Om att stå med lera upp till knäna

Man står där med lera upp till knäna. Det blåser. Det verkar blåsa i alla jävla riktningar. Regnar gör det också, det är tre pulsgrader, känns som tio minus och i hagen är det så svart att man måste lysa sig fram med mobilen… som dör i kylan så man får leta på måfå istället.

Man släpar sin häst i leran. Huliganen vägrar gå, stannar för att flåsa av ansträngningen att gå ett tiotal meter. Allt känns bara så himla tradigt och deppigt. Felicia är i Australien, jag jobbar heltid och reser 3-4 h om dagen för att ta mig till jobbet. På kvällarna vill jag träffa min dotter så jag åker till stallet när hon somnat vid 21. Jag är trött, energilös och konstant orolig för min lille häst. Hur är han idag? Bättre? Sämre? När gjorde vi senast något roligt tillsammans? Jag älskar honom men jag minns inte.

Vi åker till Ultuna för allergiutredning men den visar inga allergier. Vi åker hem utan att ha en aning om varför han reagerar som han gör. Det känns så himla hopplöst alltihop.

Sen kommer helt plötsligt en dag när han andas helt normalt. Och så en dag till. Och en till. Till slut har han andats helt normalt i sju dagar på raken.

Vi går ner i ridhuset. Klockan är så mycket att alla lämnat anläggningen för flera timmar sedan. Jag kan lägga fram bommar utan hänsyn till någon annan. Någon dag rider jag barbacka, någon dag tömkör jag. Mest skrittar vi med några korta galoppinslag. Jag hittar på olika övningar från Sussis register.

Och plötsligt känner jag hur den kommer tillbaka – glädjen. Jag har glömt att man kan få energi av att vara i stallet. Det är som att den ständigt molniga himlen spricker upp. Jag byter perspektiv. Det kommer av sig själv. Plötsligt slår det mig att Huliganens värsta period, med höst och fuktig luft, den är över nu. Att vi har vår inhalatormask vid behov. Helt plötsligt startar vi om, tiden har gjort sitt. Han är konditionslös men hans noggrant uppbyggda muskler är till stor del kvar. Det är den 20 december. Nu vänder det, på alla sätt.

Håll ut, mina vänner. När man minst anar det är ljuset tillbaka igen.

One thought on “Om att stå med lera upp till knäna

  1. Jenny says:

    Nu kan det bara bli bättre för er igen! Stor kram och bra kämpat. Och kanske framförallt: hoppas att ni får ett riktigt gott och bra nytt år!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *