Så sakta går det mot vår. En vän berättar att hon tagit det sista beslutet för sin häst. I april ska han få somna in på en äng bakom stallet. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Det är så sorgligt alltihop.
Hennes häst är gammal men i mina ögon pigg och glad. Hennes bild är en annan och jag vet att det här beslutet grott hos henne länge innan hon bestämt sig. Hon förklarar att hon känner att hennes häst inte längre går mot något bättre, utan mot en vardag där han inte får chans att göra saker han tycker om. Att den senaste tiden känns som början på en transportsträcka av ålderdom. Nu kommer ålderskrämporna smygandes och min vän väljer en annan väg åt sin vän. Jag fylls av en väldig respekt för henne och hennes mod. Att hon vågar ta beslutet.Jag använder vågorna av hennes mod åt att boka in min egen hjärtevän för en undersökning hos Per Spångfors på Euro-Vets i Halmstad. Jag är ganska tyst om min plan till de runtikring mig. För ett fåtal nära vänner berättar jag att jag hittat en veterinär som jag hoppas har svaret på varför Huliganen aldrig riktigt känns fräsch. Per är känd för att gå igenom hela hästen med toppmodernt ultraljud, att han har öga och utrustning för att hitta allt som kan vara fel.Min häst är i full träning och jag kan inte se någon tydlig hälta, jag har bara en magkänsla av att något inte stämmer. Jag har haft den magkänslan i nästan fem år och den håller på att äta upp mig inifrån. Alla reagerar likadant. Mina vänner utgår från att vi kommer att få besked om något som inte går att åtgärda. Att detta är slutet. De säger det inte rakt ut, de bara antyder det. Som för att förbereda mig för det värsta. Ingen ifrågasätter mig, men jag märker att de blir obehagliga till mods. De undrar nog varför jag skickar iväg en häst som går att rida på. Den går att rida på, bara man blundar lite för detaljerna.
Jag vet inte vad jag själv tror. Kanske skickar jag Huliganen till ett öde jag inte vill uppleva men vad för hästägare vore jag om jag lät bli? Huliganens tillstånd förändras inte av att jag inte litar på min magkänsla. Är detta sista anhalten, så är det så det är. Det finns ingenting jag kan göra åt det. Jag vill vara en hästägare som kan se sin häst i ögonen och ha ett rent samvete. Nu kör vi.