Om att bara vilja sova

Jag parkerar bilen, blir sittande kvar i bilen och glor ut genom den regnblöta rutan. Ser snart inte ut längre. Klockan är 00:15 och klockan ringer om 5 h 45 min. Allt är bara så jävla motigt.

Det känns som om hela livet går baklänges. Efter månader att ha varit i stallet enbart efter kl 21 känns hästen mest som något jag måste göra, som att gå upp på morgonen och betala räkningarna. Jag vill vara fylld av energi och inspiration men ärligt talat vill jag mest bara sova.

På lördagen kommer Susanne Widner äntligen tillbaka till oss. Huliganen har inte tappat så mycket muskelmassa under vinterns andningsproblem säger hon. Jag rider på hackamore för Huliganen har nya knölar runt mungiporna. Susanne är som alltid ändå energisk, positiv och sprudlar av inspiration. Hon är som jag önskar att jag var. Mitt i detta är hon det närmaste jag kommer att få lite motivation.

“När jag kommer tillbaka om fyra veckor vill jag se en stor skillnad på honom” säger hon entusiastiskt. “Sätt press på honom nu! Höj ribban, öka intensiteten!”

Och jag liksom fylls av både motivation och hopplöshet samtidigt. Jag vill öka intensiteten, men jag vill också sova.

Det är ett angenämt problem att ha någon som tror på en och vill att man ska prestera till sin fulla potential. Susanne har ju ingen aning om att jag bara vill sova. Jag har ju inte sagt det till henne.

För vem är jag om jag säger det? En sån person vill jag inte vara. Har inte råd att vara, tänker jag, när jag skrittar fram i ridhuset.

Jag tänker för mig själv att hela mitt varumärke, som Huliganens matte, som vän och företagare och whatever. Det bygger på min energi. Den är min styrka. Den oövervinnerliga kämparviljan, att aldrig ge upp, att streta vidare. Vem är jag om jag skiter i allt och bara går och lägger mig?

Jag gör ett försök. Jag sitter där kl 21 i sadelkammaren och bläddrar i Susannes bok med uppbyggande ridövningar. Väljer en solfjäder med galoppbom. Går ner i ridhuset och bara gör. När jag väl kommer igång är det faktiskt riktigt roligt. Så är det ofta för mig, att när jag väl börjar så är det svårt att sluta. Jag lägger upp några små hinder och tar några skutt som avslutning. Lämnar ridhuset lite gladare, lite piggare.

Jag har ingen vettig sense moral på det här inlägget. Bara ett trött konstaterande att det är motigt ibland. Det kommer att bli bättre. Det blir ljusare, dagarna längre. En morgon vaknar man och är lite mer utvilad. Tills dess får man ta en dag i taget, släpa sig ut, påminna sig själv om hur roligt det är när man väl gör det man älskar mest – när man får umgås med sin häst. Och om man ändå gör något, kan man lika väl göra något uppbyggande. Håll ut, det blir bättre.

 

Så tänker jag.

 

Om att testa WE

Det blir lördag och dags att tuffa iväg på WE-kurs med Anna Nordin i Västerås. Huliganen har morgonen till ära hittat den lerigaste fläcken i hela hagen att sova på. Han bokstavligen dryper av lera när jag tar in honom. Tack hjärtat. Jag blir tjugo minuter sen iväg hemifrån.

Jag tackar min lyckliga stjärna för att han är så tacksam att ha med sig på äventyr. För det är han. Han bryr sig väldigt lite om att vi är på en ny plats. Tittar sig runt, men accepterar att bli fastbunden direkt efter att ha klivit ur släpet. Jag kan borsta, sadla och tränsa medan han står lika snällt som om vi vore hemma. Det är en lyx, men en lyx jag har jobbat fram. Ingenting har kommit gratis. Jag tänker aldrig glömma det, att för ett par år sedan fick jag leda och lasta med kedja genom munnen för att ha kontroll på honom. Nu står vi här i grimma.

Vi skrittar fram och beger oss till ridhuset för dagens första ridpass. Vi är grupper om tre. Huliganen och jag har aldrig testat WE förut men jag har en magkänsla som säger att det kommer passa honom bra. Han är trygg och nyfiken och smart. Det känns som bra egenskaper för en WE-häst.

Anna börjar med att förklara för oss att hennes filosofi är att lära sig rätt från start. Det vi övar in för att starta lätt klass ska hålla upp i svår klass, även om gångarten byts eller svårighetsgraden ökar. Jag gillar det sättet att tänka. Att man inte ska behöva lära om för att man går upp i klasserna.

Under första passet får vi öva på fem olika teknikmoment. Vi börjar med enkelslalom i skritt och trav. Jag rider på hackamore eftersom Huliganen fått problem med knölar runt ena mungipan igen. Hacket gör alltid allt lite svårare för mig och det är inte tal om att rida i någon snygg form. Vi tar oss dock igenom enkelslalom. Det är svårare än det ser ut, att få bågarna jämnstora och hålla ett lagom tempo.

Vi går vidare med ett hinder där vi ska göra halt mellan två hinderstöd och flytta en kopp från ena hinderstödet till det andra. Vi får börja med att bara göra halt mellan hinderstöden. Anna förklarar att om hästen rör sig i halten så är momentet underkänt. Halten ska vara korrekt, som i ett dressyrprogram. Vi får snart testa att flytta koppen. Huliganen har ingenting att säga om det.

Kvällen innan har jag testat att stå på ryggen på honom när han var lös i ridhuset. En vit kopp får honom inte ens att höja på ögonbrynet.

Fortsättningsvis får vi testa att göra halt vid en tunna, böja oss ner o lyfta en kanna, sedan rida en åttvolt genom koner. Den här dagen gör vi det i skritt och trav. I framtiden ska vi klara att göra det i galopp med ett enkelt byte. Dit är det en bit.

Slutligen får vi testa att rida in i en “korridor” mellan två bommar, göra halt och ringa i en klocka. Huliganen gillar klockan. Han gillar den så mycket att när vi under pass två får rida hela banan, hinner han ringa i klockan innan jag gör det.

Något säger mig att den här hästen kommer lära sig momenten utantill och göra dom åt mig.

Efter första passet blir det lunch följt av teori. Jag vet verkligen ingenting om WE men Anna förklarar tålmodigt för både mig och övriga deltagare om vilka regler som gäller, betsling, upplägg, tävlingsklädsel och tusen andra saker vi undrar över. Hon går igenom de 18 olika teknikhinder som kan förekomma på en WE-bana. Ingen av dom känns omöjliga för Huliganen, om än svåra att genomföra snyggt och korrekt.

Det blir ett par timmars paus innan det är dags för vårt andra pass. Jag tar med mig Huliganen ut på promenad, dels för att rasta honom och dels för att hålla värmen. Det är väl nackdelen med att åka ut på kurs i januari – det är svinkallt.

Andra passet får vi testa ytterligare ett par hinder och sedan alla nio hinder i följd. Vi får testa en repgrind och att rida med lans.

Det är så förbaskat kul att rida med lans. Jag blir alldeles överraskad över hur kul det är. Jag trodde bara det skulle vara skitsvårt och läskigt men det visar sig att det mest av allt är jätteroligt. Huliganen är så himla snäll mot mig och sköter sig finfint även när jag sitter och vinglar med tyglarna i ena handen och en lans i den andra. Vi lyckas till och med pricka en ring i trav! Jag är överlycklig och stolt över min fina häst.

I slutet av båda passen ber Anna oss berätta en sak som vi är nöjda med från passet och en sak som vi tar med oss.

Jag är oerhört nöjd med min häst i stort, hur cool och lyhörd han är även fast vi är i en ny situation, på en ny plats och dessutom på hack. Jag är också nöjd med hur duktig han var när vi red med lansen.

Med mig från kursen tar jag en himla massa inspiration och motivation, och insikten att jag måste öva på att göra saker långsammare – trava lugnare i slalom, backa steg för steg ut ur korridoren eller vid grinden. Nu ska vi öva och läsa på och sikta på att våga oss ut på nån pay and WE i slutet av våren.

Mer om WE-tränare Anna Nordin kan ni läsa på hennes FB-sida Enastående Häst- och Ryttarutveckling eller på www.enastaende.se . Förutom tränare och domare i WE sysslar hon också med mental träning för ryttare. Spana in henne!

Om att galoppera i snön

Det är söndagskväll och tio minusgrader och snön ligger som ett vitt, tjockt täcke över vägarna. Dressyrträningen blir inställd så jag åker ut sent till stallet. Parkeringen är tom, ridhuset och utebanan nedsläckta.

Jag fryser in i märgen. Ett pass i ridhuset känns svårmotiverat. Jag behöver något annat. Jag borstar snabbt och stoppar in honom i skrittmaskinen medan jag släpar in hösilage och förbereder inför morgondagen. Klär på mig säkerhetsväst och overall och mössa under hjälmen. Laddar med nya batterier i pannlampan. Tar sadel och träns och ett reflextäcke under armen, knatar ner till skrittmaskinen.

“Ska du rida?” ropar någon som knatar förbi.

“Jag ska ut och galoppera intervaller i snön” ropar jag tillbaka.

Det är för mörkt för att jag ska se deras förvånade ansiktsuttryck, men jag vet precis hur de ser ut.

Det är som att han vet, Huliganen. Blicken är alert, han har svårt att stå still när jag kränger mig upp för att skritta iväg. Vi skrittar en sväng, travar i pannlampsskenet genom allén som likt en saga är vacker oavsett årstid och tid på dygnet. Huliganen har klippet i steget. Han är laddad som tusan. När vi kommer till uppförsbacken mot stallet behöver jag bara tänka ett kommando för att han ska sätta av som skjuten ur en kanon upp för backen. Jag saktar av på toppen, klappar om och joggar sista biten hem. Hoppar av, drar sadelgjorden, kastar av ländtäcket och hoppar upp igen.

Nu har han stora problem att stå still. Han vet precis vad som ska hända. Vi styr ner mot grusvägen. Den har ett alldeles perfekt lager med snö. Jag har tänkt trava första biten men Huliganen har inte tid med det och jag ger efter utan strid. Vi galopperar iväg längs med vägen. Pannlampan reflekterar snön som om det vore dagsljus. Jag bara åker med. Bromsar inte, skänklar inte, låter honom välja tempo och försöker störa honom så lite som möjligt. Öronen är spetsade framåt, han ligger på lite fort men jag låter honom hållas.

Efter ett par minuter är vi framme där vi normalt sett vänder. Han saktar lydigt av. Han andas och frustar, skrittar med raska steg vidare ner för en backe. Jag brukar vända men jag låter honom fortsätta skritta bortåt. Efter någon minut, när vägen planar ut, kortar jag upp tyglarna. Han taggar genast till, hoppar på stället, backar ner i diket, kastar med huvudet och försöker dra tygeln ur handen på mig. Vill iväg, nu nu nu. Galopperar stående på stället.

Jag släpper iväg honom och han sätter iväg. Vi tar sikte på en lång uppförsbacke. Jag låter honom välja tempo. Farttårarna rinner när vi dundrar upp för backen och vidare längs skogsvägen. Träden är fulla i frost. Skogen är vacker, mellan tårarna. Jag är bara där, i nuet och känner 500 kg muskler trycka ifrån under mig.

För första gången på en evighet är huvudet alldeles lugnt och tomt på tankar.

På lördag ska vi till Julpa gård i Västerås. Blygsamt inleder vi ett samarbete med ryttarcoach och WE-tränare Anna Nordin. Vi känner inte varandra. Vi har knappt alls träffats. Ändå har jag tagit chansen att inleda ett samarbete för att få hjälp med mental coaching och WE. Jag har ju som många av er vet länge varit nyfiken på WE. På lördag får vi för första gången testa WE under Annas heldagskurs. Vi kommer att rida två lektioner i grupp och få ett teoripass. Det ska bli alldeles otroligt roligt. Jag kommer att delge er allt från kursen.

För dig som vill läsa mer om ryttarcoach Anna Nordin och hennes WE-träningar, gå in på hennes hemsida www.enastaende.se och följ Enastående Häst- & Ryttarutveckling på Facebook.

Om 2018

Jag har alltid älskat nyår. Inte själva kvällen i sig men det som följer. Det nya året. Känslan av att få börja om, att få ta med sig de delar man vill ha kvar från året innan, slänga ut resten. Chansen att få byta förhållningssätt till det som i sak inte går att förändra. Våga önska, reflektera och satsa. 2018 ligger som ett oskrivet blad, där jag kan drömma fritt.

Varje år sätter jag upp mål för året som kommer. Det har jag gjort så länge jag kan minnas, både för mig själv och Huliganen. När vi pendlat till veterinären och stått med lera upp till knäna, har hoppet om att få rida till en speciell plats, ihop med en vän, åka på en träningshelg eller bara få ett endaste litet ridpass varit det som hållit mig uppe. Nu är det målen som sätter ribban för vår träningsplan. Mål och delmål för att veta vilken väg vi måste gå. Det viktiga är kanske inte att nå det långsiktiga målet, utan att hålla riktningen när man tappar fotfästet.

Jag delar upp året i fem perioder. Det är det som fungerar bäst för mig, men ditt sätt kanske är helt annorlunda. Period 1 är 1 jan – 31 mars. Det är då jag förbereder inför stundande tävlingssäsong, kanske testar första starten i slutet av perioden. Period 2 är tävlingssäsong, 1 april – 30 juni. Sedan sommaren, 1 juli – 31 augusti. Mindre tävling, mer chill och roliga upptåg. Period 4 är 1 sep – 31 okt, sista tävlingarna för säsongen. Från 1 nov och framåt (period 5) backar vi i träningen och utvärderar säsongen som varit. Ändrar på det som ska ändras inför nästa säsong och sätter nya mål.

Såhär ser vår årsplan ut:

Generella mål för 2018:

  • Starta Lätt A:1
  • Testa WE
  • Kunna klippa honom stående lös i stallgången (lydnad, tillit, tydligt ledarskap)
  • Ge min häst de bästa tänkbara förutsättningarna för att hålla sig skadefri

Period 1 (1 jan – 31 mars):
Mål: Vara redo för att starta Lätt B:2-Lätt B:3

Delmål:

  • Återuppbygga kondition och styrka enl. Susanne Widners uppbyggande tänk
  • 2 dagar styrka, 1 dag koordination, 1 dag kondition/vecka
  • Arbeta med minskad inverkan av handen

 

Period 2 (1 april – 30 juni):
Mål: Starta Lätt B:2 eller Lätt B:3 med godkänt resultat (60 %)

Delmål:

  • Träna för Lätt A:1
  • Befästa förvänd galopp
  • Kunna gå korta stunder i högre form
  • Öka kondition, regelbunden konditionsträning
  • Testa WE

 

Period 3 (1 juli – 31 augusti):

Mål: Bibehålla formen och vikt. Ha roligt!

Delmål:

  • Stabil förvänd galopp
  • Regelbundet konditionsarbete för att bibehålla kondition (inte öka)
  • Regelbunden hoppträning
  • Tre veckors återhämtning utan höga krav
  • Morganriks: Lätt A:1, Lätt B:3, tömkörning, hoppning, trail – jämna (godkända) resultat
  • Ha roligt ihop med min häst!

 

Period 4 (1 sep – 31 okt)
Mål: Starta Lätt A:1.

Delmål:

  • Under september starta Lätt A:1
  • Arbeta aktivt för att undvika riskfaktorer för andningsproblem (foder, stallmiljö, etc)
  • Klubbmästerskap, godkända resultat i hoppning och dressyr
  • Testa att starta en WE-tävling

 

Period 4 (1 nov – 31 dec)
Mål: Fokusera på träning, våga backa för att bygga nytt.

Delmål:

  • Analysera och utvärdera gångna tävlingssäsong, träna utifrån vad som fattats under säsongen
  • Behålla muskelmassa, kondition och vikt

Utanför stallet är jag väldigt intresserad av träning, så mitt egna mål är att äta bättre för att orka fortsätta träna med den intensitet som jag gör idag och ta ännu tyngre vikter, orka mer, ha ännu roligare.

Vad är era mål för 2018?

Om 2017

2017. Året jag trodde aldrig skulle komma. Året där vi för första gången genomförde en hel tävlingssäsong. Plockade våra första rosetter.

Det är underligt det där med rosetter. Några av våra mest gillade bilder på Instagram var de på just rosetter. Tänk tur barnsligt glad man blir över att få något färgglatt i hängt i tränset. Den blir så symbolisk, att alla timmar av tålamod, trötthet och träning, de har varit värda något. Vi har blivit bättre. Vi har till och med blivit så bra att vi var bland de bästa för dagen. Det är ju otroligt. Aldrig i mitt liv trodde jag att jag skulle få rida ett ärevarv på den här hästen. När jag ridit årets fyra (!) ärevarv, har jag gjort det med en underlig känsloblanding av eufori och vilja att gråta. Tänk att vi får göra det här tillsammans, har jag tänkt. Huliganen och jag. Tänk att det finns en plats för oss utanför kliniker och sjukhagar. Det trodde jag aldrig.Det är också en rosett som nog är mitt starkaste minne från 2017. Den röda rosetten vi fick på årets första lokala Lätt C:1 på Berga Naturbruksgymnasium. Med den kom de starkaste känslorna av både förvåning, stolthet och den där känslan som är så svår att sätta ord på. Den som är som en klump i magen, fast ändå bra, och gör så att man vill gråta jättemycket. Känslan av att få uppleva något som man aldrig trodde man skulle få göra, som en lättnad över att allting faktiskt ordnade sig fast ingen trodde att det skulle göra det. Kanske inte ens jag.

Jag trodde aldrig jag skulle skriva om rosetter i den här bloggen. Jag trodde jag skulle skriva vidare om skador.

Den 31 december 2016 skrev jag såhär på bloggen: ”Jag ser fram så mycket mot 2017. Jag hoppas att min häst får vara frisk. Att det blir vårt år. Att vi äntligen får göra de där tävlingsstarterna jag drömt om. Att vi får känna oss som ett “riktigt ekipage”.”

2017 gav mig allt det.2017 blev också året då vi på allvar kom igång med vårt uppbyggande tänk. Det går som på automatik för mig. Jag planerar mina veckor för att få kvalité och ett par konkreta, välplanerade ridpass framför en kvantitet av blandad sörja. Jag går inte längre in i ridhuset utan att veta vad jag ska träna på för dagen, vad temat ska vara och vad det kommer att kräva av honom. Varje pass ska leda någonstans, ha ett syfte och vara möjligt att utvärdera. Syftet kan vara att styrketräna och därför arbeta med intervaller av övergångar, men syftet kan också vara återhämtning eller lätt dressyrjobb utan krav. Det viktiga för mig är att jag vet vad jag gör och varför. Det har jag Susanne Widner att tacka för.

Att få rida en frisk häst är en ny sak för mig. Att kunna pressa, kräva mer, planera framåt. Att våga hoppas och ha mål, att våga satsa. Jag vet hur det är för alla er som står med sjukhagar och equiterapeuter och diffusa hältor och hovbölder och fan vet allt. Jag har kanske inte upplevt allt som ni upplevt, men vi har haft mer problem än de flesta får på en livstid. Och ändå, här är vi. En sjuk häst blir inte frisk av uppbyggande träning, men en svag, frisk häst kan bli stark istället för skadad på nytt. En stark häst är i större grad en skadefri häst.Vad är era mål för 2017? Jag kommer dela våra med er i veckan som kommer. Ett av målen är att ha så roligt som möjligt med min häst. Just nu är han frisk, just nu är han fortfarande ganska välmusklad. Han har tappat sin kondition och en del av sin muskelmassa, men vi är snart tillbaka. Att bygga en frisk häst är ett projekt, ett roligt, belönande projekt. Jag är glad och tacksam att jag får göra det.

Tack alla som varit inblandade i vårt storslagna 2017! Ett speciellt tack till:

  • Susanne Widner (tränare)
  • Malin Stridh (dressyrtränare)
  • Felicia Bäckvik (medryttare)
  • John Ricketts (tränare)
  • Ingela Brinkefeldt (equiterapeut)
  • Maria Ekenhjälm (hovslagare)
  • Miia Riihimäki (veterinär)
  • Johan & Polly
  • My, Tina, Carro och alla andra fina vänner som alltid lyssnar och stöttar och kommer med idéer när det känns hopplöst

Och tusen tack till alla er som varit med oss det här året. Nu siktar vi mot nästa! Det kommer bli awesome.

Om att stå med lera upp till knäna

Man står där med lera upp till knäna. Det blåser. Det verkar blåsa i alla jävla riktningar. Regnar gör det också, det är tre pulsgrader, känns som tio minus och i hagen är det så svart att man måste lysa sig fram med mobilen… som dör i kylan så man får leta på måfå istället.

Man släpar sin häst i leran. Huliganen vägrar gå, stannar för att flåsa av ansträngningen att gå ett tiotal meter. Allt känns bara så himla tradigt och deppigt. Felicia är i Australien, jag jobbar heltid och reser 3-4 h om dagen för att ta mig till jobbet. På kvällarna vill jag träffa min dotter så jag åker till stallet när hon somnat vid 21. Jag är trött, energilös och konstant orolig för min lille häst. Hur är han idag? Bättre? Sämre? När gjorde vi senast något roligt tillsammans? Jag älskar honom men jag minns inte.

Vi åker till Ultuna för allergiutredning men den visar inga allergier. Vi åker hem utan att ha en aning om varför han reagerar som han gör. Det känns så himla hopplöst alltihop.

Sen kommer helt plötsligt en dag när han andas helt normalt. Och så en dag till. Och en till. Till slut har han andats helt normalt i sju dagar på raken.

Vi går ner i ridhuset. Klockan är så mycket att alla lämnat anläggningen för flera timmar sedan. Jag kan lägga fram bommar utan hänsyn till någon annan. Någon dag rider jag barbacka, någon dag tömkör jag. Mest skrittar vi med några korta galoppinslag. Jag hittar på olika övningar från Sussis register.

Och plötsligt känner jag hur den kommer tillbaka – glädjen. Jag har glömt att man kan få energi av att vara i stallet. Det är som att den ständigt molniga himlen spricker upp. Jag byter perspektiv. Det kommer av sig själv. Plötsligt slår det mig att Huliganens värsta period, med höst och fuktig luft, den är över nu. Att vi har vår inhalatormask vid behov. Helt plötsligt startar vi om, tiden har gjort sitt. Han är konditionslös men hans noggrant uppbyggda muskler är till stor del kvar. Det är den 20 december. Nu vänder det, på alla sätt.

Håll ut, mina vänner. När man minst anar det är ljuset tillbaka igen.

Om provresultat

På tisdagen ringer Miia för att meddela Huliganens svar på provtagningen i hans lungor. Proverna visar att han har en ökad mängd mastceller. Åtta procent i jämförelse med 5 % som anses vara övre gränsen för normalt. Kanske kan han ha haft ännu högre tidigare veckor tror Miia. Utöver det visar proverna på lite blod i lungorna.

Jag får lite panikkänslor. Har han haft en lungblödning?! Ja, antagligen.

Miia berättar att det är ovanligt på ridhästar, att det snarare förekommer på travare och galoppörer. Att det snarare hänger ihop med hastighet än med lång ansträngning.

“Jag har ju galoppjobbat honom” säger jag. “Kan jag ha orsakat det här?”

Miia förklarar att man kan se en blödning upp till ca 4 veckor tillbaka i tiden. Ett snabbt överslag i mitt huvud gör att jag inser att det är mer än 4 veckor sedan han tränades överhuvudtaget. Alltså borde jag inte kunnat orsaka blödningen, och ett vanligt galopp-pass innehåller knappast någon hög hastighet för oss.

“Om han varit flåsig mycket senaste tiden är det ju möjligt att han flåsat fram blödningen på egen hand” säger Miia. Jag föreställer mig att om han varit flåsig från början o kanske dragit något race med övriga hästar i hagen, kanske det räckt för att provocera fram en blödning.

Jag får veta att blödningen inte är något att göra något åt. Den är dessutom väldigt liten.

Den ökade mängden mastceller testar vi i första hand att vänta ut och se om foderbytet från hö till hösilage räcker för en förbättring. Det kan ta upp till 6 veckor för en miljöförändring att ge resultat. Så länge ska han ridas i den mån det är möjligt eftersom han stelnat så mycket bak.

Här finns en intressant artikel om just luftvägssjukdomar.

Håll tummarna för att vi blir successivt bättre härifrån!

Om att träffa Miia Riihimäki

Det är två år sedan vi träffade Miia Riihimäki sist. Jag minns att jag tyckte om henne då och jag den här gången tycker jag om henne ännu mer. Miia är alldeles otroligt kunnig på området luftvägssjukdomar, som hon ju också forskar på. Dessutom är hon supertrevlig, lättsam, bra på att förklara och ger tydliga besked och alternativ. Love her.

Just idag har Huliganen inga större symptom när han står i boxen. Han andas relativt normalt. Däremot vid longering blir han snabbt flåsig av bara lite lätt jogg i linan. Han till och med hostar ett par gånger, vilket han inte gjort hemma.

Vi får gå in i ett undersökningsrum för att föra upp en kamera i ena näsborren. Hästar kan inte andas genom munnen, utan enbart genom näsborrarna. Vi får följa kameran hela vägen från näsborren genom hela luftstrupen. Miia förklarar allt hon ser, både rent anatomiskt och vad som är friskt vs avvikande. Det mesta ser fint ut. Han är har lite slem i luftrören men det är ytterst lite. Det enda som avviker mer tydligt är att luftstrupen är lite tillplattad i ett parti. Kanske har han fått en spark där, tror Miia. Vi ultraljudar området innan vi går hem, för att vara säkra på att inget trycker på luftstrupen. Det gör det inte och Miia tror inte heller att det är missformningen som påverkar hans prestationsnedsättning. Vi bara noterar att det ser annorlunda ut där nu än för två år sen, då den fortfarande var rund.

Hur som helst.

Efter att ha tittat i luftrören tar Miia ett prov från lungorna. Hela proceduren är lite otäck. Det ska ner en slang hela vägen ner i lungan. Miia förklarar innan att han kommer att hosta just när slangen går ner. Det är normalt att hosta när man får en pinne i lungan, säger hon. Det låter ju logiskt. Huliganen själv sover så pass djupt att han inte bryr sig annat än en kraftig hostreflex, som ganska snabbt går över när slangen väl är på plats. Jag minns det här vagt från besöket för två år sedan. Då var jag nämligen gravid och höll på att svimma av att stå så länge i vinterkläder i ett varmt rum, så jag satt mest med huvudet mellan knäna den gången… Men nu upplever jag i alla fall besöket. Miia tar prover som ska analyseras för att se om han har ökad mängd mastceller i lungorna. Tror jag, om jag förstår det hela rätt. Imorgon får jag svar.

Miia ger mig lite olika alternativ till fortsatt utredning och behandling. Tillsammans avgör vi att det mest intressanta förslaget är att göra ett pricktest med veterinär Kerstin Bergvall, specialist på hudsjukdomar. Då får vi chans att se om han är allergisk mot något som utlöser det här. Om han visar sig vara allergisk finns möjlighet att testa att vaccinera mot det ämne han reagerar på.

Närmaste veckorna ska vi avvakta och se om han blir bättre. Först ska han vila några dagar efter behandlingen, sedan rider vi efter hans dagliga skick. Om det är det dåliga partiet hö som utlöst det här, kan det ta 6 veckor för reaktionen att läka ut. Det har gått drygt 4 veckor sedan jag upptäckte de första symptomen, alltså avvaktar jag lite till. Med lite tur går det tillbaka av sig självt nu när han äter hösilage. Oavsett vill jag göra en ordentlig utredning för att slippa samma sak nästa höst igen.

Nog om idag. Kommer ni på clinicen med Susanne Widner på Lennartsnäs i Kungsängen på torsdag? Den som pallrar sig dit får se mig rida ståtlige Fighter. Hästen är vacker, min ridning är katastrofal. Kan vara värt ett besök…

Mer info om clinicen på www.hästbyrån.se

Om bakslag

Jag har just börjat tro att vi strax är tillbaka när vi får ett rejält bakslag. Huliganen har inte flåsat när han ridits på någon vecka och verkar i allmänhet lite piggare tills en dag då jag ser redan i stallgången att han är sämre igen. Han är ointresserad och loj. När jag går med honom blir han andfådd av att gå några hundra meter igen.

Jag har en bokad tid på Universitetsdjursjukhuset i Uppsala men deras specialist Miia är bara där på måndagar så det är lite väntan för en tid. På onsdagen tycker vi han är ännu sämre så jag ringer och rådfrågar för att eventuellt åka in akut. Jag blir ombedd att räkna andetag, puls och kolla slemhinnorna och tar utifrån det beslutet att avvakta lite till.

På måndag är det äntligen måndag.

Det är så länge sedan vi var hos veterinären att jag faktiskt är lite nervös. Jag är orolig att de ska ta honom ifrån mig. Jag kan inte minnas om det alltid känns så här när man ska till veterinären eller om det bara är nu. Det är otäckt att inte vara säker på vad problemet är, även om jag är ganska säker på att det hänger ihop med att han fått i sig dåligt hö. Oron ligger där ändå, speciellt oron över att det ska vara något med hjärtat som påverkar hans ork.

Jag rapporterar mer på måndag. Håll tummarna för oss.

Om en träning som inte blir av

Det är lördag och Susanne Widner är tillbaka för att hålla träningar hos oss. Vi lindar på de vita benlindorna och tar fram fintränset men vi får vända i ridhuset och gå hem.

Vi tar det från början. Vi är ett par stycken som har startat en studiecirkel om hållbar hästträning, så Sussi kommer tidigare för att lära oss hur vi ska titta på hästarna för att bedöma deras muskelmassa. Vi tittar på någon häst som varit skadad länge och saknar muskler och andra som är i olika grader av träning. Slutligen kollar vi på Huliganen.

Sussi förklarar för oss att vi ska fokusera på hästens bakdel. Med en bra uppbyggd, stark bakdel kommer resten på köpet. Hästen ska byggas bakifrån framåt.

Huliganen har tränats med Sussis filosofi i bakhuvudet i ganska precis ett år. Tursamt för mig så visar han sig också ha snäppet fylligare bakdel än de andra som just börjat med det uppbyggande tänket. Vore ju lite pinsamt annars.

Vi konstaterar att förutom sin fina bakdel (som ska bli ännu bättre), har han ett fint bogparti men en klent musklad rygg och en ganska förskräcklig hals. Ryggen är bättre än för ett år sedan, men där ska fyllas på mer muskler. Halsen får komma sist, för den är ganska oväsentlig för hans hållbarhet. Han har kvar lite väl mycket av muskeln på underhalsen från alla år av att hänga i handen och gå på bogarna. Jag drömmer om att flytta upp den muskeln och få en bra överlinje. Tålamod, tålamod, tålamod.

Jag har lett ner honom till grannstallet, där övriga står, i repgrimma. Jag är lite nojig när jag räcker över honom till Sussi för att kunna backa och titta på honom. Är lite skraj att han ska “göra raketen” och dra härifrån. Så hör jag ena tjejen säga till den andre:

“Den här hästen är så väluppfostrad, jag har aldrig sett honom röra sig ur fläcken när hon har honom på gången”.

Nej just det, hon har ju sett honom stå helt lös uppe i vår stallgång hela sommaren. Gud vad jag sitter fast i gamla tankebanor så fort jag förändrar något, som bara att gå 100 meter till en annan stallgång. Det är klart att han sköter sig även här. Ju.

Sen står jag hela eftermiddagen bredvid Sussi när hon tränar det ena spännande ekipaget efter det andra. Tittar på bakdelar och försöker suga åt mig så mycket som möjligt av hennes kunskap.

Så är det slutligen min tur. Jag lindar med de vita lindorna, tar fintränset och tävlingshjälmen men jag får inte många minuter i ridhuset. När vi kommer ner upptäcker jag nämligen att han flåsar, Huliganen. Vi har bara gått ett par hundra meter. Jag känner igen det mycket väl från för två åt sedan när han fick en allergisk reaktion på vårt foder. Det känns bittert men logiskt. Jag har senaste veckan reagerat på ett par små detaljer: Att hans temp är något högre än normalt utan att vara feber. Jag tempar ju dagligen, alltid – något jag är tacksam över i sådana här tillfällen. Normalt för honom är så lågt som 36,9-37,2 men han har legat runt 37,5. Han har också varit lite tjock i samtliga ben. Det har varit på sådan detaljnivå att jag låtit det passera. Tänkt att tempen är för lite för att bry sig om och att benen kanske beror på att det är så lerigt i hagen så att de står stilla mycket. Jag minns en höbal jag öppnade för någon vecka sedan som jag var tveksam till. Den hade legat lite illa förvarad och var därför rätt dammig. Vi har himla fint hö annars så jag reagerade på dammet och tyckte det luktade lite fuktigt. Trött och dum som jag är så lät jag det passera. Tänkte att jag överreagerade.

Såhär är det ofta för mig. Att så fort jag slarvar bara lite, kommer det och biter mig i arslet. Efter den vända vi hade för två år sedan, då vi fick gå över på hösilage och torv, borde jag veta bättre än att låta en möglig bal passera. För så är det. Damm är mögel och mögel gör hästar sjuka, särskilt hästar som Huliganen, som reagerar på allt.

Nu avvaktar vi ett par dagar och hoppas på att min analys av hans symptom är rätt, att det läker ut av sig självt nu när balen är borta. Om inte får vi åka in till Ultuna, men jag har lite is i magen. Känner mig ganska säker på att det är borta om ett par dagar. Redan i söndags var det bättre än i lördags, märkte knappt någonting alls. Det är något jag blivit bättre på, att inte genast se ett katastrofscenario så fort jag får en reaktion. Nu är det bara att hålla koll på fodret och hoppas på att det går över fort.