Och så händer det. En fantastisk dressyrträning följs av en fantastisk dressyrträning till. Det börjar så, i alla fall.

Vi har lånat ut vår sadel till lilla Emilia o hennes ponny för dom är “mellan två sadlar”. Hon rider träningen före mig så jag får rida fram barbacka. Jag har inget emot det. Jag älskar att rida barbacka. Jag känner dock i min kropp hur länge sedan det var jag red dressyr utan sadel. Och hans nya trav! Min kropp har aldrig ridit barbacka i den här traven. Jag blir helt trött i kroppen. Flinar ändå när jag travar runt i ridhuset. Känner mig mallig. Min häst är så fantastisk. Har lust att bara ropa “KOLLA PÅ OSS! KOLLA!” men jag håller ihop det. Nån måtta får det vara ändå.

Jag sadlar på och han fortsätter vara fantastisk. Jag får korta och länga traven en stund. Han är som smör. Jag sätter mig tillbaka lite i sadeln och vips så kortar vi traven. Det är som magi.

Detta är före galoppen.

Efter galoppen har jag glömt hur man rider. Jag vet inte hur man bromsar honom. Jag vågar inte gasa. Jag drar i tyglarna, blir stum i handen, har axlarna vid öronen och har inte andats på tre varv. Typ. Jag ropar till Malin:

“Du, det är nog inte han som blir stressad efter galoppen. Det är ju jag. Jag kan ju inte rida längre”

Shit Sherlock, liksom.

Till slut kommer vi tillbaka igen. Traven blir helt okej, inte lika bra som tidigare men godtagbar. Vi fortsätter arbeta i galopp. Jag älskar att arbeta i galopp. Varför? Jo, av två anledningar: 1. Han har så mjuk, studsig galopp nu. 2. Det finns ingen snabbare gångart = Det finns inget att stressa upp sig om att man hellre vill göra.

Malin har precis introducerat förvänd galopp för mig och Huliganen. Vi är som två förvirrade gröngölingar. Konceptet är lite “en blind leder en blind”. Det är tur vi har Malin.

I början av träningen, i samband med den fantastiska traven, säger Malin att hon tycker vi ska satsa på att starta Lätt A redan i vår. Sen tar hon fram programmet för Lätt A:1 och vi testar olika delar ur det. Det är här den förvända galoppen kommer in.

Vi har alltså bara testat detta fenomen tidigare. Jag har fått lägga snälla, korta diagonaler med snäll linje efteråt. Det funkar nu, även om formen blir pannkaka och han blir lite stressad över detta dumma påfund. Nu är det dags att testa linjen som den är i Lätt A:1. Facit: Den är helt jäkla omänsklig. För mig och Huliganen i alla fall.

För den som (likt mig) aldrig ridit programmet och knappt ens läst igenom det så kan jag meddela att man vänder upp vid A och ska sedan vända tillbaka mot långsidan för att komma ut mellan F och B.  Vi testar. Och gör om. Och om. Och om. Och om.

Huliganen fattar ingenting. Nada. Bryter av, byter galopp. Lever i allmän förvirring. Själva vändningen går fint. Han sätter sig gärna på sin runda, fina rumpa och vänder men själva utridningen till väggen blir kaos. Till slut hoppar Malin upp en stund och testar. Efter det får vi avsluta med att göra förvänd galopp på lättare linjer istället, eller bara galoppera vänster galopp i höger varv och vice versa. Huliganen är upprörd. Så upprörd.

Efteråt har jag lite dåligt samvete. Är rädd att vi pressat honom för hårt på något han inte förstår. Måndagen blir skritt i skogen men på tisdagen rider jag i ridhuset igen och bestämmer mig för att testa. Tror ni inte att lille Huliganen har sovit på saken och bestämt sig för att man kanske kan galoppera vänster galopp i höger varv ändå. Det är knackigt, linjen blir lite för lång och formen är pannkaka men han gör det! Han håller galoppen! Och han hetsar inte ens upp sig mycket mer än normalt.

Och följande söndag gör vi enklare linjer från start och han är med oss nästan hela tiden. När vi går ut ropar Malin:

“Om ni fortsätter utvecklas i den här takten så ser det bra ut inför säsongen”

Love her. Och Huliganen. Love him too.