Vi åker till Rosersberg. Jag är förväntansfull och lite nervös. Det är december och jag har inte tränat dressyr för tränare sen i oktober. Oktober förra året.
Det har varit ett kämpigt år, på många vis. Huliganen har mått bra, men jag har haft utmaningar i mitt liv som gjort att jag haft svårt att orka med. Det vet ni ju. Jag har varit mindre i stallet och när jag ridit har jag mest ridit ut.
Till slut känns det som att jag inte kommer ihåg hur man rider dressyr längre. Mina försök blir spända och vingliga och mest en massa stök med handen. Det känns som om jag sitter och drar hit och dit i bettet, fast jag så gärna vill vara mjuk.
Men in i vårt liv kliver Carro.
Hon kommer in i vår värld lite av en slump. Hon är en kollega till mig som blivit medryttare på en annan häst i stallet. En dag testar hon att rida Huliganen för att ingen av oss andra har tid och han behöver motion. Sen händer det ett par gånger till. Jag har varit så frånvarande att jag inte ens är med när hon testar att rida honom.
Jag upptäcker snart att hon har ett gediget intresse för dressyr och erbjuder henne att rida dressyr på Huliganen. Hur fel kan det bli liksom. Jag är inte precis någon stjärna själv. Det visar sig att Carro är en helt fantastisk ryttare. Långt mycket bättre än mig. Dessutom blir hon och Huliganen snabbt förtjusta i varandra. Hon blir en helt självklar del av vårt team.
Carro plockar fram det bästa ur Huliganen. Hon har en hand att dö för, mjuk och följsam. Det är en fröjd att se henne rida. Hästarna hon sitter på ser ut att trivas med henne på ryggen. En sån hand som Carro har, det vill jag också ha!
Carro är därför hela anledningen till att vi ger oss iväg. Hon är hela anledningen till att jag plötsligt fått tillbaka en längtan efter att rida. Hurdå? Jo, genom att föra vidare den ridlängtan som Huliganen gett henne tillbaka.
Flummigt? Kanske lite. Men Carros gedigna intresse för dressyr och likasinnade hästtänk, i kombination med hur förtjust hon blivit i Huliganen, har fått mig sugen på att rida igen.
Jag ber Carro om hjälp och vi får till några pass där jag skrittar runt och rider öppna och sluta tills jag åtminstone kommer ihåg hur man skrittar. Det kan låta banalt men det är precis vad jag behöver. Att bara skritta runt och minnas hur man rider.
”Jag hade en tränare som drillade mig hårt att vara sådär följsam med handen” säger Carro. ”Vill du att jag ska kolla om hon fortfarande håller träningar?”
Om jag vill!
Så vi åker till Rosersberg och träffar Yvonne Kamperman. En liten, äldre dam som bryter lite på holländska. Jag tycker om henne från första stund. Hon känns vänlig och mjuk och har ett sådär fint sätt att prata till och om hästen. Respektfullt och vänligt.
Jag får öva på att rida med mindre hand. Jag får försöka lossa allt skit jag lagt mig till med. En del saker är nästan som ticks. Jag verkar inte ha någon som helst kontroll över min innerhand i vänstervarv. Den går bakåt och uppåt och fan vet vad. Yvonne ber mig tålmodigt om och om igen att ge efter i min innerhand. Korta, korta stunder får jag till det, sen tappar jag det igen. Men de där korta stunderna, då fattar jag precis. Det är så det ska kännas.
”Hans öron kommer slappna av mer sen” konstaterar hon i slutet av passet. ”När han är helt avspänd och i balans, då kommer öronen röra sig mer”
Det är en fin målbild, tycker jag. Att öronen ska fladdra i vinden. Den målbilden tänker jag behålla in i 2019. Avspänningen, den mjuka handen och bilden av hur han ser ut med Carro på ryggen.
Rosersberg, vi kommer tillbaka.
Härligt Matilda team Huliganen dream team