Det är lördag och Susanne Widner är tillbaka för att hålla träningar hos oss. Vi lindar på de vita benlindorna och tar fram fintränset men vi får vända i ridhuset och gå hem.

Vi tar det från början. Vi är ett par stycken som har startat en studiecirkel om hållbar hästträning, så Sussi kommer tidigare för att lära oss hur vi ska titta på hästarna för att bedöma deras muskelmassa. Vi tittar på någon häst som varit skadad länge och saknar muskler och andra som är i olika grader av träning. Slutligen kollar vi på Huliganen.

Sussi förklarar för oss att vi ska fokusera på hästens bakdel. Med en bra uppbyggd, stark bakdel kommer resten på köpet. Hästen ska byggas bakifrån framåt.

Huliganen har tränats med Sussis filosofi i bakhuvudet i ganska precis ett år. Tursamt för mig så visar han sig också ha snäppet fylligare bakdel än de andra som just börjat med det uppbyggande tänket. Vore ju lite pinsamt annars.

Vi konstaterar att förutom sin fina bakdel (som ska bli ännu bättre), har han ett fint bogparti men en klent musklad rygg och en ganska förskräcklig hals. Ryggen är bättre än för ett år sedan, men där ska fyllas på mer muskler. Halsen får komma sist, för den är ganska oväsentlig för hans hållbarhet. Han har kvar lite väl mycket av muskeln på underhalsen från alla år av att hänga i handen och gå på bogarna. Jag drömmer om att flytta upp den muskeln och få en bra överlinje. Tålamod, tålamod, tålamod.

Jag har lett ner honom till grannstallet, där övriga står, i repgrimma. Jag är lite nojig när jag räcker över honom till Sussi för att kunna backa och titta på honom. Är lite skraj att han ska “göra raketen” och dra härifrån. Så hör jag ena tjejen säga till den andre:

“Den här hästen är så väluppfostrad, jag har aldrig sett honom röra sig ur fläcken när hon har honom på gången”.

Nej just det, hon har ju sett honom stå helt lös uppe i vår stallgång hela sommaren. Gud vad jag sitter fast i gamla tankebanor så fort jag förändrar något, som bara att gå 100 meter till en annan stallgång. Det är klart att han sköter sig även här. Ju.

Sen står jag hela eftermiddagen bredvid Sussi när hon tränar det ena spännande ekipaget efter det andra. Tittar på bakdelar och försöker suga åt mig så mycket som möjligt av hennes kunskap.

Så är det slutligen min tur. Jag lindar med de vita lindorna, tar fintränset och tävlingshjälmen men jag får inte många minuter i ridhuset. När vi kommer ner upptäcker jag nämligen att han flåsar, Huliganen. Vi har bara gått ett par hundra meter. Jag känner igen det mycket väl från för två åt sedan när han fick en allergisk reaktion på vårt foder. Det känns bittert men logiskt. Jag har senaste veckan reagerat på ett par små detaljer: Att hans temp är något högre än normalt utan att vara feber. Jag tempar ju dagligen, alltid – något jag är tacksam över i sådana här tillfällen. Normalt för honom är så lågt som 36,9-37,2 men han har legat runt 37,5. Han har också varit lite tjock i samtliga ben. Det har varit på sådan detaljnivå att jag låtit det passera. Tänkt att tempen är för lite för att bry sig om och att benen kanske beror på att det är så lerigt i hagen så att de står stilla mycket. Jag minns en höbal jag öppnade för någon vecka sedan som jag var tveksam till. Den hade legat lite illa förvarad och var därför rätt dammig. Vi har himla fint hö annars så jag reagerade på dammet och tyckte det luktade lite fuktigt. Trött och dum som jag är så lät jag det passera. Tänkte att jag överreagerade.

Såhär är det ofta för mig. Att så fort jag slarvar bara lite, kommer det och biter mig i arslet. Efter den vända vi hade för två år sedan, då vi fick gå över på hösilage och torv, borde jag veta bättre än att låta en möglig bal passera. För så är det. Damm är mögel och mögel gör hästar sjuka, särskilt hästar som Huliganen, som reagerar på allt.

Nu avvaktar vi ett par dagar och hoppas på att min analys av hans symptom är rätt, att det läker ut av sig självt nu när balen är borta. Om inte får vi åka in till Ultuna, men jag har lite is i magen. Känner mig ganska säker på att det är borta om ett par dagar. Redan i söndags var det bättre än i lördags, märkte knappt någonting alls. Det är något jag blivit bättre på, att inte genast se ett katastrofscenario så fort jag får en reaktion. Nu är det bara att hålla koll på fodret och hoppas på att det går över fort.