Och så händer det. En fantastisk dressyrträning följs av en fantastisk dressyrträning till. Det börjar så, i alla fall.

Vi har lånat ut vår sadel till lilla Emilia o hennes ponny för dom är “mellan två sadlar”. Hon rider träningen före mig så jag får rida fram barbacka. Jag har inget emot det. Jag älskar att rida barbacka. Jag känner dock i min kropp hur länge sedan det var jag red dressyr utan sadel. Och hans nya trav! Min kropp har aldrig ridit barbacka i den här traven. Jag blir helt trött i kroppen. Flinar ändå när jag travar runt i ridhuset. Känner mig mallig. Min häst är så fantastisk. Har lust att bara ropa “KOLLA PÅ OSS! KOLLA!” men jag håller ihop det. Nån måtta får det vara ändå.

Jag sadlar på och han fortsätter vara fantastisk. Jag får korta och länga traven en stund. Han är som smör. Jag sätter mig tillbaka lite i sadeln och vips så kortar vi traven. Det är som magi.

Detta är före galoppen.

Efter galoppen har jag glömt hur man rider. Jag vet inte hur man bromsar honom. Jag vågar inte gasa. Jag drar i tyglarna, blir stum i handen, har axlarna vid öronen och har inte andats på tre varv. Typ. Jag ropar till Malin:

“Du, det är nog inte han som blir stressad efter galoppen. Det är ju jag. Jag kan ju inte rida längre”

Shit Sherlock, liksom.

Till slut kommer vi tillbaka igen. Traven blir helt okej, inte lika bra som tidigare men godtagbar. Vi fortsätter arbeta i galopp. Jag älskar att arbeta i galopp. Varför? Jo, av två anledningar: 1. Han har så mjuk, studsig galopp nu. 2. Det finns ingen snabbare gångart = Det finns inget att stressa upp sig om att man hellre vill göra.

Malin har precis introducerat förvänd galopp för mig och Huliganen. Vi är som två förvirrade gröngölingar. Konceptet är lite “en blind leder en blind”. Det är tur vi har Malin.

I början av träningen, i samband med den fantastiska traven, säger Malin att hon tycker vi ska satsa på att starta Lätt A redan i vår. Sen tar hon fram programmet för Lätt A:1 och vi testar olika delar ur det. Det är här den förvända galoppen kommer in.

Vi har alltså bara testat detta fenomen tidigare. Jag har fått lägga snälla, korta diagonaler med snäll linje efteråt. Det funkar nu, även om formen blir pannkaka och han blir lite stressad över detta dumma påfund. Nu är det dags att testa linjen som den är i Lätt A:1. Facit: Den är helt jäkla omänsklig. För mig och Huliganen i alla fall.

För den som (likt mig) aldrig ridit programmet och knappt ens läst igenom det så kan jag meddela att man vänder upp vid A och ska sedan vända tillbaka mot långsidan för att komma ut mellan F och B.  Vi testar. Och gör om. Och om. Och om. Och om.

Huliganen fattar ingenting. Nada. Bryter av, byter galopp. Lever i allmän förvirring. Själva vändningen går fint. Han sätter sig gärna på sin runda, fina rumpa och vänder men själva utridningen till väggen blir kaos. Till slut hoppar Malin upp en stund och testar. Efter det får vi avsluta med att göra förvänd galopp på lättare linjer istället, eller bara galoppera vänster galopp i höger varv och vice versa. Huliganen är upprörd. Så upprörd.

Efteråt har jag lite dåligt samvete. Är rädd att vi pressat honom för hårt på något han inte förstår. Måndagen blir skritt i skogen men på tisdagen rider jag i ridhuset igen och bestämmer mig för att testa. Tror ni inte att lille Huliganen har sovit på saken och bestämt sig för att man kanske kan galoppera vänster galopp i höger varv ändå. Det är knackigt, linjen blir lite för lång och formen är pannkaka men han gör det! Han håller galoppen! Och han hetsar inte ens upp sig mycket mer än normalt.

Och följande söndag gör vi enklare linjer från start och han är med oss nästan hela tiden. När vi går ut ropar Malin:

“Om ni fortsätter utvecklas i den här takten så ser det bra ut inför säsongen”

Love her. Och Huliganen. Love him too.

Plötsligt inser jag att mina vänner som läser bloggen har delats upp i två kategorier: De som blivit inspirerade och nu funderar i termer av träningsscheman och uppbyggnad, och dom som fått prestationsångest och nu bara vill ge upp och sluta med hästar.

Okej. Kanske inte fullt så hårt, men ni fattar.

Det här är ett inlägg till er som bara vill ge upp.

Ibland orkar man inte. Man har haft den pissigaste dagen på jobbet, ens sambo är ett pucko, barnet vägrar sova eller klockan gick fortare än den brukar. Då kan man skita i att det är onsdag och att onsdag betyder styrkepass. Det händer inget farligt för det. Jag tänker inte ljuga och säga att hästen kommer att utvecklas lika snabbt, men utvecklas gör den så länge du arbetar uppbyggande. Oavsett om du behöver vila ibland.

Och så ibland är det så att precis när man trodde man var igång så bara skiter sig allt. Hästen blir oförklarligt halt, får en hovböld, tappar dojan, får feber, blir sparkad eller gud vet allt som den kan drabbas av.

När det händer mig brukar jag sätta mig ner och lipa en stund. Ofta i bilen, för där får man ju lipa ostört och då kan man köra på med snor och hulkande och hela alltet om man vill. Det brukar hjälpa mig. Sen när det är gjort, får man acceptera att allt stannar av ett tag. Om hästen var i superfin form och sedan vilar ett par veckor, är vägen tillbaka inte så himla lång.

För de flesta av oss så är vägen tillbaka dessvärre rätt lång, trist och krokig. Hästen är ju för många av oss i ganska halvdan form från början och en skada leder allt som oftast till en annan. På vårvintern står man där med en tjock, omusklad häst med full vinterpäls, lera i öronen och känner orken sippra ut ur stövlarna i samma takt som lervattnet sipprar in. Då har jag en enda sak att säga: Ge inte upp. Tänk på Huliganen. Vi har snart klarat ett skadefritt år. Vi hade fem skadeår. På raken. Nu är han finare än han någonsin varit förut. Ge inte upp. Håll ut.

Och sen när hästen är frisk igen: Ta det lugnt. Låt det ta tid att komma tillbaka. Det kommer nya tävlingar, nya kurser, nya träningar, nytt allt. Ingenting gör det värt att chansa. Bygg en omsorgsfull grund att stå på. Er tid kommer. Snart. Håll ut.

Om hästen inte är skadad, om både du och din häst är pigga som mörtar – sparka dig själv i arslet! Ibland behöver man det också.

Och så en sak till: Även när det känns pissigt, våga drömma lite grann! Det är så man tar sig igenom leran och vetflexen och silvertejpen och broddhålsjävlarna som är fulla i grus. Snart kommer solen. Plötsligt är hästen frisk, ridbanan har torkat upp, kvällarna blir ljusa och feelingen infinner sig. Håll ut!

Det är måndagskväll och Peder Fredricson har precis vunnit Jerringpriset på Idrottsgalan. Hade jag inte haft ett sovande barn i knäet hade jag ställt mig upp och jublat. Nu fick jag nöja mig med en höjd näve i luften. Så jävla glad. Lite överdrivet glad. Skriver “JAAAAAAAAA!!!!” som FB-status. Nån gubbhatt jag knappt känner bestämmer sig för att göra sig rolig och postar svar med bilder på gubbar som ropar “NEEEEJ” eller “KANSKE”. Jävla gubbhatt, tänker jag.

Sen tänker jag att det är viktigt för ridsporten att vinna Jerringpriset. Lite extra viktigt. Att det ger lite motståndskraft mot gubbhattar. Och övriga hattar. Att ridsporten visar sig starkare för varje år. Att vi tar plats i idrottssverige. Visar att vi är en kraft att räkna med.

Och så inspirationen.

Jag sitter där, halvfluffig i tv-soffan med munnen full i godis och tittar på Johan.

“Undrar vad det krävs för att komma till OS egentligen… Eller kanske inte OS förresten. SM typ”

“Det är många som kommer till SM” svarar Johan. “Fast det är bara en som vinner”

Jag funderar en stund på det. Tänk om jag hade en högre ambition. Typ om jag hade en annan häst kanske (förlåt Huliganen) och bestämde mig för att gå All In (= kvällens ordvits. Varsågoda!). Jag vet inte ens hur den vägen ser ut.

När jag lyckats bädda ner familjen går jag in på Ridsportsförbundets hemsida och läser om dressyr. Jag har aldrig ridit en klass högre än Lätt B:1. Jag har som mål att rida Lätt A:1. Det verkar ju rimligt för oss liksom. Och jag vet inte vad som kommer efter Lätt A:1…

Jag klickar runt en stund. Läser lite om landslaget. Den äldsta i landslaget just nu är född 1959. Jag är född 1988. Det innebär att jag teoretiskt sett har 29 år på mig om jag skulle vilja satsa på att rida i landslaget. Det känns ju skönt ändå. No stress liksom.

Det här är första gången på mina snart 19 år som hästägare som jag funderar på vad det krävs, rent tävlingsmässigt för att ta sig till toppen. Är det möjligt att om jag vet hur vägen ser ut, så ökar mina chanser att komma längre?

Jag gör en lista, bara på kul liksom. Jag skriver SM högst upp och sen försöker jag reda ut vad som krävs, steg för steg för att få rida där. Tävlingsmässigt, alltså. Inte blodet, svetten och tårarna, utan kvalreglerna. Reglerna är lite krångliga och inte blir det bättre av att jag inte har en aning om vilka tävlingar som är regionala, nationella eller elit, men det är kul ändå. Jag inser att jag har ungefär nio steg kvar på en skala av tio för att kunna kvala till SM. Det är ju naturligtvis väldigt långt, men det är ändå roligt att se det så konkret, nedskrivet.

Så, mitt måndagstips till dig: Om du brinner lite extra för en gren, kolla upp vad som krävs för att ta sig från där du är nu till elit. Det kanske inte är möjligt just nu, eller någonsin, men lite inspirerande är det i alla fall och det kan behövas så här i leriga/isiga januarimörkret.

Tänk att du är ett barn, eller helt ny i din idrott. Kolla upp det som om det vore självklart. Våga drömma. Dröm stort.

Här är länken till TR i respektive gren: http://www.ridsport.se/Tavling/Tavlingsreglemente/

Så blev min måndagskväll. Allt som behövdes var ett Jerringpris.

 

Förra året gjorde jag en intervju med John Ricketts. John är lite av en citatmaskin, han säger mycket smarta saker. Ett citat som ofta kommer tillbaka till mig är det här (fritt översatt):

“Om jag bara sitter i fikarummet och berättar hur dåligt allt går och hur min häst fortsätter göra fel och inte förstår, då kanske jag borde rannsaka mig själv. Hur är jag som lärare för min häst om den aldrig lär sig någonting?”

På söndagen har jag jagat Huliganen typ trettio varv i stallgången. Det är fånigt, men jag har helst Huliganen lös när jag gör i ordning honom. Jag har en tanke med det. Jag ställer honom inte i stallgången och håller tummarna för att han ska stå kvar. Jag ställer honom där med en plan för hur jag ska göra om han väljer att fokusera på något annat än mig. Jag har ett tydligt mål med hur jag vill ha honom: Han ska kunna stå still, flytta framdelen, flytta bakdelen, flytta framåt och bakåt, utan att jag rör vid honom. Om någon går förbi med en matbytta eller en höpåse ska han lik förbannat stå kvar.

Det är inte lätt för en småtjock halvponny att se maten gå förbi. Det är nog då det är som svårast. När det kurrar i magen och doften av valfritt pelleterat foder fladdrar förbi i näsborrarna. När ingenting håller en fast, men man måste stå kvar. Då är det tufft.

Oftast står han ändå kvar. Oftast.

Tillbaka till den där söndagen. Jag är tack och lov ensam i stallet. Huliganen har inte gått ett ordentligt pass på typ två veckor. Han har fjädrar under hovarna. Nyser jag för högt sätter han sig på en takbjälke. Det är då jag tar fram sadeln.

Jag har ju träffat Huliganen förut. Faktum är att jag ju sett Huliganen födas. Alltså är jag ganska väl förberedd. Jag vet hur Huliganen blir när ingen repeterat reglerna på ett tag. Outhärdlig. Jag orkar inte jaga honom med hela jäkla sadeln i famnen. Jag tar bara sadelgjorden lös i handen. Så går jag fram till honom för att lägga den över ryggen på honom. Som för att testa.

Startskottet går och vi tar första varvet i stallet. Huliganen har aldrig någonsin sett en sadelgjord förut. Han stannar efter ett par meter. Tittar misstänksamt på mig. Vänder bort huvudet när jag visar gjorden. Jag ber honom vända ett fjärdedels varv mot mig, flytta sina bakben så att han automatiskt hamnar med blicken in mot mig och sadelgjorden. Jag vet att han inte gillar den, men jag accepterar inte att han vänder bort från mig och stänger av.

Huliganen vägrar. Han tänker då inte se nån bitsk pinal i ögat han inte. Så diskuterar vi så, i ungefär trettio varv. Jag ber honom flytta sin bakdel. Han knatar bort från mig. Jag knatar efter och fortsätter be honom flytta sin bakdel. Diskussionen hårdnar och till slut hittar han en skön jogg han kan hålla runt, runt i stallgången med en arg matte efter. Jag känner mig som Mulle och Molly. Fokuserar om, fintar honom att stanna och får till ett endaste litet tvärsteg med bakbenen. Jag släpper all min energi. Rätt. Paus. Vi tittar på varandra. Jag är tacksam att vi har ett litet stall med kort, bred stallgång och halkfritt trägolv. Huliganen är irriterad över samma sak.

Vi gör om proceduren men han fattar snart att det är bättre att bara stanna, flytta bakdelen och titta på den där jävla grejen. Jaha. Det var sadelgjorden. Ja låt gå då. Sen står han still så jag får sadla. Tack så mycket.

Efteråt går vi ner till ridhuset för dressyrträning och jag rider ett av de bästa passen jag haft på honom på flera veckor. Det kanske är slump. Det kanske är för att vi har diskuterat regler redan innan jag hoppat upp. Flummigt? Ja. Men ändå logiskt på nåt sätt, tänker jag.

När jag åker hem börjar jag fundera. Tänk om jag är helt fel ute. Tänk om Huliganen inte fattade ett jäkla skit, ens när jag försökte belöna honom. Tänk om jag bara är en galen människa som jagar runt en förvirrad häst i en stallgång.

Då kommer jag att tänka på en annan sak som John har sagt till mig: Att om man försöker, lär man sig. Om man inte försöker, lär man sig ingenting. Och att timing också är något man måste öva på. För John hade min stallgångsdiskussion varit över på nån minut. För mig tog det säkert en kvart.

Nästa gång ska det ta 14 minuter. Max.

I januari är det ett år sen jag och Felicia körde ner till Tystberga för att träffa Anna Freskgård och William Nilson Fryer. Anna är en gammal barndomskompis till mig och jag hade valt lite personer på måfå som jag tänkte skulle ha något intressant att säga om hållbar hästhållning. Anna och William satsar båda som professionella fälttävlansryttare så jag tänkte att de säkert hade nåt kul att säga om träningen av deras tävlingshästar.

Intervjun kom att ta en helt annan vändning. Jag känner inte William och Anna har jag egentligen inte träffat mer än enstaka gånger sen vi var tonåringar. Anna, jag och Felicia småpratade lite om ditten och datten en stund, sedan klev William in i rummet.

“Jag måste bara börja med att säga en grej” säger han i samma stund som han kliver in. Sen tar det fart. William har mycket att säga om hållbar hästhållning. Jättemycket. Det är tur att vi spelar in intervjun för jag hinner inte med att skriva.

William ifrågasätter saker som jag tagit för självklart. Pressar på punkter där det är lite ömt. Tänker på ett helt annat sätt än jag är van att människor omkring mig gör. Anna gör honom än mer trovärdig för Anna har, med sin självklara ödmjukhet, alltid varit som en idol för mig och jag förstår att hon delar samma filosofi som William. Självklart gör hon det, de har ju en professionell verksamhet ihop.Hur som helst. Den där intervjun blir lite av en vändpunkt för mig. För oss. Och innan vi ska gå har Anna och William nästan övertalat mig om att skicka med Huliganen på nästa lastbil till Per Spångfors. Jag som för en timme sen inte ens hört talas om Per Spångfors. Jag som typ ansåg att min häst var frisk. “Frisk”, men med den där gnagande känslan i maggropen.

Så åker Huliganen till Per den 29 februari 2016 och det visar sig att han är halt på tre ben och har inflammationer på fem ställen i kroppen. Han blir behandlad, får åka hem och börjar fungera som en riktig häst. Det är ju helt jävla otroligt.Tillbaka till januari. Förutom intervjun med Anna och William, så intervjuar jag Susanne Widner också. Henne har vi tränat för tidigare och jag vet att uppbyggande träning är hennes jag. Hennes varumärke, hela hennes filosofi. Så vi pratar om det, och lite om Huliganen. Mest om hållbarhet i allmänhet. Jag tänker att sidan ska bygga på intervjuer. Att Huliganens historia bara är en parentes. Att jag vill berätta om det som varit. Jag har ingen aning då om vad som ska komma. Att vi är på väg mot en vändpunkt. Men det är vi. Och i augusti vågar jag fråga om hon vill göra den här resan med oss. Och det vill hon.Den 1 april lanserar vi Huliganen.se. Jag har börjat skriva mer om själva Huliganen än vad jag först hade planerat att göra. Det har hänt så mycket på så kort tid, jag måste skriva av mig. Jag gör det, och vartefter jag publicerar texterna så märker jag att ni verkar gilla Huliganen och hans historia. Så jag fortsätter skriva mycket om Huliganen och mina intervjuer hamnar i skymundan. Förlåt för det. Det kommer fler intervjuer på sikt, men jag har så mycket jag vill säga om min älskade häst. Det skulle bli en sida, men det blev en blogg.

Aldrig har jag lärt mig så mycket om hästar som jag gjort under 2016. Aldrig har jag funderat så mycket på vad jag gör och varför jag gör det. Aldrig har jag vågat så mycket. Aldrig har jag gått min egen väg i sådan utsträckning. Aldrig har jag trott så mycket på mig själv, mitt team och min häst. Aldrig har jag haft ett team.

Tack alla som trott på oss 2016. Tack framförallt till Susanne Widner, equiterapeut Ingela Brinkefeldt och John Ricketts. Tack till Anna Freskgård och William Nilson Fryer. Tack till hovslagare Maria Ekenhjälm och dressyrtränare Malin Stridh.

Och tack till alla er fina som läser, kommenterar, mailar och delar. Utan er, ingen blogg. Ni får mig att tro på oss mest av allt.

Jag ser fram så mycket mot 2017. Jag hoppas att min häst får vara frisk. Att det blir vårt år. Att vi äntligen får göra de där tävlingsstarterna jag drömt om. Att vi får känna oss som ett “riktigt ekipage”. Som vem som helst, men ändå som bara vi kan vara.  Jag har lovat mig själv att våga ännu mer. Och jag har så mycket kvar att berätta om.

När jag sitter i bilen på väg till stallet ringer Sussi. Hon kollar läget och småpratar lite, sen frågar hon:
”Ska vi göra en föreläsning, du och jag? Du om er historia och jag om min uppbyggande träning?”
Det pirrar till i magen. ”Oj, det hade ju varit häftigt” säger jag.
”Hade varit?” svarar Sussi. ”Vill du inte?”
”Jo, men…”
”Då bestämmer vi det!”
”Det vore verkligen himla roligt”
”Inte vore, Matilda. Det ska bli himla roligt. Ska bli. ”
Jag svettas lite bara jag tänker på det, men sen tänker jag på att våga. Att våga tro på sig själv och att våga ta plats.
”Det är klart vi ska hålla en föreläsning, Sussi. Det ska bli roligt. Jätteroligt”

Välkommen 2017. Jag tar emot dig med öppna armar.

Relaterade länkar:
”Människor älskar att vårda sina problem” – intervju med Anna & William
”Det viktigaste är att ha ett mål” – intervju med Susanne Widner
”Om att besöka Per Spångfors”
”Please listen and be soft” – intervju med John Ricketts

Tre månader med träningsschemat. Vad säger ni? Har det hänt nåt med Huliganens form? (Mer än att vi lärt oss ta bättre formbilder)

27 september 2016:

3 november 2016:

21 december 2016:

Felicia messar mig. Hon är irriterad. Det är andra gången på raken som en av anläggningens dressyrtränare kallar Huliganen för “den där ponnyn”. Typ “Vänta tills den där ponnyn har passerat”. Jag förstår att hon blir sur. Det hade jag också blivit.

“Han är ingen ponny” skriver Felicia till mig. Och det är han ju inte. Han må ha en ponnymamma, men han är en dressyrhäst, precis som den andra hästen i ridhuset.

Det kanske är oviktigt. Hon kanske syftade på hans storlek och missbedömde en halv decimeter. Men i Team Huliganen kämpar vi ganska hårt för att våga ta plats och vara uttalat lika seriösa som de med dyrare, större hästar. Sväva-över-marken-hästarna. Och en sån där kommentar sätter skit i skallen på en och man läser in en massa saker som inte är sagda. Som att man tror man är nåt man inte är. Att man borde sluta med det. Då är det tur att vi har varandra och fler omkring oss som påminner om att vi är värda att tro på.

Det pratas mycket om team. Om hur viktigt det är att ha rätt hovslagare, tränare, veterinär och equiterapeut, men teamet är så många fler. För mig är teamet också de personer vi träffar till vardags.

Såhär: Om jag är omgiven av människor som tror på mig och vad jag kan, kommer jag utvecklas och bli en bättre person än om jag är omgiven av människor som vill sätta mig på plats. Jag vet för jag har stått i båda typen av stall. Uppbyggande och nedbrytande. Jag gick 16 år som hästägare i tron om att jag inte kunde någonting. Att jag och min häst inte skulle någonstans. Det finns så mycket jantelag i hästvärlden. En absurd inställning om att det är bättre att ha haft häst länge, vara konservativ och främmande för nya rön än att vara färsk men kunskapstörstig och ifrågasättande. Och att vilken häst du har begränsar dig i vad du kan uppnå. Det är stört ju. Vilka man pratar med i stallgången, och hur de får en att känna sig, kan göra skillnaden på om man vågar tro och satsa på sin egen väg eller inte. Tänk på det.

Huliganens team består av en kärna på tre icke utbytbara personer. Den första är jag, som hästägare och ryttare. Den andra är Felicia, Huliganens medryttare och tillika en av mina bästa kompisar. Den tredje är Johan, min tålmodiga sambo.

Många jag pratar med som läst bloggen har blivit sugna på att lägga upp ett träningsschema. Det gör mig glad, för jag älskar ju träningsscheman. En sak som man bör komma ihåg om man har en medryttare är det här:

Om medryttaren inte är intresserad av ditt fina träningsschema utan bara vill rida lite på måfå och åka hem, då kommer det bli himla svårt för dig att nå ditt mål. I alla fall om den medryttaren har någon annan dag än återhämtningsdagarna. Jag kan slita häcken av mig på mina dagar, men om min medryttare bryter ner det jag bygger upp, t ex genom att rida mer i det bekväma, starka varvet, då kommer jag ändå ingenstans. Det vet jag. Och det vet Felicia också. Därför är vi allierade. Alltid. Hon är den viktigaste av alla i Huliganens team.

“Jag är så glad att vi är ett team” säger Felicia. “Att vi inte är som dom andra som aldrig träffar varandra. Vi gör saker tillsammans, som ett team. Du och jag och Huliganen”

Det är ett smärre mirakel att jag och Huliganen för några år sedan lyckades charma Felicia. Jag hade lagt ut en annons på nån sida och Felicia var en av väldigt få personer som svarade på min (extremt långa och detaljerade) annons. Lagom när hon skulle komma för att provrida drog Huliganen på sig en griffelbensfraktur och blev beordrad 6 veckors boxvila. Vem vill bli medryttare på en sån häst? Jo, Felicia. Hon ansåg helt enkelt att om hon ändå ska vara medryttare lång tid framåt, gjorde de veckorna ingen skillnad.

Det blir bestämt att Felicia ska komma ut för att hälsa på Huliganen, även fast han inte är ridbar. Vi möts utanför stallet och småpratar en stund. Jag har i vanlig ordning sladdat in med en falafel i handen, tre minuter efter överenskommen tid så jag har inte hunnit titta till honom innan hon kommer. Vi går gemensamt till hans sjukhage. Det som varit hans sjukhage, menar jag.

Det ligger stolpar och trådar överallt och finns ingen häst i sikte. Hagen är tom. Tom.

Vi följer spåren ut ur sjukhagen, ut genom staketet på den hage som sjukhagen är byggd i. (Det här var på den tiden då jag trodde dubbla staket räckte för att hålla inne Huliganen.) Vi följer hans spår ut på en åker och längs med yttersidan på nästa hage, där de andra hästarna går. Snart hittar vi ett hål även i det staketet. Hagen är enorm och jag närmast panikslagen medan vi springer, sida vid sida genom en gigantiska hagen och försöker avgöra om hästarna är i den eller utanför den. Så plötsligt hör vi ljudet av galopperande hästar. De är absolut längst bort och Huliganen är mitt i en fight med en nyinflyttad valack om vem som är flockledare. Han är inte ett dugg intresserad av att bli infångad. Vi försöker finta Huliganen och till slut får Felicia tag i honom. Det ryker om honom men han verkar mirakulöst oskadd. Vi leder honom ner till stallet.

Jag lämnar Felicia själv med min ångande Huligan och ger mig ut för att försöka lappa ihop staketet innan de andra hästarna hittar ut. Det tar sin lilla tid och mörkret börja komma. Jag vet inte vad jag ska vänta mig när jag går ner till stallet igen. Är Felicia ens kvar? Gläntar på stalldörren. Jo men se där är hon ju. Ser till och med ganska nöjd ut. Och Huliganen är nyborstad och ompysslad.

Guldkorn. Ett guldkorn.

Några veckor senare på boxvila (BOXvila, trots att tanterna i mitt stall tycker så himla synd om Huliganen så de pratar med bebisröst för att förklara hur LEDSEN han är. Buhu, buhu. Lille Huliganen vill vara ute och slå upp sin skada och vara lös på bygden, buhu buhu) blir Huliganen mirakulöst nog friskförklarad. Felicia stannar kvar. Hon blir vår följeslagare till veterinärkliniker, på träningar och tävlingar, lek och allvar. Av en slump blir hon till och med den första som får veta att jag ska få en bebis. Samma dag som jag får det bekräftat, ska vi nämligen in och röntga Huliganens nästa griffelbensfraktur (ett år senare, på det andra frambenet) och jag kan inte gå in i röntgen. Jag får inte bara en medryttare i den där annonsen, jag får en av mina närmaste vänner.Den tredje personen i Huliganens kärnteam, är Johan. Min sambo sen många år tillbaka. Snubben som står i snålblåst med lera upp till knäna och bygger en lunchgrind för att Huliganen inte ska gå på fri tillgång och bli för tjock. Johan vill inte att Huliganen blir för tjock. Han vill att Huliganen ska vara sportig och snygg.

Han står hela sommaren vid ridbanekanten med en skrynklig padda i famnen och väntar när paddans mamma “bara ska rida lite”. Det är klart mamman ska rida. Faktum är att han själv föreslår det när han tycker att jag börjar se hängig ut. Och när Felicia sedan är borta en månad, skulle ju Huliganen kunna vara ledig på bete som de andra hästarna. Men Johan vet vad som händer om Huliganen vilar på bete. Då blir han ju tjock. Och Johan vill inte att Huliganen ska bli tjock, för han vet att jag inte vill att Huliganen ska bli tjock.

Vi har aldrig haft en padda så vi fattar inte riktigt hur den funkar. Verkar oberäkneligt det här med matbehovet. Vid ett tillfälle när hon vill ha mat mitt i mitt ridpass, frågar Johan om han får skritta under tiden jag ammar. Det är klart han får. Jag sätter mig på läktaren och ser honom skritta runt, runt på fyrkantsspåret. Jag försöker att inte lägga mig i men till slut så måste jag ropa:

“Ska du inte byta varv?”

“Jag har försökt i flera varv nu men jag har glömt bort hur man gör”

Nuförtiden har vi en rutin: Vi möts i stallet, jag gör ordning hästen och sen ammar jag i sadelkammaren och så får Johan åka hem med bebisen medan mamman har ett par stalltimmar. Så håller vi på, för Johan vet vad som händer om jag inte får vara i stallet. Det blir kaos. Johan gillar inte kaos.

Man kan snacka om team i termer av tränare och hovslagare och annat, men om jag inte har en familj som backar upp mig, så kommer jag ändå ingenstans. Det gäller utan barn men det gäller dubbelt upp med.

När jag läste Hästkunskap på Strömsholm för några år sedan kom jag hem med slutprovet i handen.

“Nu ska vi se vad du kan om hästar” flinade jag och började läsa frågorna högt för Johan.

Han hade nästan lika många rätt som jag, på alla tänkbara ämnen: Inälvsparasiter, fodermedel, hästens fysiologi, utrustning och sjukvård.

“Vet du hur många timmar häst jag har lyssnat på under de här åren? Oändligt många”

“Jag trodde inte du lyssnade” sa jag.

“Men nu vet du att jag gör det”

Så tack till vårt team, det som inte syns lika mycket men som alltid finns där: Våra fantastiska stallkompisar, guldkornet Felicia och min ständige åhörare Johan. Utan er vore ingenting av allt det roliga möjligt.

Det är mycket folk i ridhuset men jag får plats. Jag tar mig plats. Idag sitter jag nämligen på Grand Prix-varianten av Huliganen. Huliganen 2.0.

“Här kommer jag!” ropar jag när jag fulgenar förbi nån annan stackars ryttare som är ödmjukare än mig. Idag i alla fall.

Det här måste vara motpolen till min förra dressyrträning. Ni vet den där söndagen då jag bara ville lipa och red så dåligt att jag till och med blev fulare. Nu sitter jag bara o flinar. Vi tränar halter. Han är lite tjorvig först när vi ska köra trav-halt-trav. Ligger på lite så jag får ruska till och säga nej. Sen kommer galoppen. Han är så fin. Galopp. Halt. Galopp. Länga galoppen. Korta galoppen. Halt. Han bara gör det. Flera gånger om. Dansa. Pausa. Jag måste lägga mig runt halsen på honom en stund och kramas. Bästa Huliganen.

Hela veckan går i ett spontant inspirationstema. Det är välbehövligt. Det är kallt, lerigt, mörkt. Den senaste tidens dåliga träningspass har fått mig att börja tvivla på om vårt strikta schema är värt allt slit.

Men så redan på onsdagen får jag veckans första insikt. Min elvaåriga stallkompis Emilia och jag byter hästar under ett pass i ridhuset. Hon får Huliganen, jag får hennes snart 29-åriga ponny. Helsike vad jag får rida. Jag rider mig genomsvettig för att ens få tanten att trava ordentligt. Formen är skrattretande. Kolla bilden. Det är jag i bakgrunden.

Jag har varit lite orolig för hur Huliganen ska ta hand om Emilia men jag har så fullt upp med att driva att jag nästan glömmer bort dom. Sen tittar jag upp och där sitter lilla Emilia med ett leende som sträcker sig från ena örat till andra.

“Tror du att du kommer få tillbaka honom?” frågar en tjej som travar förbi oss. Det är befogad fråga. Jag är osäker.

Sitter en stund och bara tittar. Tipsar Emilia om att testa skritt-galopp-skritt. Han är så duktig på det nu. Hon tjuter till av glädje när hon galopperar. Det ser fint ut. Himla fint faktiskt. När han blir lite het och vill sticka iväg in i nästa galopp gör hon halt och säger bestämt till honom att han inte får springa ett steg förrän han lugnar ner sig. Ord och inga visor. Han finner sig i det. Det var som fasen. Är han inte krångligare än såhär? Är det jag som är krånglig?

Efter nån halvtimme byter vi tillbaka. Jag glömmer att kalibrera om mina hjälper och Huliganen hoppar förskräckt till. Det är som om jag just hoppat ur en traktor utan styrservo och klivit in i en sportbil. Emilia galopperar runt ett varv med sin ponny och tjoar över hur härligt det är att sitta på sin trygga ponny igen. Jag galopperar några varv jag med. Njuter av att ha en gaspedal. Det var faktiskt länge sedan jag njöt så mycket av min häst som nu. Jag liksom fylls av all kärlek jag känner för honom. Den som var så långt borta i söndags. Nu är den här igen, tack vare en ganska långsam 29-årig ponny.

På torsdagen kommer equiterapeut Ingela Brinkefeldt och konstaterar att Huliganen mår hur bra som helst. Hon tycker han har fått bättre elasticitet i sitt steg och uppmanar oss att fortsätta med den träning vi gör. Den ger resultat.

Och så på söndagen rider min dressyrtränare Malin Stridh lille Huliganen. Det är hennes Huligandebut och föranleds av förra veckans träning, då min underläpp var lite darrig.

Det tar inte många minuter innan jag inser vad jag egentligen redan visste. Det är inte hästen som “inte funkar”. Det är jag.

Huliganen dansar fram som om han var vilken krympt dressyrhäst som helst. Det ligger några klipp på Huliganens instagram, för den som vill se. Hon galopperar snett igenom och gasar på lite grann. Han kommer tillbaka till trav på en korrigering som är så liten så jag kan inte ens se den när jag zoomar klippet. Det är verkligen inte hästen. Det är verkligen jag.

Malin hoppar av och bekräftar att hästen är trevlig att rida och att allt funkar bra. Han behöver hitta tekniken för längningarna bara, så att han får ut steget bättre.

“Han lyssnar ju jättebra när man bara spänner magen” säger hon glatt. “Jag behövde nästan inte ta i honom alls”

Bra att höra för någon som emellanåt får rida in i väggen för att få stopp på sin häst. Samma häst.

Låter jag hård mot mig själv? Bra. En ska erkänna sanningen när en får den framför näsan. Om Malin kan rida honom sådär, då kan jag också det. Snart. Vilken morot.

På kvällen tar jag mig mod och skriver till Malin. Jag berättar att jag har som mål att starta honom Lätt A:1 med godkänt resultat. Att mitt långsiktiga mål (på 3-5 år) är att utbilda honom mot Medelsvår C:1.

När jag trycker på “skicka” börjar jag svettas. Tänk om hon tycker jag är helt verklighetsfrånvänd. Stirrar på telefonen. Nu har hon sett det. Pratbubbla. Och sen äntligen ett svar.

“Jag tycker din plan låter jättebra, och helt realistisk” svarar Malin. “Det tycker jag vi ska ha som målsättning, kommer bli toppen!”

Toppen. Hörde du det? Det kommer bli toppen.

Jag känner hur det darrar lite på underläppen. Det här måste gå till historien som ett av de sämsta jävla skitpassen vi haft.

Det är söndag och dressyrträning och dagen till ära har min kompis My tagit sig hela vägen ut till oss för att titta. Jag har på något underligt vis lyckats bli sen upp på hästryggen trots att jag just avverkat drygt 3 timmar i stallet utan att ha någon som helst uppgift mer än att förbereda mig inför träningen. Uppvärmningen blir slarvig. Nästintill obefintlig. Jag är stressad och har en snabb energi i kroppen, liksom ryckig. Hetsig.

Igår fick Huliganen spontan vilodag, trots att han gått konditionspass på fredagen och jag högt och tydligt förklarat för min stallkompis att dagen efter konditionspasset är den absolut viktigaste dagen. Då ska han nämligen få hjälp med återhämtningen. Det blev skit och pannkaka med det när kvällen tillbringades med en förstoppad bebis på barnakuten istället för i stallet. Lille Huliganen fick knata av sig sina slaggprodukter i hagen när han jagade ätbara löv.

Förra veckans dressyrträning blev också pannkaka. Då hade Huliganen vilat både måndag, tisdag och torsdag när inte mindre än två olika familjemedlemmar lyckats hamna på sjukhus. Force majeure typ. Huliganen hade som studsbollar under hovarna. Var hälften i luften, hälften på backen. Då tänkte jag efteråt att även om han var stark och spänd, så är ändå vår nya botten rätt nära vår gamla topp. Ett skitpass är inte lika skitpassigt som förut. Det är fortfarande helt okej. Ingen darrig underläpp, bara en lätt besvikelse som gick bort med en axelryckning.

Det var förra veckan det. Den här veckan visar sig vara ännu sämre. Jag vill bara lipa där uppe på hästryggen. Sitter och pratar med mig själv. Mitt i en serpentinbåge kommer jag på mig själv med att ha en hel dialog där inne i huvudet. Den handlar lite om oss, och om hur jag önskar det kändes, men mest om alla andra. Om My och hennes fina häst och hur bra dom är. Om mina stallkompisar som jag vet skyndat sig klart i stallet för att se min träning. Och så alla andra i ridhuset. Hon som sa för ett par veckor sen att “den blivit lydig, nästan som en riktig dressyrhäst”. Och så hon som gjorde piruetter på medellinjen nyss. Jag vill bara göra halt och be alla om ursäkt för att vi är så jävla dåliga. Och så vill jag gråta också. Sådär riktigt snörvlande gråt med snor och allt. Så känns det.

“Det är hemskt att rida idag” säger jag till min dressyrtränare. “Hemskt!”

Hon hjälper mig så gott hon kan. Hon är ändå en alldeles fantastisk tränare, men vi liksom funkar inte. Efteråt frågar hon om vi ska testa att sätta på en remontnosgrimma på honom nästa vecka och då darrar det liksom till lite extra i den där underläppen. Jag hatar jävla skitextragrejer. Jag vill inte behöva det. Jag vill behöva mindre grejer, inte mer. Hon kanske ser det. Hon säger att hon kan sitta upp på honom nästa gång och se hur han känns, så förstår hon kanske hur jag upplever honom. Jag nickar. Det känns i alla fall lite bättre.

När jag kommer hem tittar jag mig i badrumsspegeln och tänker att jag ta mig fan nog blivit fulare också.

Så var det idag.

Efter jag ridit har jag ett missat samtal från Sussi Widner. Vi har inte hörts på flera veckor. Jag ringer upp. Det är som om hon haft på känn att jag behöver henne.

“Hur går det, Matilda?” frågar hon med sin glada, entusiastiska stämma.

Jag har tack och lov fått i mig en halv Japp så min underläpp har stabiliserats något.

“Jag hade ett sånt jävla skitpass idag” säger jag. “Han lyssnar inte alls. Han bara springer och inget jag gör hjälper och My var där också och han som var så himla fin för några veckor sen. Det är helt borta nu. Vi har gått bakåt i utvecklingen”

“Men Matilda!” utbrister Sussi. “Ni har inte alls gått bakåt. Det här som du upplevde idag, det var ju inget nytt, eller hur? Det var ju så han var förut? Jag vet att du fick några pass där du fick smaka på russinen i kakan och nu får du bara surdeg. Då blir man besviken, men allt det nya är inte befäst än. Det är fortfarande nytt. Du kan inte förvänta dig att alla pass kommer vara så bra. Inte än. Vi håller fortfarande på att bygga honom!”

Mhm. Jag kommer att tänka på en sak som jag lärt mig sen jag fick en bebis. Saker förändras. Bara för att det är på ett sätt idag, betyder inte det att det kommer vara så föralltid. Jag måste lära mig anamma det tankesättet även i stallet. Det är såhär idag. Bara idag. Hur det är imorgon får vi se imorgon.

Och så en sak till. Om jag inte tränar blir jag inte bättre. Jag kan inte komma till två dressyrträningar på raken utan att ha kört ett enda dressyrpass någon av föregående veckor och ändå tro att vi som av magi har blivit bättre sedan sist. Den magin infinner sig sällan. Väldigt sällan.

“Jag tror ni byggt lite mycket kondition också” säger Sussi. “Han kanske har lite svårt att koncentrera sig, särskilt när han ridits lite mindre än vanligt”

Vi beslutar att ta bort konditionspassen ett tag. Inte höja mer, bara låta det vara. Det passet får ersättas med ett dressyrpass med fokus på lydnad.

“Om jag känner dig rätt, och det tror jag att jag börjar göra nu, så har du släppt hela ditt mål och tänker att det aldrig kommer gå att rida medelsvår på den här hästen någonsin”

Jag flinar. Jag kan inte låta bli, mitt i all självömkan.

“Jo. Jag vill inte ens vara med på stallets julkul längre eftersom vi är så himla värdelösa”

“Om tre, eller kanske fem år, ska han kunna starta medelsvår. Glöm inte att det inte är nu. Det är sen. Vi jobbar långsamt uppbyggande. Det kommer ta tid. Det ska göra det”

Hon har rätt. Och det enda sättet dit är att träna. Träna och sluta gnälla.

Slut gnäll.

Sussi ringer. Hon har sett formbilderna på Huliganen och konstaterar att även om han såg bedrövlig ut på bilderna, så har han verkligen byggt på sin bakdel.

“Det gör ingenting att hans hals är så ful!” utropar hon entusiastiskt. “Halsen ska komma sist! Först bygger man bakdel, sen jobbar man sig framåt. Kraften ska komma bakifrån!”

Hon har som alltid rätt i allt hon säger. Både rätt i att han ser rätt ful ut på de främre två tredjedelarna av kroppen och rätt i att det inte spelar någon roll. Hon tillägger att det ju också är känslan som är viktig. Att vi känner att han blir starkare. Och det gör vi ju. Verkligen.

“Vet du vad som är bra?” frågar hon. “Att nu börjar du fokusera på träningen istället för att oroa dig över att han är skadad hela tiden. Du har ju haft så mycket oro”

Hon har himla rätt i det. Jag tänker på det flera gånger under kvällen. Att det känns som om all den oro jag burit på blivit kanaliserad rakt in i träningen. Inte som att jag är helt befriad från oron, för det är jag ju verkligen inte, men den upptar mindre av min tid. Säkert mindre än hälften av den tid den tog förut.

Nu tänker jag ändå delge er lite oro. Den oron som jag ändå har kvar.

Huliganen har aldrig varit frisk i mars månad. Inte sedan han reds in, i alla fall. Det innebär att han varit skadad sex marsar på raken.

Tidigare i Huliganens liv hade vi en himla bra kiropraktor. Hon var dessvärre svårare att få tag på än en telefonlös kunglighet på en öde ö så det spelade till slut ingen roll hur bra hon var. Den kiropraktorn sa till mig att Huliganen helst skulle bo i ett tropiskt land där det alltid var varmt. Huliganens kropp mådde nämligen pyton när kylan kom. Dessutom var hans blodcirkulation rätt kass, vilket ledde till att han frös snabbare än en del andra hästar. Det kunde hon avgöra genom hur akupunkturnålarna kändes på nåt vis. Det kanske låter flummigt men det kändes rätt vettigt och jag litade på henne. Det skulle jag fortfarande göra, om jag fick tag på henne.

Min teori har varit såhär: Det blir höst, kallt, lerigt och halt. Huliganen har ont i kroppen. Ju halare och lerigare och jävligare det blir, ju mer spänner han sig. Det funkar ett tag men till slut har det varit kallt så länge att han får synbara symtom. Det har varit min teori, inte nödvändigtvis sanningen.

MEN: Tänk om Huliganens problem var de problem vi hittade hos Per Spångfors? Tänk om hans dåliga blodcirkulation berodde på de inflammationer han ständigt gick runt med? Tänk om det här kan bli det första året där Huliganen faktiskt tar sig skadefri hela vägen fram till sommaren?

Oktober brukar vara Huliganens bästa månad. Då har sommaren gjort honom varm och mjuk. Nu är det november. Härifrån brukar det gå utför.

Medan jag skriver får jag dåligt samvete. Jag borde ha skickat Huliganen på ett återbesök hos Per i höst. Jag borde kollat upp honom igen innan vintern. William tyckte verkligen jag skulle göra det. Men jag vet inte hur jag ska trolla fram 20 000 kr den här gången. Det var svårt nog sist. Och Huliganen har ju känts så bra. Han har faktiskt känts alldeles fantastisk.

Jag kommer att tänka på en annan sak. När jag intervjuade Anna och William så sa dom att deras hästar kontrolleras regelbundet av en fysioterapeut. Om den hittar något avvikande på hästen två gånger i rad, skickas hästen vidare till veterinär. En fysioterapeut arbetar med friskvård, inte sjukvård. Samma sak bör ju gälla min equiterapeut. Jag lovar mig själv att hålla den regeln. Om jag inte känner något konstigt och equiterapeuten inte hittar något, då behöver jag faktiskt inte oroa mig. Eller?

Jag ringer equiterapeut Ingela. Vi börjar där. Vägen mot nästa sommar.