maj förra året hade jag privilegiet att vara hemma mammaledig en månad innan Polly kom. Det kan vara en av de roligaste månaderna jag har haft i mitt vuxna liv. Jag kunde nämligen åka till stallet när ingen annan var där, och därmed förverkliga en massa tokiga idéer som jag hade. Ridhuset var ofta tomt mitt på dagen och om dessutom fanns både ridbanan och ängen bakom hagarna att tillgå. Med min tjocka mage i vägen och mitt bristande mod att rida så passade lek och bus från marken alldeles ypperligt. Och det bästa med lek är ju att det får en att vilja testa nya saker, och för att testa nya saker måste man tänja på sina gränser. Lära sig mer om sin häst och hur man får den att göra och acceptera alla tokiga idéer man får.
Förra årets lekar bestod mycket av att höja Huliganens stresströskel. Då behövde jag vara kreativ. Hängde på honom konstiga grejer, la fram otäcka prylar att gå över, under och mellan. Allt med målet att få honom att lyssna och slappna av, även när han är stressad. Det behöver jag ju även i ridningen, men det är mycket lättare att testa från marken. Säkrare.Så när Polly föddes var nog Huliganen så säker som han någonsin varit. På hans nioårsdag fick han vara sitt eget födelsedagspaket. Nemas problemas. Att få barn är ju underbart på många sätt men jag var inte riktigt förberedd på hur mycket tid det tar. All tid. Och plötsligt kände jag mig mer intresserad av att faktiskt rida och träna när jag väl fick tid i stallet, än att leka konstiga lekar. Fram till nu då, när barnet faktiskt klarar sig rätt bra även med sin pappa. Dessutom tittar vårsolen fram och ridbanan och ängen börjar bli brukbara igen. Då kommer det. Suget att leka. Jag börjar drömma.
Om jag kan sända in min häst i grimma in i transporten när jag står bredvid rampen, då borde jag ju kunna lära honom att gå in fast jag bara pekar. Och tänk om jag kunde lära honom att inte vara rädd för klippmaskinen, den som han accepterar men avskyr. Tänk om han inte ens avskydde den. Tänk om jag kunde klippa honom lös.
Så: Fram med repgrimman, presenningarna och de tokiga idéerna. Det finns en hel massa saker som måste testas!