Och så plötsligt händer det. Vi får det första riktigt bra passet på evigheter. Det är så himla oväntat. I flera veckor har han varit lite seg och ovillig. Pälssättningen, har jag förmodat. Min inspiration har varit i botten. Flera träningar har av olika anledningar blivit inställda. Det känns som om vi gått på halvfart. Men så idag, ett litet mirakel.
“Det är så jävla roligt att rida idag!” ropar jag till Malin.

“Jag ser det!” svarar hon.

Han är som smör. Jag bara styr. Mjuk och fin gör han öppna och sluta på volt, det som var nästan omöjligt förra söndagen. Vi övergår till att rida delar ur Lätt B:1-programmet. Ökningar på diagonalen. Han ökar, och sen lätt som en plätt kommer han tillbaka till en lugn arbetstrav igen. Mellangalopp snett igenom. Inga problem. Vi till och med gör ett par diagonaler där vi fortsätter en bit i förvänd galopp. Han galopperar på som om han aldrig gjort annat. Galoppen är alldeles studsig. Magisk. Vi avslutar efter halva träningen. Han gör precis allt vi ber om. Det räcker såhär idag.

“Vad har du gjort med honom?!” frågar Malin.

Jag har ingen aning. Faktum är att jag funderar flera timmar på just det. Vad fasen hände?! 

Igår jobbade jag honom från marken innan jag red. Första gången på flera månader. Kanske var det det. Kanske var det att vi övat mycket öppna och sluta, kanske hjälpte det hans kropp att mjukna. Kanske var det att hagen torkat upp lite, att han slipper halka runt lika mycket. Kanske red jag bara bättre idag. Kanske var det något jag kan påverka. Jag tror ju som bekant inte på tur. Jag tror på fakta, planering och hårt arbete. Men hur vet man hur man ska planera om man inte vet varför det plötsligt fungerar?

Hästar asså…