Om 2018 såhär i efterhand

Foto: Christian Göingberg

2018 blev lite mer turbulent än jag trodde det skulle bli. Det har tagit mig till alldeles nyligen att inse att det inte är konstigt att mycket fått ge vika. Behovstrappan, liksom. Det är svårt att fokusera på att träna och tävla sin häst, när man försöker lära sig hur man lever ett nytt liv.

För 2018 hade vi fyra generella mål:

  • Starta Lätt A:1
  • Testa WE
  • Kunna klippa honom stående lös i stallgången (lydnad, tillit, tydligt ledarskap)
  • Ge min häst de bästa tänkbara förutsättningarna för att hålla sig skadefri

Jag började 2018 med en separation. Det blev inga dressyrstarter och ingen dressyrträning. Dels för att jag varken hann eller orkade, dels för att Huliganen hade problem med mungipan. Ett problem som satt i från januari till slutet av sommaren och därmed uteslöt alla dressyrtävlingar.Foto: Felicia Bäckvik

In i vårt liv kom istället WE. En gren där vi kan starta på hackamore. Så mycket roligt vi har fått uppleva redan under vårt testår, och så mycket roligt som väntar! Vi kom ut på två inofficiella starter och tre lokala tävlingar. Som slutkläm placerade vi oss som trea i Lätt C i Surahammar. Oerhört stolt över det!

Om hur det gick med att klippa Huliganen lös i stallgången kommer ett helt separat inlägg. Den som väntar på nåt gott…

Men så till det viktigaste målet av alla: Att ge min häst de bästa tänkbara förutsättningarna för att hålla sig skadefri.

Döm om min förvåning men här står vi i december och hästen är frisk. Aldrig har jag varit så frånvarande som under det senaste året. Aldrig har jag ridit så lite, dubbelkollat så få saker, låtit saker få bli som de blir. Jag som avskyr när saker blir som de blir. Jag har inte haft något val.

När man jobbar heltid och är ensam med sin 2-åring minst 50 % av sin lediga tid, är det svårt att orka hålla samma standard som man vant sig vid genom åren. Det har i alla fall varit svårt för mig.Foto: Felicia Bäckvik

Tack och lov har jag ett älskvärt team, med engagerade medryttare. Och tack och lov har jag en häst som är långt mycket mer tålig för slarv nu än för ett par år sedan. Det långsiktiga, uppbyggande tänket har hjälpt oss med det. Gett oss bättre marginal när saker inte blir som man tänkt sig.

Tack alla ni som fortfarande läser och hör av er, trots att jag varit mer eller mindre försvunnen i ett års tid. Varje kommentar, varje mail och varje liten tumme upp har gjort mig genuint glad och tacksam. Peppat mig lite framåt. Förhoppningsvis hörs vi mer under 2019.Foto: Christian Göingberg

God fortsättning och Gott Nytt År!

Yours truly,

Matilda

Om Carros fantastiska hand

Vi åker till Rosersberg. Jag är förväntansfull och lite nervös. Det är december och jag har inte tränat dressyr för tränare sen i oktober. Oktober förra året.

Det har varit ett kämpigt år, på många vis. Huliganen har mått bra, men jag har haft utmaningar i mitt liv som gjort att jag haft svårt att orka med. Det vet ni ju. Jag har varit mindre i stallet och när jag ridit har jag mest ridit ut.

Till slut känns det som att jag inte kommer ihåg hur man rider dressyr längre. Mina försök blir spända och vingliga och mest en massa stök med handen. Det känns som om jag sitter och drar hit och dit i bettet, fast jag så gärna vill vara mjuk.

Men in i vårt liv kliver Carro.

Hon kommer in i vår värld lite av en slump. Hon är en kollega till mig som blivit medryttare på en annan häst i stallet. En dag testar hon att rida Huliganen för att ingen av oss andra har tid och han behöver motion. Sen händer det ett par gånger till. Jag har varit så frånvarande att jag inte ens är med när hon testar att rida honom.

Jag upptäcker snart att hon har ett gediget intresse för dressyr och erbjuder henne att rida dressyr på Huliganen. Hur fel kan det bli liksom. Jag är inte precis någon stjärna själv. Det visar sig att Carro är en helt fantastisk ryttare. Långt mycket bättre än mig. Dessutom blir hon och Huliganen snabbt förtjusta i varandra. Hon blir en helt självklar del av vårt team.

Carro plockar fram det bästa ur Huliganen. Hon har en hand att dö för, mjuk och följsam. Det är en fröjd att se henne rida. Hästarna hon sitter på ser ut att trivas med henne på ryggen. En sån hand som Carro har, det vill jag också ha!

Carro är därför hela anledningen till att vi ger oss iväg. Hon är hela anledningen till att jag plötsligt fått tillbaka en längtan efter att rida. Hurdå? Jo, genom att föra vidare den ridlängtan som Huliganen gett henne tillbaka.

Flummigt? Kanske lite. Men Carros gedigna intresse för dressyr och likasinnade hästtänk, i kombination med hur förtjust hon blivit i Huliganen, har fått mig sugen på att rida igen.

Jag ber Carro om hjälp och vi får till några pass där jag skrittar runt och rider öppna och sluta tills jag åtminstone kommer ihåg hur man skrittar. Det kan låta banalt men det är precis vad jag behöver. Att bara skritta runt och minnas hur man rider.

”Jag hade en tränare som drillade mig hårt att vara sådär följsam med handen” säger Carro. ”Vill du att jag ska kolla om hon fortfarande håller träningar?”

Om jag vill!

Så vi åker till Rosersberg och träffar Yvonne Kamperman. En liten, äldre dam som bryter lite på holländska. Jag tycker om henne från första stund. Hon känns vänlig och mjuk och har ett sådär fint sätt att prata till och om hästen. Respektfullt och vänligt.

Jag får öva på att rida med mindre hand. Jag får försöka lossa allt skit jag lagt mig till med. En del saker är nästan som ticks. Jag verkar inte ha någon som helst kontroll över min innerhand i vänstervarv. Den går bakåt och uppåt och fan vet vad. Yvonne ber mig tålmodigt om och om igen att ge efter i min innerhand. Korta, korta stunder får jag till det, sen tappar jag det igen. Men de där korta stunderna, då fattar jag precis. Det är så det ska kännas.

”Hans öron kommer slappna av mer sen” konstaterar hon i slutet av passet. ”När han är helt avspänd och i balans, då kommer öronen röra sig mer”

Det är en fin målbild, tycker jag. Att öronen ska fladdra i vinden. Den målbilden tänker jag behålla in i 2019. Avspänningen, den mjuka handen och bilden av hur han ser ut med Carro på ryggen.

Rosersberg, vi kommer tillbaka.

Om att bedöma Huliganens form

Foto: Christian Göingberg

Det blir lördag och Susanne Widner kommer till oss. Vi har inte setts sen innan sommaren och Huliganen och Sussi har inte setts sedan april. Jag är nästan lite pirrig av förväntan. Det är alltid så roligt när Sussi kommer på besök.

Vi ska ses ett par timmar före dagens träning för att diskutera dagsform och träningsupplägg utifrån det. Och inte nog med det. Vi ska filma det.

Huliganen har som bekant varit sjuk till och från sedan hösten. Först med andningsproblem, sedan med sina mungipor och slutligen med en vrickning. Det är små saker som ändå satt ganska stora käppar i hjulet. Jag känner det som om all träning kommit av sig.

Så när jag knatar ner i hagen för att hämta Huliganen tänker jag att vi ska lägga en plan utifrån att han tappat sin muskelmassa. Jag är så hemmablind, att jag inte kan avgöra riktigt hur hans form är. Det är flera månader sedan vi satte igång honom men jag känner det som om vi inte fått tillbaka rutinen med pass som faktiskt klassas som träning, inte bara motion.

Så döm om min förvåning när Sussi tycker att Huliganen ser helt okej ut. Rumpan är kvar och runt mage och rygg finns faktiskt lite muskler. Vi får i uppgift att bygga mer muskler dels över ryggen, men framför allt runt bogarna. Hals och nacke är tunna, men det är sådant som får komma på slutet. Sånt som följer med när resten fungerar.

Vill du höra hela diskussionen så ser du den på Huliganens nya YouTube-kanal: HuliganenSE!

Det känns nästan lite fånigt att jag blir så förvånad. Om jag tänker efter så har han ju känts fin att rida. Jag har tyckt att vi haft dålig struktur, men när jag tittar bakåt har han gått både styrkepass och konditionspass på regelbunden basis. Inte lika strikt på schema som förut, me regelbundet.

När jag tänker efter har jag ju märkt hans rumpa i galoppfattningarna, som han gör från skritt och halt utan större svårigheter. Lägger fint med vikt på sina bakben och kan samla upp sig bra i galoppen. Sånt som var omöjligt för några år sedan och som tidigare tappats när han vilat längre perioder. Hans minskade styrka har gjort honom springig och lite bråkig. Nu är han för det mesta mjuk och fin och lydig.

Han står där i stallgången, lös med grimskaftet hängandes ner på marken.

“Du borde döpa om honom” säger Sussi. “Han är ju ingen huligan längre”

“Inte just nu nä” muttrar jag.

Vi avslutar dagen med att rida uppbyggande träning för Sussi. Dagen till ära får vi rida solfjäder i skritt inåt- och utåtställd, sedan galopp på en stor volt och tillbaka till solfjädern igen. Jag testar att rida på bett, för att få lättare att ställa genom sidorna. Han är inte speciellt glad över det här påhittet. Inte bettet kanske, men att behöva skritta över bommar och sedan galoppera. En stund är han så arg på mig att han stampar på stället istället för att gå framåt. Det var väl en jävla idé att avbryta galoppen med några dumma skrittbommar, tycker han. Dumheter! skriker han åt oss. Till slut genomför han övningen. Han är arg som ett bi, men han genomför till slut.

Sussi bara skrattar. “Vi kanske ska vänta med att döpa om honom ändå”

Se hela klippet från när vi diskuterar formen på vår nya YouTube-kanal. Prenumera gärna på  kanalen för att få notiser när vi lägger upp något nytt.

Du hittar klippet här: https://www.youtube.com/watch?v=rHC6hL_zYMo

Om när det kanske vänder

Det har gått två månader sedan vi var på Ultuna sist. Jag har haft en del telefonkontakt med vår veterinär Lena Brask sedan dess. Svullnaden som vi hoppats skulle gå ner efter 2-3 veckor är nämligen kvar. Vi bestämmer att vi ska komma tillbaka för att dubbelkolla så han inte blivit halt och på nytt ultraljuda frambenet. Fram till återbesöket ska vi fortsätta skritta med korta inslag av trav och galopp.

Och halt är han inte, den här gången heller. Ultraljudet visar en stor mängd vätska i kotleden och till viss del även i hovleden. Dock syns inga skador på senorna, vilket är det viktigaste. I och med att han inte är halt tycker Lena vi ska fortsätta vår igångsättning och öka på träningen. Svullnaden kommer kanske alltid vara kvar men ska inte bli värre.

I bara farten fick vi hjälp att ultrajuda hans mungipa. Sedan i januari har han haft en hård knöl som inte vill läka. Den knölen trodde hudspecialist Kerstin att den kanske berodde på metallallergi. Nu har Huliganen gått bettlöst sedan januari, så metallen bör inte vara problemet. Jag har börjat misstänka att det sitter något under huden. Häromdagen sprack knölen upp och blödde. Jag tog tillfället i akt att försöka pressa ut vad jag kunde men Huliganen var inte helt bekväm med min manöver.

Nu visade ultraljudet tecken på att det mycket riktigt kan ha suttit ett främmande föremål där knölen är, men att det i så fall vandrat ut. Knölen i sig har minskat sista dagarna och är nu nästan obefintlig. Lena rekommenderade oss att testa att rida med bett igen om ett par veckor och se vad som händer. Först ska dock huden få bli lite tjockare där den spruckit.

Åh vad det känns som att det vänder nu! Snälla låt detta vara vändpunkten. I helgen ska jag skriva vårt första träningsschema på evigheter. Nu ska vår fina fetknopp bli vår vackra body builder igen! Fingers crossed! Nu kör vi!

Om att överleva vintern

Jag kan ha fel, men jag upplever att hästar i större utsträckning får skador på våren. I alla fall de mer diffusa skadorna. Jag inbillar mig att det är vinterns enformiga träning i kombination med halka, kyla och lera. Hästar som spänner sig och halkar runt i hagen.

Det är som att allt kommer till sin spets, tänker jag. Nånstans framåt mars-april visar det sig om man överlevt vintern. Att ta sig genom en hel vintersäsong utan att spruta leder, är lika sällsynt som att vinna på lotto.

Några av er känner igen er. Andra inte.

Jag har alltid argumenterat mot de som pratar om otur. Jag vill inte tro på att saker är opåverkbara. Jag vill tro på att jag kan styra över när jag har tur och när jag inte har det. Att jag genom hundraprocentig kontroll över foder, träningsschema, hagar, rutiner, underlag och gud vet allt, kan undvika de flesta situationer av det som kallas otur. Att allt som oftast behövs är att vara smart, noggrann och lägga den tid som krävs. Men ibland är den tiden nästan oändlig. Omänsklig.

Det är lätt att tycka och tänka, men när ens kompisar står där med hästar som är skadade, när de tittar sorgset på mig och säger “Jag vet vad du säger om otur, fy fasen vad jag är kass” – då känner man sig som en idiot, oavsett vad man anser om tur. Nog finns det otur, ändå. Och vissa av oss drabbas av den.

Nu är det juni och jag är den som står med en skadad häst. För ett år sedan firade jag vår första skadefria vinter och nu är jag frustrerad över en säsong där den ena skadan bara avlöst den andra.

Jag undrar hur det varit med hans framben om vi haft hösten och vintern för fortsatt uppbyggande träning. Veterinären gissar att Huliganens skada beror på en kraftig vrickning. Jag undrar om den hade gått att undvika. Om en mer vältränad kropp hade pallat att stå emot den skada som vi genomgår nu.

Jag vet inte, och jag kommer heller aldrig få veta. Allt jag vet är att nu kan jag bara vänta. Och när jag väntat färdigt, då kommer vi få börja om. Inte från noll, för vårt noggranna slit med det uppbyggande arbetet, det kommer vi alltid ha med oss. Förhoppningsvis har vi väntat färdigt snart. Kanske nästa vecka. Kanske veckan efter. Snart, snart, snart är det vår tur igen.

Om en ny skada

Inspirationen kommer i stötar, när jag minst anar det.

På onsdagen packar jag in Huliganen och åker till Ultuna. Han har nämligen svullnat upp i sitt vänstra framben. Det har gått 10 dagar sedan jag upptäckte det. Ultuna har rekommenderat oss att avvakta för att kunna få ett bättre svar från ultraljudet. Vi har befarat en senskada, men senaste dagarna har svullnaden faktiskt gått ner ganska markant. Det gör mig hoppfull.

Huliganen har rävar bakom båda öronen redan innan vi lämnat stallet. Tio dagars träningsavbrott i kombination med att gå i mindre hage ensam, gör att energidepåerna är alldeles överfulla. Det sipprar ut i form av små fnys till höger och vänster. I löpargången är han misstänksam mot varenda detalj som avviker från helheten – vattenslangar på väggen, skarvar i golvet, konstiga fläckar. Jag blir så full i skratt. Jag som är van att ha en ganska nonchalant grabb vid min sida. Elva år har vi hängt ihop, på dagen. Mitt hjärta smälter fortfarande när jag är med honom. Något fint i det.

Det visar sig att Huliganen inte är halt längre. Vi ultraljudar benet och konstaterar att senorna är intakta. Däremot har han en liten skada i ett ligament nere i kotan, i något som omfamnar övriga senor där de fäster in, om jag förstår det hela rätt. Jag kan inte få med mig journalen när jag åker, så jag är än idag lite förvirrad över exakt vad det är som är skadat.

Prognosen är i alla fall god. Han ska skrittas 30 minuter om dagen i 2-3 veckor och sedan ska vi höras på telefon, för att diskutera hur vi går vidare. Mycket hänger på hur svullnaden beter sig, om den fortsätter gå ner. Under tiden får han gå i sin vanliga hage med sina kompisar förutsatt att han inte springer så mycket. Han börjar naturligtvis med ett fullkomligt glädjefnatt över att få gå ut i riktiga hagen igen så att benet är rejält svullet på torsdagen, men sedan går det ner igen, tack och lov.

Och mitt i allt detta kommer lite inspiration till mig. Kanske är det den plötsliga kravlösheten som gör det. Kanske försvinner det imorgon igen, men jag låter mig sugas med. Kanske är det alla bilder och filmer som florerat från VM i Working Equitation senaste dagarna. Kanske är det de varma sommarkvällarna. Jag vill helt plötsligt så himla mycket igen. Jag vill också rida VM i Working Equitation liksom.

Vi började med 100 halter idag, på vår 30 minuterspromenad. Man måste börja nånstans, right?

Vad har ni för framtidsmål? Ska ni också rida VM?

Om att byta plan

Jag måste ha en ny plan. Jag måste omvärdera mina beslut. Jag har blivit en bitterfitta.

Vintern har slagit hårt mot mig. Först en höst med återkommande andningsproblem, sen knölar i mungipan så vi inte kan rida med bett, men kanske framförallt en separation som tagit all kraft jag har och lite till.

Det är när Susanne kommer tillbaka för tredje gången i år och pratar om att jag måste sluta vara negativ, som det plötsligt tar fäste. Jag vill inte vara negativ!

“Jag har ett annat fokus” svarar hon när jag gnäller om att jag inte kan tävla dressyr utan bett. “Jag tänker att han rör sig utan rörelsestörningar, är hel och välmusklad”

Jag känner mig plötsligt fånig. Otacksam. Herregud. För två år sedan kändes en frisk häst som en omöjlig utopi. Som en avlägsen dröm. Nu står jag här och gnäller om att några små knölar i mungipan och ett regelverk som säger att man inte får rida dressyr utan bett, gör att jag inte får nå mina tävlingsmål. Mina tävlingsmål ja. Men det långsiktiga målet, att ha en frisk och hållbar häst – det är ju fortfarande alldeles rimligt.

Vi rider en bomövning på vårt hackamore och han är hur fin som helst. Jag är glad och stolt över honom, även om känslan med hack aldrig blir samma som med bett för mig. Det går helt enkelt så bra det kan gå på hack. Jag måste vara nöjd med det, för det är så förutsättningarna ser ut.

Någon timme senare står jag och mockar medan tankarna snurrar i huvudet. Hur viktigt är det att tävla? Kan jag tänka mig att återgå till en vardag med min häst, där man tränar för nöjes skull?

Det ärliga och ganska pinsamma svaret är nej. Jag vill inte lulla runt på hemmaplan och inte  tävla. Jag ser en sådan glädje i att få åka ut på tävlingsplats och ha mål kring det, att det inte känns som ett alternativ att låta bli.

Så vad jag gör jag?

Att byta häst är uteslutet. Jag vill ha min Huligan. Men ska jag ha min Huligan och jag ska rida på hack, då får jag inte tävla dressyr.

Hackamore – Huliganen – Dressyr. En ska bort.
Dressyren ryker.

Och vips är vi tillbaka på det här med WE igen. Det är dags för en ny plan, nya mål och ny motivation. Jag lär behöva all hjälp jag kan få, speciellt med motivationen.

Jag återkommer med en ny plan. Håll ut med mig! Snart!

Om att åka till Ultuna

På torsdagen lastar jag in Huliganen och åker till Ultuna. Jag tycker om att åka till Ultuna. Inte för sakens skull kanske men om det nu är något, så vill jag dit.

Den här gången ska jag träffa Kerstin Bergvall som är specialist på hudsjukdomar. Hon ska titta på knölarna i Huliganens ena mungipa. Felicia hjälpte mig att låta den veterinär som brukar komma ut till oss för vaccination etc. att kolla på det för ett par veckor sen men han ryckte mest på axlarna. Det är som det är, menade han. Rid på med nåt bettlöst och hoppas på det bästa.

När någon säger sånt, tänker jag alltid: Men om det här var Briar som skulle gå SM? Vad hade ni gjort då?

(ok, måste byta det exemplet till en mer modern variant, men ni fattar poängen)

När jag kommer till kliniken blir jag mött av två veterinärstudenter som ställer lite frågor, sedan får vi kliva in i ett undersökningsrum. I rummet står inte bara Kerstin utan även min favoritspecialist Miia Riihimäki. Det är Miia som har hjälpt oss med luftvägsproblemen. Snart ansluter en tredje veterinärstudent. Hur lyxigt är det inte att få hjälp av inte bara en, utan två specialister som resonerar med varandra om ens häst? Att de dessutom förklarar och får frågor av sina studenter, gör ju att jag själv får chans att förstå bättre.

Helt uteslutet känns det ju inte att problemen med hans andning skulle kunna hänga ihop med de här problemen. Han har förutom sina knölar i och runt mungiporna också små knölar på ryggen av friktionen från schabraket och en på ena frambenet.

Efter mycket resonerande fram och tillbaka gissar vi att problemet kan komma från en kontaktallergi från bettet. Alltså att metallen triggar det. Jag åker hem med en kortisonsalva som ska strykas på två gånger om dagen i 14 dagar och ett specialschampo som han ska tvättas med på ryggen varje dag efter ridning.

“Det här med knölarna skulle ju inte behöva vara ett problem” säger jag till Miia och Kerstin. “Jag kan ju liksom rida på hackamore, men jag får inte tävla på det. Så enda problemet är egentligen att jag inte kan tävla”

“Det förstår vi ju att du vill göra” svarar de. Och så var det med den saken.

Nu har det dock gått 7 dagar och jag upplever inte att salvan gör några större underverk. Kuren ska fortgå i 14 dagar så jag fortsätter leva på hoppet.

Igår red jag i alla fall ett helt fantastiskt pass på hackamoret. För ett par månader sedan red vi nämligen en övning med Susanne Widner där vi kortade och ökade gångarterna, ridandes på stora volten. Då jobbade vi med en fjärdedel av volten i taget (korta, länga, korta, länga). Nu gjorde jag det i skritt, sedan en halva i taget i trav och galopp. Fick en så OTROLIGT fin häst av den ganska simpla men ack så roliga och tacksamma övningen. Ett tips såhär i vinterrusket!

Om att kastas av (och skada egot)

När jag slutligen åker i backen gör jag det med huvudet före. Bokstavligen alltså. Hjälmen knakar som en trädgren en stormig höstdag. Jag ligger på rygg i snön, fortfarande med tyglarna i handen. Jahaja. Det var som fan.

Det glittrar för ögonen när jag reser mig upp. Några hundra meter bort står min förvånade kompis med sina två hundar. Han är på besök i stallet för första gången. Står där och tittar oroligt efter mig. Jag sätter foten i stigbygeln och sitter upp. Man vill ju inte komma gåendes tillbaka.

Huliganen är fortfarande arg på mig när jag hoppar upp. Han trampar runt irriterat, försöker backa ner i diket. Jag vill att han ska sluta med det. Får honom till slut att skritta vägen tillbaka. När vi gör halt vid min kompis ställer han sig på bakbenen, rakt upp.

I vad som känns som en evighet tror jag att vi ska tippa över baklänges, innan han kommer tillbaka ner på marken. Jag hoppar av. Skärrad. Drar upp stigbyglarna, säger att jag tänker promenera resten av turen. Jag är rädd och dessutom osäker på om hjälmen håller en smäll till om jag åker av igen.

Sen blir jag förbannad. Jag tänker på att John Ricketts brukar säga att “the learning takes place not because of what you do but when you stop”. Att det är när jag slutar göra det jag gör, som han lär sig. Om jag hoppar av när han stegrar sig, kommer han att fortsätta stegra sig.

Så tänker jag fast jag är skraj och osäker på om min hjälm är sprucken eller inte. Jag gör en klassisk hästtjej: Jag hoppar upp och skrittar en vända ändå. Huliganen lugnar ner sig men han är underlig hela turen och jag är fortfarande lite spak när jag hoppar av.

På kvällen gör det ont nästan överallt utom i huvudet. Mest i egot och oron. Mycket dumheter och olydnad kan jag hantera, men att bli avkastad är obehagligt på ett helt annat sätt. Det är nytt för mig, det har han aldrig lyckats med förut. Aldrig. På alla år har han aldrig fått av mig på det här sättet förut. Det gör mig orolig och osäker.

Som vanligt har jag svårt att se något som en enstaka händelse, jag går direkt över till katastroftankar. Ser tävlingssäsong och konditionspass och härliga sommargalopper försvinna iväg och ersättas med ledarskapsträning och rädsla och terapi. Terapi. Det borde finnas parterapi för häst och ryttare. Kanske är det det som är ledarskapsträning…

Rädslan för att bli rädd är ironisk. På tisdagskvällen longerar jag nere i ridhuset. Huliganen gör skäl för sitt smeknamn, brallar runt som en crazy person. När jag är klar frågar en bekant om jag vill hoppa upp på hans häst. Där står jag, halt och mörbultad, i tunga vinterkängor, termobyxor och arbetshandskar och hör mig själv säga “Ja men gärna!”. Och sen galopperar jag runt på hans enorma, superfina häst och bara ler över hur roligt det är att rida.

Först när jag hoppar av kommer jag ihåg att jag varit orolig för att vara rädd. Att jag glömt det när jag satt i sadeln. Glädjen att sitta på en hästrygg trumfar allt. Den genuina kärleken till hästarna, min enda länk till att existera i nuet. Ingen rädsla ska få ta det ifrån mig.

Lite ledarskapsträning på det här så är det bara påt igen sen. Imorgon åker vi till Ultuna för att kolla upp hans knölar i mungipan. Håll tummarna för en quick fix.

Vi hörs.

Om att bara vilja sova

Jag parkerar bilen, blir sittande kvar i bilen och glor ut genom den regnblöta rutan. Ser snart inte ut längre. Klockan är 00:15 och klockan ringer om 5 h 45 min. Allt är bara så jävla motigt.

Det känns som om hela livet går baklänges. Efter månader att ha varit i stallet enbart efter kl 21 känns hästen mest som något jag måste göra, som att gå upp på morgonen och betala räkningarna. Jag vill vara fylld av energi och inspiration men ärligt talat vill jag mest bara sova.

På lördagen kommer Susanne Widner äntligen tillbaka till oss. Huliganen har inte tappat så mycket muskelmassa under vinterns andningsproblem säger hon. Jag rider på hackamore för Huliganen har nya knölar runt mungiporna. Susanne är som alltid ändå energisk, positiv och sprudlar av inspiration. Hon är som jag önskar att jag var. Mitt i detta är hon det närmaste jag kommer att få lite motivation.

“När jag kommer tillbaka om fyra veckor vill jag se en stor skillnad på honom” säger hon entusiastiskt. “Sätt press på honom nu! Höj ribban, öka intensiteten!”

Och jag liksom fylls av både motivation och hopplöshet samtidigt. Jag vill öka intensiteten, men jag vill också sova.

Det är ett angenämt problem att ha någon som tror på en och vill att man ska prestera till sin fulla potential. Susanne har ju ingen aning om att jag bara vill sova. Jag har ju inte sagt det till henne.

För vem är jag om jag säger det? En sån person vill jag inte vara. Har inte råd att vara, tänker jag, när jag skrittar fram i ridhuset.

Jag tänker för mig själv att hela mitt varumärke, som Huliganens matte, som vän och företagare och whatever. Det bygger på min energi. Den är min styrka. Den oövervinnerliga kämparviljan, att aldrig ge upp, att streta vidare. Vem är jag om jag skiter i allt och bara går och lägger mig?

Jag gör ett försök. Jag sitter där kl 21 i sadelkammaren och bläddrar i Susannes bok med uppbyggande ridövningar. Väljer en solfjäder med galoppbom. Går ner i ridhuset och bara gör. När jag väl kommer igång är det faktiskt riktigt roligt. Så är det ofta för mig, att när jag väl börjar så är det svårt att sluta. Jag lägger upp några små hinder och tar några skutt som avslutning. Lämnar ridhuset lite gladare, lite piggare.

Jag har ingen vettig sense moral på det här inlägget. Bara ett trött konstaterande att det är motigt ibland. Det kommer att bli bättre. Det blir ljusare, dagarna längre. En morgon vaknar man och är lite mer utvilad. Tills dess får man ta en dag i taget, släpa sig ut, påminna sig själv om hur roligt det är när man väl gör det man älskar mest – när man får umgås med sin häst. Och om man ändå gör något, kan man lika väl göra något uppbyggande. Håll ut, det blir bättre.

 

Så tänker jag.