Om slow walk

Vi befinner oss i nördarnas högborg. Anna och jag har bestämt träff i stallet för att genomföra ett experiment. Anledningen är att jag, genom att snegla på VBR, har testat att skritta min häst för hand långsamt i nedförsbackar i syfte att lära honom aktivera sin “bakbroms” och arbeta med frambenens upphängningsanordning. Krångligt? Jag ska försöka förklara.

När hästen arbetar i nedförsbacke behöver den bromsa upp med sina bakben för att hålla balansen. Bakbenen böjs mer och sätts längre in under kroppen, på ett sätt som liknar samling. Utöver det aktiveras musklerna i frambenens upphängningsanordning, vilka behöver jobba för att ge stöd åt bröstkorgen i nedförslutningen.

Så vad är egentligen frambenens upphängningsanordning och varför ska jag träna den?

Som du kanske vet saknar hästen nyckelben. Istället är frambenen fästa vid bröstkorgen genom något som kallas för frambenens upphängningsanordning. Detta är ett antal muskler som tillsammans hjälper till att bära upp bröstkorgen mellan frambenen. Genom att regelbundet träna de musklerna korrekt kommer bröstkorgen högre upp och hästens kroppshållning förbättras.

Fördelen med att gå i nedförsbacke är alltså både att bakbenen och upphängningsanordningen i hästens framben får arbeta.

När jag arbetar min häst för hand i nedförsbacke gör jag det oerhört långsamt, s k slow walk. Jag låter honom gå ett steg i taget, så långsamt som möjligt. Jag låter honom ha huvudet i fri position så att han kan använda det för att hålla balansen om han behöver. Jag upprepar tills han känns trött eller får svårare att hålla balansen. Då avbryter jag. För min häst blir det ca 5 ggr med paus mellan då vi skrittar på plant underlag.

När Anna och jag möts är det för att bokstavligen mäta effekten av övningen. Syftet med mätningen är att se vad som händer när hästen aktiverar sin muskulatur i frambenens upphängningsanordning. Jag har nämligen upplevt att han ser högre ut efter att jag gjort övningen tidigare, och också upplevt vid ridning och tömkörning att hans kroppshållning är förändrad. Jag vill veta om detta är inbillning eller en mätbar effekt.

Vi ställer upp Huliganen (nedan nämnd som “hästen”) på plant underlag i stallgången och markerar tre punkter på hans bröstrygg/manke med färgpenna. Vi mäter sedan dessa tre punkter före första vändan till backen. Han värms upp genom promenad ca 15 min och longering ett par minuter. 

Efter första varvet i nedförsbacke går vi tillbaka till stallet (ca 50 m från backen) och mäter samtliga punkter på nytt. Samma sak repeteras efter 3 varv i backen och efter 5 varv i backen.

Resultatet visar följande:

Efter 1 nedförsbacke (nedan kallat “varv”) är:
Punkt röd oförändrad
Punkt blå +1 cm
Punkt grön +0,5 cm

Efter 3 varv är:
Punkt röd oförändrad
Punkt blå oförändrad från varv 1 (+1 cm)
Punkt grön oförändrad från varv 1 (+0,5 cm)

Efter 5 varv är:
Punkt röd +1 cm från start
Punkt blå +1,5 cm från start (dvs. ytterligare +0,5 cm)
Punkt grön +1 cm från start (dvs. ytterligare +0,5 cm)

Den röda punkten verkar alltså kräva mer arbete innan den höjs, medan de två punkter som är placerade längre fram på manken, höjs redan efter första varvet och sedan ytterligare sista varven. 

Resultatet visar att på just denna häst kan vi se en markant, mätbar höjning av manken till följd av arbete långsamt i nedförsbacke.

Observera att vårt experiment är gjort på en enda häst och som nyfikna lekmän, men för mig som hästens ägare bekräftar det vad jag tyckt mig se och känna tidigare. Det stämmer också bra med hur effekten av träning av frambenens upphängningsanordning beskrivs i t ex Ridningens anatomi (G. Higgins och S. Martin 2015).

Utifrån min egen upplevelse av övningen och av den mätbara effekten på min egen häst, är jag villig att säga att slow walk i nedförsbacke är en god idé för den som eftersträvar en bättre kroppshållning hos sin häst. Jag kommer fortsatt ha det som en del av vårt träningsprogram 1-2 dagar i veckan, i kombination med annan träning.

Övningen kan såklart göras även uppsuttet men själv upplever jag att jag inte får samma positiva effekt av det. Ryttarens vikt blir en extra belastning och inte helt sällan åker sadel eller ryttare framåt och påverkar sannolikt utförandet. 

Om hästen slingrar sig nedför backen eller har svårt att gå så långsamt som man önskar, verkar det i de flesta fall bero på att den muskulatur som ska jobba är ovan vid arbetet och att svårighetsgraden blir för hög. Då föreslår jag att man hittar en mer flack backe och arbetar i kortare intervaller. Om det inte blir bättre efter ett par pass kan det vara läge att fundera på orsak, annars bör hästen bli stabilare för varje vecka.

Om du leder hästen, tänk på att växla sida att leda på, så att hästen arbetar liksidigt. Jag brukar arbeta i töm och gå rakt bakom hästen för att slippa tänka på vilken sida jag leder den på.

Lycka till!

Om att lägga träningsschema

Google Calendar blir min bästa vän. Jag ägnar timmar åt att pussla med Huliganens träningsschema. Det är ingen överdrift. Vi är som bekant fyra personer som rider en och samma häst. Inte nog med det. Det är en häst jag har en målbild för, med flera viktiga kriterier som ska uppfyllas längs med vägen.

Jag tänkte förklara hur jag gör när jag lägger vårt träningsschema.

Allt börjar med en nulägesanalys. Hur är Huliganens form? Hur mycket tid har var och en av oss att lägga i stallet den kommande månaden? Nulägesanalysen kombineras av en analys kring kort- och långsiktiga mål. Vad är våra mål och vilka pusselbitar bör vi fokusera på den här månaden? Finns det utrymme för utveckling eller är det här en månad då vi behöver fokusera på att stabilisera, bygga grunder eller rent av rehabilitera?

När vi flyttar till Stensunda är Huliganen för fet igen. Ett par veckors lägre intensitet i motionen har satt sina tydliga spår. Det är tröttsamt, men hoppfullt, för nu är första gången på flera år vi har möjlighet att korrigera hans foderstat utan att anpassa oss till andra hästars behov. Och äntligen har vi träningsmöjligheterna vi längtat efter.

Huliganens långsiktiga mål är att vara kapabel att VM-kvala i WE 2025. Dvs målet är att komma upp i klasserna i WE. För att nå dit delar vi upp det stora målet i smådelar. Vad behövs för att lyfta oss från Lätt C till Lätt B och vidare till Lätt A?

I maj, just efter vi flyttat, ger vi Huliganen ett par lugna veckor för att acklimatisera sig. Då fokuserar vi på mycket skritt ute, gärna två pass om dagen de dagar vi får ihop tiden. Skritten är bra för fetförbränningen och skonsam även då han väger mer än önskat. Först i juni börjar vi öka intensiteten.

I vårt träningsschema färgmarkerar jag dagarna efter vem som har ansvar för hästen dag för dag. Vi använder Google Calendar med en gemensam kalender så att alla kan se och ändra vid behov. Efter avslutat pass för vi in anteckningar i kalendern om hur passet känts och utformats.

Vi planerar en månad i taget. I teamet har vi som rider olika roller med olika fokus. Vi börjar med att dela upp dagarna efter vem som kan rida vilka dagar. Vissa dagar går Huliganen dubbla pass. Vilodagar har han bara när ingen av oss har möjlighet att rida. Återhämtningsdagar har han dock många, där han enbart skrittas eller promeneras.

När jag vet vem som kan rida vilken dag, lägger jag träningsschemat. Ibland får jag lov att byta runt dagarna för att schemat ska bli optimalt, men oftast går det att lösa så att alla blir nöjda med sina dagar.

Det viktigaste när jag lägger schemat är att rätt pass hamnar i följd efter varandra. Vissa pass måste alltid följas av återhämtning, så som styrka och konditionspass. Dubbla pass behöver vara lågintensiva. Underlag och utrustning måste varieras. Några av dagarna ska vara avsuttna för att vila ryggen, några bettlösa, några stimulerande för huvudet och andra utmanande för kroppen.

I juni rider jag med fokus på tekniken i WE. Det var länge sedan vi red teknikbana så jag vill lägga fokus på att lära oss momenten ordentligt. Då arbetar vi mest med koordination och precision. Carro, som varit borta ett tag, lägger fokus på att stämma av dressyren och bygga upp den styrkan som krävs för att så småningom öka svårighetsgraden. Felicia rider konditionspass och Alexandra hjälper till att ta ut honom på lättsamma pass mellan de tyngre fyspassen.

Varje dag och varje pass ska ta oss ett litet steg närmare att nå våra långsiktiga mål. Hård men skonsam träning, för en hållbar och stark häst!

Behöver du hjälp att lägga ett träningsschema för din häst?

Träning kan vara antingen uppbyggande eller nedbrytande. Jag hjälper gärna till att sätta mål, inspirera och vägleda hur du planerar din hästs träning så den blir uppbyggande. Med rätt planering och medvetna val bygger man starka, hållbara hästar!

Intresserad? Skicka mig ett mejl på matilda@huliganen.se

Om att sätta ett nytt mål

Det är fredagkväll och jag vänder upp på mittlinjen. Vi är i ridhuset för första gången på sex veckor. De sista ekipagen gick precis ut, så vi har hela ridhuset för oss själva. Det är sällsynt och oerhört välkommet en kväll som den här.

Sista veckorna har vi haft upprepade kommunikationsutmaningar, Huliganen och jag. Jag har helt enkelt velat en sak och han har velat en annan. En liten galla som vägrade ge sig på höger bakben har gjort att vi har hållit oss ute på fasta underlag ett tag. Jag är både självsäker och modig på hästryggen, men inte tillräckligt för att verkligen ta tag i de missförstånd som uppstått. För några veckor sedan var vi så oense om vart och när vi skulle galoppera (Huliganen tyckte NU, jag tyckte “om en liten stund”) att passet slutade med att vi övade på att balansera på bakbenen istället.

Hur som helst. Nu är vi i ridhuset och jag ska rida första inomhuspasset på över en månad. Våra utmaningar med kommunikationen har inte upphört bara för att vi har tak över huvudet. Diskussionen har börjat redan på stallplanen, när Huliganen vägrade gå från stallet. Något han bara gör med mig på ryggen, inte med våra medryttare. Något han börjat göra ibland sedan den där dagen när vi övade på att stå upprätt.

Som sagt, taket gör ingen större skillnad. Huliganen tycker ridhuset är ganska trist och han har inga planer på att samarbeta. Jag har tränsat med bett och det gör honom än mer på dåligt på humör. Han tänker inte göra någonting jag ber om. Faktum är att han inte ens tänker följa långsidan några meter innanför spåret. Han tänker likt en ridskolehäst förvandlas till en magnet, och ridhusväggen är för dagen gjord av metall.

Vi vänder upp på medellinjen för att slippa diskussionen om väggarna. Huliganen tänker inte gå på medellinjen om han inte får rycka tygeln ur handen på mig och titta vad som händer på höger sida av lokalen.

Så där sitter jag och letar i min mentala verktygslåda. Vad i helvete gör jag nu? Han är spänd, frånvarande och helt hopplös. Ska jag diskutera med honom, vill jag diskutera smart.

Nu känner jag min häst väl, så jag vet att det här inte är ett beteende som rotar sig i att har ont någonstans. Jag känner igen det som ett beteende som allt som oftast dyker upp efter en längre period av vila, lugna pass eller mycket uteritter. Jag vet att det rotar sig i en period med lösare regler och ramar. Att de ramarna måste återställas och att den här lille köttbullen behöver hitta ett sätt att existera innanför dem.

Jag har sagt det tusen gånger förut. Jag kommer aldrig sluta säga det. Min häst är inte “snäll”. Han har aldrig varit “snäll”. Han är väluppfostrad och tränad, tränad, tränad för att inte bete sig som ett litet rövhål. För bakom båda av hans öron bor rävar som tittar fram när de får chansen. Och när vi varit lite för slappa ett tag, då får vi äta upp det. Jag har en sådan häst som tar hela handen, och sedan armen och sedan äter dig med hull och hår. Alla hästar är olika. Min är såhär. Jag älskar honom gränslöst, men vi behöver regler för hur vi umgås.

När jag sitter där på medellinjen tänker jag på orimligt många saker samtidigt. Så många att jag har svårt att fokusera. Jag tänker på Susanne Widner med den starka och svaga sidan, lång och kort. Jag tänker på Yvonne Kamperman och avslappnade öron. Jag tänker på John Ricketts och kommunikation. Jag tänker till och med på Patrik Kittel och Jens Fredricson och vad de sagt på sina respektive clinics. På avslappnande, guppande öron. Alla är där i huvudet med mig på medellinjen. Det är kaos i hjärnan. Det enda jag vet säkert är att dagens känsla är väldigt långt från den känsla jag letar efter. Och att årets tävlingssäsong kommer att få vänta. Länge.

Det tar säkert tio minuter innan jag slutar tjafsa med honom och börjar rida. Ändå visste jag redan när jag satt upp vad jag hade framför mig. Trots det går jag rakt i strid med honom. Jag ber honom mjukna i sin vänstersida. Jag tar i bettet, jag råkar trycka till lite för hårt med skänkeln, jag blir spänd och låst i mina armar. Jag gör ingenting, jag bara lallar runt runt på fyrkanten. Tills jag vänder upp på medellinjen och börjar tänka. Äntligen börjar jag tänka.

Ett nytt huvudmål för oss är avslappning. Jag vill hitta ett sätt att rida där Huliganen är avspänd. Det jag upplever den där fredagen i ridhuset, det är motpolen till det jag eftersträvar. Jag vill hitta det avspända och bygga utifrån det. Men hur fasen hittar jag dit? Jag behöver inte ha svaret. Jag behöver bara hitta verktygen och tränarna som pekar i rätt riktning. Och faktum är, de tränarna har jag redan. Jag behöver bara lära mig tillämpa de kunskaper de ger mig.

Så till slut börjar jag tänka och lägger skrittvolter för att länga hans korta, starka sida. Den åt vilket håll han vill titta, den högra. Jag lägger långsamma volter i vänster varv där den högra sidan blir en lång yttersida. Stretchar den, släpper ut den, stretchar den igen.

Jag varvar med att galoppera några varv på helt lång tygel. Gör halt genom att andas ut och sätta mig djupt i sadeln. Kontrollerar att Huliganen kan flexa halsen åt båda håll, att han slappnar av och är närvarande.

Och det är allt det blir den kvällen. Det är allt vi klarar av idag. Det är okej. Tävlingssäsongen får vänta. Det kommer fler. Och min erfarenhet är att saker och ting brukar falla på plats fortare än man tror, när man väl har en plan.

Huliganen 2019. Inte bara väluppfostrad, utan också avslappnad. Ett långt mycket mer utmanande mål än en tävlingsstart.

Om att klippa Huliganen

Det är torsdagskväll i november och dags att för tredje gången i år klippa Huliganen. Korsningen connemaraponny/morganhäst har visat sig vara en tjockpälsad art.

För ett par år sedan, när jag började klippa honom, då var det stökigt. Väldigt stökigt. Första gångerna blev han klippt lite här och där, beroende på vilka kroppsdelar han för dagen accepterade att få klippt. Klippningen slutade allt som oftast nånstans på halva halsen. Med åren började han vänja sig men var alltid rädd och spänd.

Som många andra som tränar för Susanne Widner, så har jag lärt mig att sätta mål. Och ett mål blev att klippa Huliganen lös. Ett sånt där mål som man skriver samtidigt som man flinar lite nervöst, men ändock ett uttalat mål.

Att kunna stå lös i stallgången är något vi jobbat med i flera år. För mig har det inte handlat om att släppa hästen och hoppas på det bästa. För mig har det handlat om ett geniunt, genomtänkt arbete där ledarskap och trygghet ska leda till att min häst kan stå kvar där jag placerar den, med eller utan utrustning. Jag har ägnat så många timmar åt det att det är fånigt. Det blev en större grej för mig än vad jag först trott. Det kom att handla om tillit och om förmågan att flytta min häst i olika riktningar utan att röra vid honom. Så nu kan vi det, till slut. Han kan stå kvar, han kan flytta sig för min energi och i den riktning jag pekar.

Mitt viktigaste mål är att ha en hållbar häst. Det målet är med i allt jag gör, i allt jag planerar för min häst. Och där är ledarskapet en viktig pusselbit på vägen. En häst som väljer att tänka och låta mig styra den även när den är under stress, är en häst som kommer att hålla längre. En häst som ständigt spänner sig vid ridning får svårare att bygga rätt muskler och håller sämre. En häst som är tränad att tänka och lyssna löper mindre sannolikhet att skena hem ensam, få panik i stallgången eller att av rädsla skada sig själv och andra. Därför har jag lagt år av träning på just ledarskap och trygghetsträning.

Som många av er vet, finns det en historia i att vi kallar honom Huliganen. Han var som ung hopplös att ha att göra med. En otrygg, spänd individ som gång på gång slet sig lös och försvann. Att longera, lasta eller gå på läskiga platser, var likställt med att se honom försvinna i horisonten. Att rida honom var fram till ett par år sedan lite av en chansning. Fick han feeling gick han nämligen knappt att bromsa. Vi fick hjälp av John Ricketts och jobbade i flera år med att göra honom till den häst han är idag.  Jag har skrivit mer om det här, och mer om hur vi arbetat med ridningen här.

Så den där torsdagskvällen började jag klippa som jag alltid börjar klippa, med honom fastspänd. Alla timmar av arbete från marken, det lönar sig. Han tycker inte om att bli klippt, men han blir varken arg, speciellt spänd eller rädd längre. Han står där, skeptisk men accepterande. Blicken är alert men närvarande. Så jag testar att lägga grimskaftet framför honom. Och slutligen testar jag att ta av grimman helt och hållet.

Och där står han, medan jag klipper runt öronen och ganaschen. Han står kvar för jag har sagt åt honom att göra det. Och för att jag gång på gång visat honom att så länge han stannar kvar mentalt och lyssnar på mig, kommer ingenting hemskt att hända honom.

De säger att han är snäll. Men han är inte snäll. Inte bara. Han är tränad och tränad och tränad lite till. Han är Huliganen, men han är Huliganen 2.0.

Om 2018 såhär i efterhand

Foto: Christian Göingberg

2018 blev lite mer turbulent än jag trodde det skulle bli. Det har tagit mig till alldeles nyligen att inse att det inte är konstigt att mycket fått ge vika. Behovstrappan, liksom. Det är svårt att fokusera på att träna och tävla sin häst, när man försöker lära sig hur man lever ett nytt liv.

För 2018 hade vi fyra generella mål:

  • Starta Lätt A:1
  • Testa WE
  • Kunna klippa honom stående lös i stallgången (lydnad, tillit, tydligt ledarskap)
  • Ge min häst de bästa tänkbara förutsättningarna för att hålla sig skadefri

Jag började 2018 med en separation. Det blev inga dressyrstarter och ingen dressyrträning. Dels för att jag varken hann eller orkade, dels för att Huliganen hade problem med mungipan. Ett problem som satt i från januari till slutet av sommaren och därmed uteslöt alla dressyrtävlingar.Foto: Felicia Bäckvik

In i vårt liv kom istället WE. En gren där vi kan starta på hackamore. Så mycket roligt vi har fått uppleva redan under vårt testår, och så mycket roligt som väntar! Vi kom ut på två inofficiella starter och tre lokala tävlingar. Som slutkläm placerade vi oss som trea i Lätt C i Surahammar. Oerhört stolt över det!

Om hur det gick med att klippa Huliganen lös i stallgången kommer ett helt separat inlägg. Den som väntar på nåt gott…

Men så till det viktigaste målet av alla: Att ge min häst de bästa tänkbara förutsättningarna för att hålla sig skadefri.

Döm om min förvåning men här står vi i december och hästen är frisk. Aldrig har jag varit så frånvarande som under det senaste året. Aldrig har jag ridit så lite, dubbelkollat så få saker, låtit saker få bli som de blir. Jag som avskyr när saker blir som de blir. Jag har inte haft något val.

När man jobbar heltid och är ensam med sin 2-åring minst 50 % av sin lediga tid, är det svårt att orka hålla samma standard som man vant sig vid genom åren. Det har i alla fall varit svårt för mig.Foto: Felicia Bäckvik

Tack och lov har jag ett älskvärt team, med engagerade medryttare. Och tack och lov har jag en häst som är långt mycket mer tålig för slarv nu än för ett par år sedan. Det långsiktiga, uppbyggande tänket har hjälpt oss med det. Gett oss bättre marginal när saker inte blir som man tänkt sig.

Tack alla ni som fortfarande läser och hör av er, trots att jag varit mer eller mindre försvunnen i ett års tid. Varje kommentar, varje mail och varje liten tumme upp har gjort mig genuint glad och tacksam. Peppat mig lite framåt. Förhoppningsvis hörs vi mer under 2019.Foto: Christian Göingberg

God fortsättning och Gott Nytt År!

Yours truly,

Matilda

Om Carros fantastiska hand

Vi åker till Rosersberg. Jag är förväntansfull och lite nervös. Det är december och jag har inte tränat dressyr för tränare sen i oktober. Oktober förra året.

Det har varit ett kämpigt år, på många vis. Huliganen har mått bra, men jag har haft utmaningar i mitt liv som gjort att jag haft svårt att orka med. Det vet ni ju. Jag har varit mindre i stallet och när jag ridit har jag mest ridit ut.

Till slut känns det som att jag inte kommer ihåg hur man rider dressyr längre. Mina försök blir spända och vingliga och mest en massa stök med handen. Det känns som om jag sitter och drar hit och dit i bettet, fast jag så gärna vill vara mjuk.

Men in i vårt liv kliver Carro.

Hon kommer in i vår värld lite av en slump. Hon är en kollega till mig som blivit medryttare på en annan häst i stallet. En dag testar hon att rida Huliganen för att ingen av oss andra har tid och han behöver motion. Sen händer det ett par gånger till. Jag har varit så frånvarande att jag inte ens är med när hon testar att rida honom.

Jag upptäcker snart att hon har ett gediget intresse för dressyr och erbjuder henne att rida dressyr på Huliganen. Hur fel kan det bli liksom. Jag är inte precis någon stjärna själv. Det visar sig att Carro är en helt fantastisk ryttare. Långt mycket bättre än mig. Dessutom blir hon och Huliganen snabbt förtjusta i varandra. Hon blir en helt självklar del av vårt team.

Carro plockar fram det bästa ur Huliganen. Hon har en hand att dö för, mjuk och följsam. Det är en fröjd att se henne rida. Hästarna hon sitter på ser ut att trivas med henne på ryggen. En sån hand som Carro har, det vill jag också ha!

Carro är därför hela anledningen till att vi ger oss iväg. Hon är hela anledningen till att jag plötsligt fått tillbaka en längtan efter att rida. Hurdå? Jo, genom att föra vidare den ridlängtan som Huliganen gett henne tillbaka.

Flummigt? Kanske lite. Men Carros gedigna intresse för dressyr och likasinnade hästtänk, i kombination med hur förtjust hon blivit i Huliganen, har fått mig sugen på att rida igen.

Jag ber Carro om hjälp och vi får till några pass där jag skrittar runt och rider öppna och sluta tills jag åtminstone kommer ihåg hur man skrittar. Det kan låta banalt men det är precis vad jag behöver. Att bara skritta runt och minnas hur man rider.

”Jag hade en tränare som drillade mig hårt att vara sådär följsam med handen” säger Carro. ”Vill du att jag ska kolla om hon fortfarande håller träningar?”

Om jag vill!

Så vi åker till Rosersberg och träffar Yvonne Kamperman. En liten, äldre dam som bryter lite på holländska. Jag tycker om henne från första stund. Hon känns vänlig och mjuk och har ett sådär fint sätt att prata till och om hästen. Respektfullt och vänligt.

Jag får öva på att rida med mindre hand. Jag får försöka lossa allt skit jag lagt mig till med. En del saker är nästan som ticks. Jag verkar inte ha någon som helst kontroll över min innerhand i vänstervarv. Den går bakåt och uppåt och fan vet vad. Yvonne ber mig tålmodigt om och om igen att ge efter i min innerhand. Korta, korta stunder får jag till det, sen tappar jag det igen. Men de där korta stunderna, då fattar jag precis. Det är så det ska kännas.

”Hans öron kommer slappna av mer sen” konstaterar hon i slutet av passet. ”När han är helt avspänd och i balans, då kommer öronen röra sig mer”

Det är en fin målbild, tycker jag. Att öronen ska fladdra i vinden. Den målbilden tänker jag behålla in i 2019. Avspänningen, den mjuka handen och bilden av hur han ser ut med Carro på ryggen.

Rosersberg, vi kommer tillbaka.

Om att bedöma Huliganens form

Foto: Christian Göingberg

Det blir lördag och Susanne Widner kommer till oss. Vi har inte setts sen innan sommaren och Huliganen och Sussi har inte setts sedan april. Jag är nästan lite pirrig av förväntan. Det är alltid så roligt när Sussi kommer på besök.

Vi ska ses ett par timmar före dagens träning för att diskutera dagsform och träningsupplägg utifrån det. Och inte nog med det. Vi ska filma det.

Huliganen har som bekant varit sjuk till och från sedan hösten. Först med andningsproblem, sedan med sina mungipor och slutligen med en vrickning. Det är små saker som ändå satt ganska stora käppar i hjulet. Jag känner det som om all träning kommit av sig.

Så när jag knatar ner i hagen för att hämta Huliganen tänker jag att vi ska lägga en plan utifrån att han tappat sin muskelmassa. Jag är så hemmablind, att jag inte kan avgöra riktigt hur hans form är. Det är flera månader sedan vi satte igång honom men jag känner det som om vi inte fått tillbaka rutinen med pass som faktiskt klassas som träning, inte bara motion.

Så döm om min förvåning när Sussi tycker att Huliganen ser helt okej ut. Rumpan är kvar och runt mage och rygg finns faktiskt lite muskler. Vi får i uppgift att bygga mer muskler dels över ryggen, men framför allt runt bogarna. Hals och nacke är tunna, men det är sådant som får komma på slutet. Sånt som följer med när resten fungerar.

Vill du höra hela diskussionen så ser du den på Huliganens nya YouTube-kanal: HuliganenSE!

Det känns nästan lite fånigt att jag blir så förvånad. Om jag tänker efter så har han ju känts fin att rida. Jag har tyckt att vi haft dålig struktur, men när jag tittar bakåt har han gått både styrkepass och konditionspass på regelbunden basis. Inte lika strikt på schema som förut, me regelbundet.

När jag tänker efter har jag ju märkt hans rumpa i galoppfattningarna, som han gör från skritt och halt utan större svårigheter. Lägger fint med vikt på sina bakben och kan samla upp sig bra i galoppen. Sånt som var omöjligt för några år sedan och som tidigare tappats när han vilat längre perioder. Hans minskade styrka har gjort honom springig och lite bråkig. Nu är han för det mesta mjuk och fin och lydig.

Han står där i stallgången, lös med grimskaftet hängandes ner på marken.

“Du borde döpa om honom” säger Sussi. “Han är ju ingen huligan längre”

“Inte just nu nä” muttrar jag.

Vi avslutar dagen med att rida uppbyggande träning för Sussi. Dagen till ära får vi rida solfjäder i skritt inåt- och utåtställd, sedan galopp på en stor volt och tillbaka till solfjädern igen. Jag testar att rida på bett, för att få lättare att ställa genom sidorna. Han är inte speciellt glad över det här påhittet. Inte bettet kanske, men att behöva skritta över bommar och sedan galoppera. En stund är han så arg på mig att han stampar på stället istället för att gå framåt. Det var väl en jävla idé att avbryta galoppen med några dumma skrittbommar, tycker han. Dumheter! skriker han åt oss. Till slut genomför han övningen. Han är arg som ett bi, men han genomför till slut.

Sussi bara skrattar. “Vi kanske ska vänta med att döpa om honom ändå”

Se hela klippet från när vi diskuterar formen på vår nya YouTube-kanal. Prenumera gärna på  kanalen för att få notiser när vi lägger upp något nytt.

Du hittar klippet här: https://www.youtube.com/watch?v=rHC6hL_zYMo

Om när det kanske vänder

Det har gått två månader sedan vi var på Ultuna sist. Jag har haft en del telefonkontakt med vår veterinär Lena Brask sedan dess. Svullnaden som vi hoppats skulle gå ner efter 2-3 veckor är nämligen kvar. Vi bestämmer att vi ska komma tillbaka för att dubbelkolla så han inte blivit halt och på nytt ultraljuda frambenet. Fram till återbesöket ska vi fortsätta skritta med korta inslag av trav och galopp.

Och halt är han inte, den här gången heller. Ultraljudet visar en stor mängd vätska i kotleden och till viss del även i hovleden. Dock syns inga skador på senorna, vilket är det viktigaste. I och med att han inte är halt tycker Lena vi ska fortsätta vår igångsättning och öka på träningen. Svullnaden kommer kanske alltid vara kvar men ska inte bli värre.

I bara farten fick vi hjälp att ultrajuda hans mungipa. Sedan i januari har han haft en hård knöl som inte vill läka. Den knölen trodde hudspecialist Kerstin att den kanske berodde på metallallergi. Nu har Huliganen gått bettlöst sedan januari, så metallen bör inte vara problemet. Jag har börjat misstänka att det sitter något under huden. Häromdagen sprack knölen upp och blödde. Jag tog tillfället i akt att försöka pressa ut vad jag kunde men Huliganen var inte helt bekväm med min manöver.

Nu visade ultraljudet tecken på att det mycket riktigt kan ha suttit ett främmande föremål där knölen är, men att det i så fall vandrat ut. Knölen i sig har minskat sista dagarna och är nu nästan obefintlig. Lena rekommenderade oss att testa att rida med bett igen om ett par veckor och se vad som händer. Först ska dock huden få bli lite tjockare där den spruckit.

Åh vad det känns som att det vänder nu! Snälla låt detta vara vändpunkten. I helgen ska jag skriva vårt första träningsschema på evigheter. Nu ska vår fina fetknopp bli vår vackra body builder igen! Fingers crossed! Nu kör vi!

Om att överleva vintern

Jag kan ha fel, men jag upplever att hästar i större utsträckning får skador på våren. I alla fall de mer diffusa skadorna. Jag inbillar mig att det är vinterns enformiga träning i kombination med halka, kyla och lera. Hästar som spänner sig och halkar runt i hagen.

Det är som att allt kommer till sin spets, tänker jag. Nånstans framåt mars-april visar det sig om man överlevt vintern. Att ta sig genom en hel vintersäsong utan att spruta leder, är lika sällsynt som att vinna på lotto.

Några av er känner igen er. Andra inte.

Jag har alltid argumenterat mot de som pratar om otur. Jag vill inte tro på att saker är opåverkbara. Jag vill tro på att jag kan styra över när jag har tur och när jag inte har det. Att jag genom hundraprocentig kontroll över foder, träningsschema, hagar, rutiner, underlag och gud vet allt, kan undvika de flesta situationer av det som kallas otur. Att allt som oftast behövs är att vara smart, noggrann och lägga den tid som krävs. Men ibland är den tiden nästan oändlig. Omänsklig.

Det är lätt att tycka och tänka, men när ens kompisar står där med hästar som är skadade, när de tittar sorgset på mig och säger “Jag vet vad du säger om otur, fy fasen vad jag är kass” – då känner man sig som en idiot, oavsett vad man anser om tur. Nog finns det otur, ändå. Och vissa av oss drabbas av den.

Nu är det juni och jag är den som står med en skadad häst. För ett år sedan firade jag vår första skadefria vinter och nu är jag frustrerad över en säsong där den ena skadan bara avlöst den andra.

Jag undrar hur det varit med hans framben om vi haft hösten och vintern för fortsatt uppbyggande träning. Veterinären gissar att Huliganens skada beror på en kraftig vrickning. Jag undrar om den hade gått att undvika. Om en mer vältränad kropp hade pallat att stå emot den skada som vi genomgår nu.

Jag vet inte, och jag kommer heller aldrig få veta. Allt jag vet är att nu kan jag bara vänta. Och när jag väntat färdigt, då kommer vi få börja om. Inte från noll, för vårt noggranna slit med det uppbyggande arbetet, det kommer vi alltid ha med oss. Förhoppningsvis har vi väntat färdigt snart. Kanske nästa vecka. Kanske veckan efter. Snart, snart, snart är det vår tur igen.

Om en ny skada

Inspirationen kommer i stötar, när jag minst anar det.

På onsdagen packar jag in Huliganen och åker till Ultuna. Han har nämligen svullnat upp i sitt vänstra framben. Det har gått 10 dagar sedan jag upptäckte det. Ultuna har rekommenderat oss att avvakta för att kunna få ett bättre svar från ultraljudet. Vi har befarat en senskada, men senaste dagarna har svullnaden faktiskt gått ner ganska markant. Det gör mig hoppfull.

Huliganen har rävar bakom båda öronen redan innan vi lämnat stallet. Tio dagars träningsavbrott i kombination med att gå i mindre hage ensam, gör att energidepåerna är alldeles överfulla. Det sipprar ut i form av små fnys till höger och vänster. I löpargången är han misstänksam mot varenda detalj som avviker från helheten – vattenslangar på väggen, skarvar i golvet, konstiga fläckar. Jag blir så full i skratt. Jag som är van att ha en ganska nonchalant grabb vid min sida. Elva år har vi hängt ihop, på dagen. Mitt hjärta smälter fortfarande när jag är med honom. Något fint i det.

Det visar sig att Huliganen inte är halt längre. Vi ultraljudar benet och konstaterar att senorna är intakta. Däremot har han en liten skada i ett ligament nere i kotan, i något som omfamnar övriga senor där de fäster in, om jag förstår det hela rätt. Jag kan inte få med mig journalen när jag åker, så jag är än idag lite förvirrad över exakt vad det är som är skadat.

Prognosen är i alla fall god. Han ska skrittas 30 minuter om dagen i 2-3 veckor och sedan ska vi höras på telefon, för att diskutera hur vi går vidare. Mycket hänger på hur svullnaden beter sig, om den fortsätter gå ner. Under tiden får han gå i sin vanliga hage med sina kompisar förutsatt att han inte springer så mycket. Han börjar naturligtvis med ett fullkomligt glädjefnatt över att få gå ut i riktiga hagen igen så att benet är rejält svullet på torsdagen, men sedan går det ner igen, tack och lov.

Och mitt i allt detta kommer lite inspiration till mig. Kanske är det den plötsliga kravlösheten som gör det. Kanske försvinner det imorgon igen, men jag låter mig sugas med. Kanske är det alla bilder och filmer som florerat från VM i Working Equitation senaste dagarna. Kanske är det de varma sommarkvällarna. Jag vill helt plötsligt så himla mycket igen. Jag vill också rida VM i Working Equitation liksom.

Vi började med 100 halter idag, på vår 30 minuterspromenad. Man måste börja nånstans, right?

Vad har ni för framtidsmål? Ska ni också rida VM?