Och så faller det sig så att jag och Huliganen anmäler intresse om att få rida i föreningens division 3-lag i dressyrallsvenskan. Det är ju inte så märkvärdigt egentligen. Alla som vill får anmäla intresse och så delas platserna upp efter vilka som kan de datum som tävlingarna går. För mig är det ändå ganska stort, bara att våga räcka upp handen och vara intresserad känns stort. Att våga stå för det.

När jag var tonåring var jag kompis med en tjej som hette Jenny. Vi hade häst i samma stall. Jag hade Huliganens mamma, en tjock, trött men tålmodig connemaraponny som vår dressyrtränare döpte om till “Tant Olga”. Hon var en riktig “Tant Olga”. Det är hennes rumpa på bilden här ovan. Jenny hade ett arabiskt fullblod som hette Jalle. De tävlade dressyr och flera år på raken fick de rida i klubbens dressyrlag. Jag tyckte det var så himla häftigt. Jag var alltid med som hästskötare. Jag tyckte de var så otroligt duktiga. Jag hade aldrig varit iväg på en endaste dressyrtävling med min Olga. Jenny var iväg flera gånger per säsong. De vann sällan något, men ibland fick de rosett, och hur det än gick tyckte jag ändå alltid att de var bäst. Jag var väl lite partisk kanske.

Jenny var ofta besviken på sig själv och sin insats. Det var svårt att hävda sig i storhästklasser med en liten arab, som dessutom hade ett konstigt öra och en svans som alltid låg snett. Och nu sitter jag här och tänker på dom. Att de fick rida i laget och nu, tolv år senare, känner jag mig redo för det. Och med lite tur får jag testa.

Klubben delar ut starterna efter vem som kan när och jag och Huliganen får veta att vi får göra en start i början av maj. Och även fast alla som vill får vara med, känns det ändå ballt att det även inkluderar oss. Tant Olgas son och jag.

Det är långt till början av maj. Hästen ska vara frisk, jag ska vara frisk, bilen ska vara hel och gud vet allt som måste klaffa. Men det är kort också. På två månader ska jag nöta in tillräckligt många saker för att inte göra bort oss totalt. Den största utmaningen blir min skalle. Jag måste få min skalle att inte balla ur, när vårt resultat plötsligt blir lite mer officiellt än när vi är ute och rullar på egen hand. Det är ju allt som oftast det som är den svåraste knuten. Att i just det avseendet inte bli som Jenny.

Idag var jag förresten ute och tömkörde Huliganen i skogen. En uppgift snudd på omöjlig då Huliganens intresse till 98 % bestod i att äta granris. De sista två procentenheterna engagerade han i att hålla någorlunda jämn takt framåt. Kanske för att att han störde sig på hur jag svor och flaxade och daskade till honom med tömmarna för att han skulle öka takten. Fan ta tjocka ländtäcken. Och granris. Och hungriga halvponnyer. Men vad kan man förvänta sig av en kille vars mamma kallades Tant Olga?

Jo, dressyrmirakel. Right?