Här börjar det.

Det är december 2015 och jag ringer mitt försäkringsbolag för att anmäla min tjugoåttonde skadereglering.

Jag har en häst med alldeles otroligt mycket otur. Så mycket otur att jag knappt vågar ringa mitt försäkringsbolag längre. Jag ser framför mig hur några hästkliniker i Sverige har satt upp en bild på mig och min häst så de kan rikta oss ett tacksamt leende för att det blivit så mycket bättre julbord de senaste åren.

Vid årsskiftet hade min häst 28 registrerade skaderegleringar de senaste fyra åren. Fyra stycken 2011. Tio stycken 2012. Två stycken 2013. Fem stycken 2014 och ytterligare sju 2015.

Jag vore dum i huvudet om jag inte stannade upp och tog mig en riktig funderare på vad som händer. Vad är det som gör att min häst är skadad hela tiden? Hur mycket otur finns det i världen? Och vad är egentligen otur? Tänk om otur är brist på kunskap.

Det är klart att det är brist på kunskap, tänker du kanske. Du kanske själv har haft häst länge. Du kanske har gått några kurser och tränat för tränare. Problemet är, att det har jag också. Det här är mitt artonde år som hästägare. Jag har blivit en medelmåttig ryttare, men en jävel på att bygga sjukrutor.

Runt mig ser jag kompisars hästar åka fram och tillbaka till kliniker. Det sprutas leder och hältutreds. Till slut har hästarna vilat färdigt och sätts igång. Efter ett par månader är de halta igen. Otur.

Ingen vill sin häst ont. Ingen i hela världen. Ändå blir det fel. Det blir fel ganska ofta. Varför blir det fel? Kanske för att det är så himla svårt att veta hur man gör rätt.

Den här bloggen kommer att delge min resa för att lära mig allt som går att lära sig för att aldrig mer få en skadad häst. Välkommen ombord!

Vi hörs.
/Matilda

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.