Musten går ur mig lite grann. Egentligen är det konstigt, för Huliganen mår bra och jag mår också bra. Jag har inget att klaga på, men alla andra verkar ha det så himla motigt just nu. Det är svårt att bibehålla sin feeling när man skäms lite över den. Det känns orättvist att jag är så himla nöjd när inte mina vänner är det.
Jag pratar ofta om otur och hur otur lätt blandas ihop med okunskap, dålig planering eller för stora risker. Det är lätt att vara kaxig tills oturen drabbar någon man bryr sig om. Då känns otur verkligt ändå.
När alla andra är trötta och sura ställs min tro på mig och Huliganen på prov. Jag måste hålla liv i den till varje pris. Försöker vara entusiastisk utan att få någon annan att bli bitter. Det är svårt. Då är det tur att man har en blogg så man får skriva av sig, tänker jag.
Förra gången när jag skrev om den förvända galoppen så skämdes jag lite efteråt. Så himla bra var den ju inte. Det var ju inte som att den funkade klockrent. Den var bara bättre än ingenting, liksom. Men samtidigt. Tänk att bli glad för allt som är mer än ingenting. Det är ju så jag vill ha det. Jag skriver mycket inlägg med en positiv slutkläm här. Inte för att det alltid är fantastiskt, utan mer för att jag övar på att försöka se de små framstegen istället för allt som inte fungerar.
Och det tar oss in på lördagens hoppträning.
Som några av er kanske minns så lämnade jag förra hoppträningen gråtandes, med en häst som försökte kasta av mig redan i första serien travbommar. Under uppvärmningen, alltså. Han bara sprang och försökte bocka av mig när jag la en volt. Jag var gravid i typ fjärde månaden kanske och blev så rädd att jag bölade i typ trettio minuter efter att jag stängt ridhusdörren. Så var det då.
Förra lördagen red Felicia vår första hoppträning sedan februari 2016. Hon var med i en markarbetsgrupp. Jag var där och tittade och blev så pepp så jag bokade in mig själv och Huliganen veckan efter. Nu i lördags alltså. Ända fram tills typ tjugo minuter före träningen börjar har jag förträngt att jag är rädd för att hoppa. Jag säger det inte högt förrän i (vår) sista övning, när hopptränare Thomas ropar:
“Du måste våga rida på hindret, Matilda! Även när han tvekar. Du får inte låta honom sticka på sidan för att du blir osäker”
“Men jag är ju skitskraj!” ropar jag.
Thomas skrattar åt mig. Det är ett snällt skratt men ändå den typen av skratt som får en att förstå att han inte bryr sig så mycket om mina rädslor. Hästen ska över och jag också. Det är en serie på sju språng vi ska genom. Den står som på en böj från E till B ungefär och hindrena är kanske 40-50 cm höga med ett par galoppsprång höga. Det gick oväntat bra medan allt låg på marken, men nu är bommarna i sina hållare och jag är helt genomsvettig. Vi är placerade i ponnygruppen ihop med två tjejer á typ 11 och 14 år gamla. De kan göra den här övningen i sömnen, känns det som. Jag är så jävla skraj. Måste småprata lite med Huliganen så att jag tänker på nåt annat. Minns plötsligt att jag kan sätta mig på arslet lite om jag behöver bromsa och vips har jag värsta dressyrgaloppen in mot första bommarna. Sen efter typ tredje språnget glömmer jag i och för sig hur man rider, håller bara i mig och tar resten på fart. Ibland hinner jag styra och ibland inte. Vi får göra om några gånger. Ganska många gånger. Men så till slut visar det sig att när jag väl vågar rida ordentligt, gör Huliganen sin del alldeles exemplariskt. I mina ögon alltså. Bättre än inget, alltså. Jag är så himla stolt och glad. Överlycklig.
Först dagen efter (när jag berättar om träningen för min dressyrtränare) så slår det mig att de två ponnytjejerna som var med i samma grupp som mig kanske inte var fullt lika imponerade som jag. De som fick vänta i mitten medan vi gjorde om. Och om. Och om. Nåja.
Huliganen får gå dubbla träningar. Först hoppningen på lördagen och sen dressyr på söndagen. Träning två dagar på raken är egentligen ett big no no för mig. Och jag känner på söndagen att han är lite trött. Har svårt att hålla ihop och vill gärna springa bort från jobb. Efteråt är jag också trött. Vi har fått rida genom Lätt C:2-programmet och trots att Malin ropat glada saker så känns det ändå inget vidare. Jag har så svårt att trava efter galoppen. Det blir så springigt. Att tävla någonting alls känns långt borta.
“Det positiva” säger Malin, “Det är att det är du och inte hästen. Det är mycket lättare att lära om dig än att lära om honom”
Jag nickar. Vi har ju varit genom den här dialogen förut. Det är oftast jag, så att säga.
“Och du. Glöm inte hur stor skillnad det är på er nu mot när vi började i höstas. Det är jätteskillnad!”
Då minns jag det. Att jag måste fortsätta tro på oss, även när jag är trött. Och att det finns andra som gör det också.