Några dagar efter vårt besök hos Per ringer William. Provsvaren visar att Huliganen har eller haft haft en kraftig infektion av anaplasma. Värdena är ”skyhöga”. För första gången blir jag helt stum. Jag hade väntat mig många saker men jag hade inte väntat mig en infektion.

Jag vet ingenting om anaplasma, eller väldigt lite i alla fall. När William säger det i telefonen får jag ett vagt minne om att vi testat Huliganen förut. Snart klarnar det.

Den 29 maj 2015 fick Huliganen oförklarligt hög feber och rörde sig jättekonstigt. Tempen gick upp fort, från drygt 38, till 39 och vidare mot 40 grader. Jag ringde ut veterinären akut. Huliganen stod med huvudet in i boxväggen och bara hängde. Veterinären gav honom Metacam intravenöst och febern vände. Hon tog också ett blodprov för akut anaplasma, som jag själv körde till SVA morgonen därpå. Provet visade inga tecken på anaplasma och Huliganens reaktion förblev ett mysterie. Han var som vanligt redan dagen efter och vi fick rådet att vila någon vecka och sedan köra på som vanligt.

I november 2015 började Huliganen andas konstigt. Från att ha gått ute på lösdrift hade Huliganen stallats in och börjat stå på halm. Även grovfodret lämnade mycket att önska rent hygeniskt, så en snabb analys var att miljön gett honom andningsproblem. Han andades som om han varit ute på intervallträning bara av att gå från stallet ner till ridhuset, en promenad på 200 meter. Jag ringde till kliniken och fick tid hos en luftvägsexpert. Huliganen visade lindrigt höjda värden på de prover som togs från hans luftvägar. Eftersom ingen annan rimlig orsak fanns, diagnoserades han med bronkit. Vi åkte hem och släppte tillbaka Huliganen ut på lösdriften samt bytte vårt hö mot hösilage. Problemen avtog och han fick återgå till dagligt arbete.

“Granulocytär anaplasmos är en fästingburen sjukdom. Symtom vid akut granulocytär anaplasmos hos häst:

• Hög feber.
• Nedsatt allmäntillstånd och aptit.
• Svullnad i benen.
• Rörelsestörningar och ovillighet att röra sig.
• Ökad hjärt- och andningsfrekvens.
• Ikterus (gulaktiga slemhinnor) kan förekomma

Det finns inga vetenskapliga belägg (evidens) för att akuta, obehandlade fall av anaplasmos skulle utvecklas till kroniska former av sjukdom hos häst. Hos hästar som försöksinfekterats och inte antibiotikabehandlats har bakteriens DNA kunnat påvisas i blodet en tid efter infektionstillfället, men  hästarna visade inga symtom (Franzén med flera, 2005). I en annan studie fanns inte heller någon koppling mellan förekomst av specifika antikroppar mot A. phagocytophilum i blodet hos hästar och problem som hälta, stelhet, ovillighet vid ridning, trötthet eller andra sjukdomssymtom (Egenvall med flera, 2001). Det  saknas alltså grund för att ställa diagnosen ”kronisk anaplasmos” på häst.”

Ovan text kopierad från SVA:s hemsida: http://www.sva.se/djurhalsa/hast/infektionssjukdomar-hast/granulocytar-anaplasmos-hos-hast

Okej. Så Huliganen har höga värden av antikroppar till en infektion som man inte vet om den finns i kronisk form. Man vet heller inte om det är värt att behandla en häst som inte längre visar akuta symptom. I min journal står att hästen är slö och har ett påverkat rörelsemönster. Försäkringsbolaget ger avslag för att ersätta behandling på de premisserna då man inte kan bevisa att hästen faktiskt har en aktiv infektion i kroppen.

Jag är bara hästägare. Jag läser på men jag vet ändå inte riktigt vem jag ska lyssna på. Det låter ju onekligen som att Huliganen hade ett akut fall av anaplasma den 29 maj, men det blodprovet säger att han inte hade det. I december tog vi inget blodprov, men då hade han heller ingen feber. Jag kommer aldrig få veta när han fick infektionen eller om den ens påverkat honom. Allt jag vet är att han har utvecklat antikroppar mot den och att Per ansåg det värt att behandla honom.

Vi behandlar alltså Huliganen utan försäkringsbolagets inblandning. Det är ingen dyr behandling. Jag vill få hem en häst med ett blankt papper, utan kansken. Jag blir rekommenderad att ta ett nytt blodprov efter 2 månader för att se hur han svarat på behandlingen, men jag låter bli. Jag förstår inte vilken information det ska ge oss och Huliganen visar inga symptom på infektion.

Helvete, vad det ska vara svårt att vara hästägare.

Mer att läsa:

“Fästingburna sjukdomar, får hästar det?”, HästSverige

“Anaplasmos hos häst – svensk studie”, HästSverige

“Granulocytar anaplasmos hos häst”, Statens Veterinärmedicinska Anstalt (SVA)

Så sakta går det mot vår. En vän berättar att hon tagit det sista beslutet för sin häst. I april ska han få somna in på en äng bakom stallet. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Det är så sorgligt alltihop.

Hennes häst är gammal men i mina ögon pigg och glad. Hennes bild är en annan och jag vet att det här beslutet grott hos henne länge innan hon bestämt sig. Hon förklarar att hon känner att hennes häst inte längre går mot något bättre, utan mot en vardag där han inte får chans att göra saker han tycker om. Att den senaste tiden känns som början på en transportsträcka av ålderdom. Nu kommer ålderskrämporna smygandes och min vän väljer en annan väg åt sin vän. Jag fylls av en väldig respekt för henne och hennes mod. Att hon vågar ta beslutet.Jag använder vågorna av hennes mod åt att boka in min egen hjärtevän för en undersökning hos Per Spångfors på Euro-Vets i Halmstad. Jag är ganska tyst om min plan till de runtikring mig. För ett fåtal nära vänner berättar jag att jag hittat en veterinär som jag hoppas har svaret på varför Huliganen aldrig riktigt känns fräsch. Per är känd för att gå igenom hela hästen med toppmodernt ultraljud, att han har öga och utrustning för att hitta allt som kan vara fel.Min häst är i full träning och jag kan inte se någon tydlig hälta, jag har bara en magkänsla av att något inte stämmer. Jag har haft den magkänslan i nästan fem år och den håller på att äta upp mig inifrån. Alla reagerar likadant. Mina vänner utgår från att vi kommer att få besked om något som inte går att åtgärda. Att detta är slutet. De säger det inte rakt ut, de bara antyder det. Som för att förbereda mig för det värsta. Ingen ifrågasätter mig, men jag märker att de blir obehagliga till mods. De undrar nog varför jag skickar iväg en häst som går att rida på. Den går att rida på, bara man blundar lite för detaljerna.

Jag vet inte vad jag själv tror. Kanske skickar jag Huliganen till ett öde jag inte vill uppleva men vad för hästägare vore jag om jag lät bli? Huliganens tillstånd förändras inte av att jag inte litar på min magkänsla. Är detta sista anhalten, så är det så det är. Det finns ingenting jag kan göra åt det. Jag vill vara en hästägare som kan se sin häst i ögonen och ha ett rent samvete. Nu kör vi.

Och så en dag står jag där igen. Huliganen travar tjurigt runt mig och vill inte galoppera. Det är något som skaver när jag tittar på honom. Något som inte stämmer. Jag kan inte sätta fingret på det, men min magkänsla är dålig. Jag tycker han skjuter ifrån lite dåligt med vänster bakben i galoppen men jag kan inte se någon hälta. Han gör det jag ber honom om, motvilligt. Hans avslagna uttryck i blicken känner jag igen sedan ett par veckor tillbaka. När blev han så? Han som har så mycket livsglädje och energi. Det är ju bara ett par veckor sedan jag var på klinik senast. Det står Huliganens journal att han är låggradigt halt vid besöket men att man inte går vidare med det då han utretts för det problemet tidigare. Ska det kännas såhär när man har en frisk, nioårig häst?

Jag kommer att tänka på intervjun vi nyligen gjort med Anna Freskgård och William Nilson Fryer. Jag känner mig desperat, på gränsen till uppgiven. Jag ringer William som tycker jag och Huliganen ska följa med i lastbilen ner till Eurovets och Per Spångfors för att ultraljuda alla leder med betydelse för rörelseapparaten. Bara kostnaden för resan får mig att se stjärnor. I min planering finns inget utrymme för tusentals kronor hos veterinären. Dessutom blir jag varnad om att försäkringsbolagen inte alltid ersätter besök hos just Per, eftersom ultraljud inte anses som veterinärmedicinsk standard när det kommer till att lokalisera hältor.

Jag skulle kunna åka till min vanliga klinik, dit jag själv kan köra Huliganen och där jag vet hur allt går till. De skulle göra böjprov, precis som sist vi var där. Jag skulle åka hem med känslan av att jag i alla fall låtit en veterinär titta på hästen. Om veterinären säger att hästen är ok, då är väl hästen ok? Även om magkänslan är jättedålig? Det är ju en så fin klinik och veterinären är ju så himla trevlig.

Så: Jag skulle kunna återvända dit jag tidigare inte fått den hjälp jag behövt, men som är billigare och klassas som veterinärmedicinsk standard. Jag skulle kunna, men borde jag? Hur stor roll spelar det vilken veterinär man möter? Tänk om det här är Huliganens vändning i livet? Tänk om det är pengarna rakt ner i sjön?

När jag kommer hem sätter jag mig bara ner och gråter. Min sambo tröstar. Han har varit med hela vägen. Han har sett mig åka från veterinär till veterinär och testa nästan allt som går att testa.

“Åk” säger han. “Vi löser det på något sätt. Du måste försöka, du kommer aldrig kunna släppa det här annars”

Nästan alla personer vi intervjuat såhär långt är övertygade om att det är avgörande att möta rätt person för det problem man har, att det skiljer så pass mycket från veterinär till veterinär att du kan åka hem med en felaktig, eller i alla fall ofullständig, diagnos om du bokat din tid hos fel veterinär. Problemet är att få personer håller med varandra i frågan om vem man faktiskt bör åka till. Många verkar dock överens om att Per Spångfors är något utöver det vanliga och det är slutligen vad som övertalar mig.

Jag biter i det sura äpplet och bokar min första tid på Eurovets. Med mig har jag kameran och väldigt många frågor. Min viktigaste fråga är dock enkel: Kan Per Spångfors laga Huliganen?

Huliganen har en gedigen sjukdomshistoria och jag ska försöka berätta den, även om det kanske blir ett långt och lite tråkigt inlägg. Jag tänker att det kanske är viktigt, nu när du är med på resan kring hans historia. Lite bakgrundsfakta, liksom.

Huliganen föddes en natt i maj 2007. Jag hade turen att få vara med på hans första vingliga steg och fick se honom dia för första gången. Hans mamma hade varit i vår familj sedan hon var ett år gammal. Huliganen blev hennes enda föl då hon hade väldigt svårt att bli dräktig. Faktum är att det mesta var fel på henne men det berättar jag om en annan gång, i ett annat inlägg.

Huliganen och jag hade några härliga unghästår innan han åkte på utbildning. Han slet sig lös både här och där, rymde ur hagen, jagades på bygden var allmänt odräglig och oerhört charmig.

Hösten 2010 fick lille Huliganen åka på utbildning och kom tillbaka som en ridhäst. Det tog inte så lång tid innan något kändes fel och vi åkte på vårt första klinikbesök. Det första av väldigt många, skulle det visa sig.

Det som är så konstigt med att ha en häst som man inte riktigt hittar felet på, är att man vänjer sig vid att det “är som det är”. Det gjorde jag också. Huliganen och jag har träffat oändligt mycket veterinärer. Jag har vant mig vid att hans rörelsemönster varit avvikande, om än med en liten klump i magen som aldrig velat försvinna.

Vi börjar med att åka ett tiotal gånger till den klinik som ligger närmast oss. Besöken har flutit ihop i mitt minne men i journalerna läser jag att Huliganen varje gång var låggradigt halt på ett bakben, ibland på höger och ibland på vänster. Huliganen behandlas allmänt med Metacam, sprutas i knä- och kotleder och vilar. Till slut rekommenderas jag att helt enkelt bara sätta igång honom och se om han blir bättre av det.

Kanske blir han lite bättre, kanske inte, men han trampar snart ner olyckligt i ett dike och får en akut hasledsinflammation. Hasen, som ser ut som en fotboll, behandlas på samma klinik och blir sakta bättre. Problemet är att själva Huliganen blir sämre. Det verkar som att något i hans kropp mår dåligt av att stå stilla och tappa muskler. Vi fortsätter åka till samma klinik fast med den problematik som vi fått på vägen. Huliganen behandlas i knälederna men blir inte bättre. Vid ett tillfälle funderar vi på att ge upp, både min veterinär och jag. Hon hittar inte felet, förstår inte varför han inte svarar bättre på behandling och vet inte om han kommer bli ridbar. Jag bara lipar. Huliganen är då fem år och har knappt tränats.

På det tionde besöket tar min veterinär mig åt sidan, in i ett annat rum och erkänner att hon tycker jag ska åka till en annan klinik, med ett annat arbetssätt och bättre utrustning. Hon tror de ska kunna hjälpa mig bättre där. Jag är henne evigt tacksam för det.

Vi åker 40 mil i snöstorm till den klinik min veterinär rekommenderat. Vid det här laget har Huliganen börjat få problem med att stå på ett ben i taget, och vi har inte lyckats sko honom bak på 14 veckor. Sista gången är vi tre personer som stöttar upp honom samtidigt som hovslagaren försöker få av skon. Min häst som varit så snäll att sko, är plötsligt en hovslagares mardröm. Jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Böjprov på Huliganens vänstra bakben är inte längre tänkbart. Veterinären på den nya kliniken försöker med slickburk och brems för att distrahera honom men han sparkar sig loss så fort hon försöker lyfta vänster bakben. Hon tillkallar en kollega men det spelar ingen roll vad vi hittar på. Huliganen vägrar.

Enligt journalen från det besöket är han inte halt vid böjprov på något annat ben och heller inte initialt på det vänstra bakbenet, dvs innan böjprov. Han longeras i skritt och trav men kan inte visas i galopp då han sedan ett par veckor tillbaka vägrar galoppera.

På den här kliniken finns veterinärer som är specialister på ultraljud. De gör ett rektalt ultraljud på Huliganen och hittar inflammation i SI-lederna samt en lindrig pålagring på vänster sida. Man undersöker också vänster höft, men inte höger. Vänster höft mår bra. Huliganen behandlas i SI-lederna och får åka hem.

Närmaste veckorna skrittar vi mycket, mest för hand. Den värsta stumheten i bakbenen släpper. Till och med min sambo ser skillnad på Huliganen.

“Kolla Matilda!” utbrister han en dag när vi är ute och går “Han vickar ju på rumpan!”

Huliganen blir sakta bättre men känns inte helt bra. Jag får tips om en equiterapeut som ska kunna mycket om ju SI-ledsproblematik. Jag ringer honom och han förklarar hjärtligt att jag inte behöver göra några återbesök på kliniken. Kiropraktik är svaret!

Såhär fyra år senare kanske jag hade varit lite mer skeptisk till hans inställning men efter ett besök hos honom blir faktiskt Huliganen ännu bättre. Mycket bättre. Jag tyckte då att det känns logiskt att inflammationen bottnar i en låsning. Jag tycker väl på sätt och vis att det är logiskt fortfarande, men oavsett hans eventuella magikrafter så behöver Huliganen ett återbesök på klinik några månader senare då han återigen får problem att galoppera. Jag får en helt fantastisk veterinär som berättar att hennes häst också har pålagringar i SI-lederna och att den hästen fungerar alldeles utmärkt. Hon säger att om man skulle ultraljuda alla ridhästar i Sverige skulle antagligen stor del gå med pålagringar utan att något som helst besvär av det. Att mitt fokus ska ligga på att hålla min häst välmusklad och stark, så kommer han säkerligen hålla lika bra som vilken ridhäst som helst. Blir han sämre igen så ska jag komma in med honom för att behandla om lederna. Det behöver jag dock aldrig göra.

Från den dagen lever jag med inställningen att Huliganen har ”problem med SI-lederna” och lägger upp en plan efter det. Han vilar inga långa perioder om han inte måste, han hålls varm över ryggen och får regelbundna besök av kiropraktor för att inte gå med spänningar i onödan. Han rör sig kort bak men jag tänker att det är sådan han är. Vi tränar och tävlar och jag går runt och väntar på att någon ska knacka mig på axeln och ifrågasätta varför jag tränar en häst som inte är fräsch. Eller är han fräsch? Håller jag på att bli knäpp i huvudet?

Då och då blir han sämre. Några gånger om året, ungefär. Då åker jag till klinik där de aldrig hittar någonting men ofta behandlar knäleder bak och några gånger även kotleder. Han passar också på att få griffelbensfrakturer, först på vänster och sedan på höger framben samt oändligt många hovbölder. Det är alltid nånting. Vi rider och tränar men det är lik förbannat alltid nånting. Det känns som om han inte kan använda sin kropp ordentligt. I perioder får vi problem i ridningen. Han blir oerhört stressad när vi kräver något av honom och beter sig illa. Vi försöker gå till botten med det men jag får alltid känslan av att det är något mer, något annat.

Oron över att han rör sig så kort ligger som en våt handduk över allt vi gör. Jag är liksom inte säker på att allt verkligen stämmer. Det är så konstigt för kiropraktorn hittar aldrig något i ryggen på honom längre. Det är flera år sen sist. Hur kan han vara så bra i ryggen och ändå visa symptom, om ryggen är hans enda problem?

En dag blir jag bara så jäkla less på allt. Ska man ha den här magklumpen? Har alla det?  En annan equiterapeut kommer ut. Vi är gamla bekanta och hon har haft Huliganen på sin lösdrift när han var yngre. Jag hinner longera typ två varv innan hon utbrister:

“Allvarligt, rör han sig alltid såhär?”
“Han har lite svårt att trava ordentligt innan han har galopperat så normalt sett så galopperar jag honom några varv först så att han lossnar i kroppen”

Hon bara tittar på mig. Jag känner mig dum. Som att den där knacken på axeln kom nu, till slut. Som att någon vågade säga som det är. Och jag som ändå tyckt han känts ovanligt bra sista tiden…

Huliganen får genomgå behandling men hon hittar inget muskulärt som skulle förklara hur han rör sig.

“Jag vet att du har kollat allt på honom, att du har en plan och så, men den där hästen jag nyss behandlade, den är betydligt fräschare än vad din åttaåring är”

Hon pekar mot min kompis 28-åriga ponnykorsning som rids ett par dagar i veckan.
Vad svarar man på det?

En dag bestämmer jag mig för att ringa runt till alla kliniker där jag någonsin satt min fot ihop med Huliganen. När jag ändå är i farten ringer jag alla kliniker där vi var med hans mamma Olga också. I Olgas fall får jag börja med att ringa försäkringsbolaget där hon var försäkrad fram till för sex år sedan när jag förlorade henne. Det går lättare än jag trott. Snart står jag med en komplett lista på vilka kliniker vi besökt mellan 2001-2009. Det är en stadig lista. Inte så stadig som Huliganens, men ändå imponerande. Försäkringsbolaget får inte ge ut så mycket information om besöken men klinikernas namn och en kort beskrivning räcker för mig. Vissa skador minns jag, vissa minns jag faktiskt inte alls.

Jag börjar ringa runt till klinikerna. Även det går lättare än jag trott, trots att det är nästan tretton år sedan de första  besöken med Olga. Bara en klinik har skickat sina journaler till det eviga arkivet. På en annan klinik skrattar receptionisten glatt och berättar att de här journalerna är så gamla så hon måste bläddra i fysiska pappersmappar för att hitta rätt. När jag får hem kopior på journalerna är de handskrivna. Det känns som om jag haft häst på stenåldern.

Så sitter jag där med en hög journaler. Jaha. Vad gör man nu då? Jag börjar med Olga, börjar läsa hennes journaler i kronologisk ordning. Jag vill hitta gemensamma nämnare, både i hennes egna journaler och mellan hennes och Huliganens. Efteråt läser jag genom alla papper om Huliganen. Det visar sig att Olgas problematik inte alls skiljer sig speciellt från Huliganens. Skit in, skit ut, som man brukar säga.

Det är lite knäckande att läsa gamla journaler. En massa pusselbitar faller på plats. Jag sliter mitt hår över krav som jag inte har ställt, undersökningar vi inte gjort och leder som sprutats utan att man hittat det primära problemet. Vid ett tillfälle har man ultraljudat vänster höftled men inte höger. Varför? Fyra år senare hittar man en kraftig höftledsinflammation på höger sida. Tänk om den varit där hela tiden? Tänk om min häst gått med en inflammation i fyra år för att jag inte krävt att de undersökte leden på båda sidor? Hur lång tid extra hade det tagit? Fem minuter? En kvart? Jag undrar, men kommer aldrig att få veta om det spelat någon roll.

Är det jag som hästägare som ska sammanställa all information och tolka den, även om veterinären har tillgång till gamla journaler? Borde inte någon av mina veterinärer ha gjort det? Vilka krav kan jag ställa som hästägare?

Hur många gånger har jag kommit hem och fortfarande undrat vad som är fel på min häst? Vid ett tillfälle tillbringade jag och min medryttare sex timmar på klinik pga en diffus hälta. När vi kom hem hade Huliganen behandlats med sex injektioner i ryggen samt i båda sina bakknän. Få besök på klinik har fått mig att känna mig så maktlös och uppgiven. Vi kom hem utan att ha en aning om varför hästen blivit behandlad.

Där och då lärde jag mig att ifrågasätta. Det tog 17 år som hästägare att komma dit. Jag blev så frustrerad att jag ringde ut en annan veterinär från samma klinik istället för att åka tillbaka. Han lovade att läsa igenom Huliganens journaler på kliniken innan han kom ut. Huliganen blev då, enligt fakturan jag fick på posten, friskförklarad från sin hasledsinflammation. Det var ju bra, eftersom återbesöket gällde en knäledsinflammation. Nåväl.

Så, här är mina bästa tips om du likt jag ibland blir frustrerad av att åka till klinik:

1. Förbered dig. Av vilken anledningen är du där? Om du får fem minuter på dig att förklara din hästs sjukdomshistoria – vad tror du är mest relevant att berätta för din veterinär? Gör en lista vetja. Om du vill att din veterinär ska ha tillgång till hästens journaler från annan klinik, se till att de skickas till kliniken ett par dagar före ditt besök så att veterinären hinner läsa dem.
2. Ifrågasätt. Fråga precis allt du inte förstår eller som du undrar över. De flesta veterinärer har inget emot att berätta när man frågar och många kan förklara precis varför de väljer att göra på ena eller andra sättet. Vissa vet inte. Då kan det vara bra att få reda på det också. Kommer du på frågor i efterhand så ring!
3. Om du är lite nördig: Be om dina journaler. Det kanske tar en minut extra vid betalningen men du ska säkert ändå vänta på direktregleringen. Då hinner du läsa journalerna också (det är det som är själva poängen, inte att be om dem…) Journaler är kryptiska så du kanske behöver skriva en liten notering på baksidan, hur det kändes och vad ni egentligen kom fram till. Gör det. Det är ångestdämpande.

Jag brukar tänka såhär: Kan jag berätta för min stallkompis när jag kommer hem exakt vad som gjorts på besöket och varför? Bra, då har jag förstått. Om svaret är nej, gör vad som krävs för att kunna svara ja.

/Matilda

Det är december 2015 och jag ringer mitt försäkringsbolag för att anmäla min tjugoåttonde skadereglering.

Jag har en häst med alldeles otroligt mycket otur. Så mycket otur att jag knappt vågar ringa mitt försäkringsbolag längre. Jag ser framför mig hur några hästkliniker i Sverige har satt upp en bild på mig och min häst så de kan rikta oss ett tacksamt leende för att det blivit så mycket bättre julbord de senaste åren.

Vid årsskiftet hade min häst 28 registrerade skaderegleringar de senaste fyra åren. Fyra stycken 2011. Tio stycken 2012. Två stycken 2013. Fem stycken 2014 och ytterligare sju 2015.

Jag vore dum i huvudet om jag inte stannade upp och tog mig en riktig funderare på vad som händer. Vad är det som gör att min häst är skadad hela tiden? Hur mycket otur finns det i världen? Och vad är egentligen otur? Tänk om otur är brist på kunskap.

Det är klart att det är brist på kunskap, tänker du kanske. Du kanske själv har haft häst länge. Du kanske har gått några kurser och tränat för tränare. Problemet är, att det har jag också. Det här är mitt artonde år som hästägare. Jag har blivit en medelmåttig ryttare, men en jävel på att bygga sjukrutor.

Runt mig ser jag kompisars hästar åka fram och tillbaka till kliniker. Det sprutas leder och hältutreds. Till slut har hästarna vilat färdigt och sätts igång. Efter ett par månader är de halta igen. Otur.

Ingen vill sin häst ont. Ingen i hela världen. Ändå blir det fel. Det blir fel ganska ofta. Varför blir det fel? Kanske för att det är så himla svårt att veta hur man gör rätt.

Den här bloggen kommer att delge min resa för att lära mig allt som går att lära sig för att aldrig mer få en skadad häst. Välkommen ombord!

Vi hörs.
/Matilda