Om slow walk

Vi befinner oss i nördarnas högborg. Anna och jag har bestämt träff i stallet för att genomföra ett experiment. Anledningen är att jag, genom att snegla på VBR, har testat att skritta min häst för hand långsamt i nedförsbackar i syfte att lära honom aktivera sin “bakbroms” och arbeta med frambenens upphängningsanordning. Krångligt? Jag ska försöka förklara.

När hästen arbetar i nedförsbacke behöver den bromsa upp med sina bakben för att hålla balansen. Bakbenen böjs mer och sätts längre in under kroppen, på ett sätt som liknar samling. Utöver det aktiveras musklerna i frambenens upphängningsanordning, vilka behöver jobba för att ge stöd åt bröstkorgen i nedförslutningen.

Så vad är egentligen frambenens upphängningsanordning och varför ska jag träna den?

Som du kanske vet saknar hästen nyckelben. Istället är frambenen fästa vid bröstkorgen genom något som kallas för frambenens upphängningsanordning. Detta är ett antal muskler som tillsammans hjälper till att bära upp bröstkorgen mellan frambenen. Genom att regelbundet träna de musklerna korrekt kommer bröstkorgen högre upp och hästens kroppshållning förbättras.

Fördelen med att gå i nedförsbacke är alltså både att bakbenen och upphängningsanordningen i hästens framben får arbeta.

När jag arbetar min häst för hand i nedförsbacke gör jag det oerhört långsamt, s k slow walk. Jag låter honom gå ett steg i taget, så långsamt som möjligt. Jag låter honom ha huvudet i fri position så att han kan använda det för att hålla balansen om han behöver. Jag upprepar tills han känns trött eller får svårare att hålla balansen. Då avbryter jag. För min häst blir det ca 5 ggr med paus mellan då vi skrittar på plant underlag.

När Anna och jag möts är det för att bokstavligen mäta effekten av övningen. Syftet med mätningen är att se vad som händer när hästen aktiverar sin muskulatur i frambenens upphängningsanordning. Jag har nämligen upplevt att han ser högre ut efter att jag gjort övningen tidigare, och också upplevt vid ridning och tömkörning att hans kroppshållning är förändrad. Jag vill veta om detta är inbillning eller en mätbar effekt.

Vi ställer upp Huliganen (nedan nämnd som “hästen”) på plant underlag i stallgången och markerar tre punkter på hans bröstrygg/manke med färgpenna. Vi mäter sedan dessa tre punkter före första vändan till backen. Han värms upp genom promenad ca 15 min och longering ett par minuter. 

Efter första varvet i nedförsbacke går vi tillbaka till stallet (ca 50 m från backen) och mäter samtliga punkter på nytt. Samma sak repeteras efter 3 varv i backen och efter 5 varv i backen.

Resultatet visar följande:

Efter 1 nedförsbacke (nedan kallat “varv”) är:
Punkt röd oförändrad
Punkt blå +1 cm
Punkt grön +0,5 cm

Efter 3 varv är:
Punkt röd oförändrad
Punkt blå oförändrad från varv 1 (+1 cm)
Punkt grön oförändrad från varv 1 (+0,5 cm)

Efter 5 varv är:
Punkt röd +1 cm från start
Punkt blå +1,5 cm från start (dvs. ytterligare +0,5 cm)
Punkt grön +1 cm från start (dvs. ytterligare +0,5 cm)

Den röda punkten verkar alltså kräva mer arbete innan den höjs, medan de två punkter som är placerade längre fram på manken, höjs redan efter första varvet och sedan ytterligare sista varven. 

Resultatet visar att på just denna häst kan vi se en markant, mätbar höjning av manken till följd av arbete långsamt i nedförsbacke.

Observera att vårt experiment är gjort på en enda häst och som nyfikna lekmän, men för mig som hästens ägare bekräftar det vad jag tyckt mig se och känna tidigare. Det stämmer också bra med hur effekten av träning av frambenens upphängningsanordning beskrivs i t ex Ridningens anatomi (G. Higgins och S. Martin 2015).

Utifrån min egen upplevelse av övningen och av den mätbara effekten på min egen häst, är jag villig att säga att slow walk i nedförsbacke är en god idé för den som eftersträvar en bättre kroppshållning hos sin häst. Jag kommer fortsatt ha det som en del av vårt träningsprogram 1-2 dagar i veckan, i kombination med annan träning.

Övningen kan såklart göras även uppsuttet men själv upplever jag att jag inte får samma positiva effekt av det. Ryttarens vikt blir en extra belastning och inte helt sällan åker sadel eller ryttare framåt och påverkar sannolikt utförandet. 

Om hästen slingrar sig nedför backen eller har svårt att gå så långsamt som man önskar, verkar det i de flesta fall bero på att den muskulatur som ska jobba är ovan vid arbetet och att svårighetsgraden blir för hög. Då föreslår jag att man hittar en mer flack backe och arbetar i kortare intervaller. Om det inte blir bättre efter ett par pass kan det vara läge att fundera på orsak, annars bör hästen bli stabilare för varje vecka.

Om du leder hästen, tänk på att växla sida att leda på, så att hästen arbetar liksidigt. Jag brukar arbeta i töm och gå rakt bakom hästen för att slippa tänka på vilken sida jag leder den på.

Lycka till!

6 thoughts on “Om slow walk

  1. Laila Norman says:

    Väldigt intressant, och vill gärna pröva detta. Men jag blev lite osäker på mätningen. Alltså: mäter man från golvet och upp till dessa markeringar? (Eller är det på nåt sätt avståndet emellan dem?)

    Så undrar jag om du kan komma med nån rekommendation och/eller hur du gör när du går uppför backen som du sedan ska gå nedför? Och hur lång backe går ni nedför?
    Jag har en backe ca 15 min prom från stallet. Att först gå uppför hela, tar ca 15 minuter till. Nedför tar väl då längre tid eftersom vi ska gå så väldigt sakta.
    Skulle du rekommendera hela backen eller kanske bara att gå upp för halva??

    • Matilda Olofsson says:

      Vi har mätt från golvet upp till markeringarna. Placeringen av markeringarna valde vi enbart på känsla. Vi ville ha första punkten nedanför manken, en på manken och en långt fram på manken/strax framför för att det var spännande att se vart den största förändringen skedde.

      Den backe jag normalt sett använder ligger på vår anläggning, mellan två stall. Jag har turen att kunna gå i en slinga så att jag går en svag uppförsbacke upp och sedan backen ner och så slingan upp igen. Den backen är gissningsvis ca 50 meter lång men flackar ut 5-10 m på mitten. Jag brukar låta honom gå första 20-25 m ett steg i taget, sedan låta honom knata på de meter som är flackare så att han skakar ur lite mjölksyra, sen fortsätter vi sista 20-25. Jag upplever att den längden är lagom för just honom. Jag går hellre flera gånger än en längre backe. Kvalité framför kvantitet. Jag har testat en längre och brantare variant men där verkar det bli för tungt för honom mot slutet och han får svårt att hålla balansen och bromsa upp tillräckligt, dvs lägger sig på framåt och går snabbare. Då tänker jag att övningen tappar sin effekt, därför har jag valt kortare backar men fler intervaller. Om man klättrar upp och direkt kör slow walk ner (har testat det också!) så upplever jag att iaf min häst behöver knata på rakt underlag en liten stund mellan varje varv. Ha dock i åtanke att jag bara experimenterat med detta på min egen häst, så mitt bästa råd är att känna in din egen och lyssna på signaler av trötthet. Lycka till!

  2. Anette Gudmundsson says:

    Hej! Väldigt intressant! Inget att rekommendera om man har en ponny som riskerar att bli för hög. 😉 Kommer ni kolla om det bli en varaktig effekt? Mvh Anette

    • Matilda Olofsson says:

      Haha, det har jag inte tänkt på! Vi har inte tittat på en varaktig effekt (än). Jag har ju gjort den här övningen med honom ca 6 v regelbundet nu och jag upplever att han blivit högre. Tyvärr var jag dum nog att inte mäta honom före jag började och han är inte mätt senaste 10 (!) åren. Dock mätte vi honom till 155,5 cm i start på mankens högsta punkt och så hög har jag väldigt svårt att tro att han var tidigare. Kommer mäta honom månadsvis framöver.

  3. Lina says:

    Kul initiativ! Har ni undersökt en potentiell förändring i samband med annan typ av arbete? Ridning, longering, löshoppning etc?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *