Om att känna skillnad efter fyra veckor

#_0351-2

Det är torsdag och Felicia har “fri lek” på schemat. Eller ja, egentligen står det koordination på schemat men å andra sidan står det “stalledig” på mitt schema och här sitter jag ändå, på ridhusläktaren och huttrar. Felicia har redan avverkat koordinationspasset den här veckan så nu får hon göra vad hon vill idag.

“Kolla när jag gör skänkelvikningen nu!” ropar hon så fort hon får syn på mig. “Kolla, kolla!”

Jag kollar. Huliganen har lärt sig tvära jättefint. Jag hör Felicia pipa till av glädje när han saxar ut till spåret. Jag filmar lydigt. Jag tänker att hon nog vill se det hur det ser ut.

Hon fattar galopp och han rullar på i sin nya, studsiga galopp. Jag blir så glad av den där galoppen. Den ser precis ut som den känns: Studsig. Stark.

Huliganen har överlevt sin första månad med träningsschemat. I fem veckor har vi sett till att vecka för vecka få in samtliga pass som Susanne rekommenderat. Ibland (nästan alltid) i lite  annan ordning än vi tänkt, men alla pass har prioriterats och hunnits med. Jag har gillat att veta vad jag ska göra när jag kommer till stallet, särskilt de dagar när det är lite lerigt och kallt. Felicia verkar också nöjd.

Susanne har sagt att vi ska känna skillnad efter fyra veckor, annars gör vi något fel.

Styrkan har bestått av tempoväxlingar och övergångar. Det passade bra in i det arbete vi gör på dressyrträningarna. Den här veckan blir det skritt-galopp i serpentinbågar och kanske lite tempoväxlingar i trav. Förra veckan blev det övergångar från galopp till trav utan att tappa formen och rusa iväg. Det var målet i alla fall…

Koordinationen har antingen varit labyrinten, olika former av sidvärtsrörelser eller balansövningar över bommar.

Konditionspassen har varit 3×5 min med 2 min skrittpaus mellan.#_0358-2
Söndagen i den fjärde veckan rider jag det bästa dressyrpasset jag haft på länge. Kanske någonsin. Han är som en dröm. Jag rider mellangalopp på diagonalen utan att någon av oss får ett mentalt frispel. Jag rider inte in i en enda vägg. Faktum är att vi till och med kom ner i trav i slutet av diagonalen. Helt okej trav! Och i övriga galopparbetet så bara rullar han fram i sin studsiga, mjuka galopp. Han känns stabilare. Starkare.

“Lägg fram handen på halsen!” ropar min dressyrtränare.

Jag fattar inte.

“Lägg fram handen!!! Långt fram, typ tre decimeter!”

Jag vågar inget annat än att lyda. Jag lägger fram handen så att tygeln slaknar. Och ta mig fan. Hästen ligger kvar i sin härliga, mjuka, runda galopp och bara rullar på. Det är inte jag som bär oss. Det är han. Bara han som bär sig själv. Jag blir så glad så jag vill lipa.

“Är du lite nöjd eller?” ropar min stallkompis från läktaren.

Och det är jag. Jag är bara så jävla nöjd.

Nedan har ni formbilden för november. Ursäkta klippningen. Och att han är så jäkla ointresserad av att visa en schysst pose.

#_0355-2

 

Om att vara lite annorlunda

DSC_0900Det är första passet efter den där dressyrträningen som kändes alldeles magisk. Jag är lite förberedd på att han antagligen inte kommer kännas fullt lika bra idag. Ett fantastiskt pass följs ju sällan av ett precis lika fantastiskt pass till. I alla fall inte för mig.

Jag kliver in i ridhuset. Det är som fyllt av dressyrhästar och en av de lite dyrare tränarna håller träning. Hon gormar så det ekar mellan väggarna.

“OCH SÅ SNETT IGENOM MED ETT BYTE PÅ MITTEN”

Jag lufsar bort till hörnet för att hänga av mig termobyxorna och reflextäcket. Nämen se där. Där sitter min gamla dressyrtränare och tittar också. Vad härligt. Två dressyrtränare och fem av stallets bättre dressyrekipage i ridhuset samtidigt. Och så jag då.

“KOM I SLUTA SNETT IGENOM NU! SÅDÄR JA!!!!”

Kul för dom. Vi kan inte ens göra en ordentlig sluta längs långsidan vi.

Jag hoppar upp och skrittar bort till andra änden av ridhuset. Ställer mig i mitten och flexar. Vi är inte som alla andra ekipage. Jag har vant mig vid det, men sådana här dagar är de svåraste. Jag kan inte hjälpa att jag känner mig lite konstig. Jag sitter som i huvudet och formulerar en förklaring till vad jag gör. Utifall nån skulle lägga en piruett precis vid mig och få tid att fråga.

Det är John Ricketts som har lärt mig att flexa. Jag ber Huliganen först böja in sitt huvud mot mitt ben åt höger, sedan åt vänster. Jag vill att han tittar ärligt in mot mig, att han slappnar och släpper fokus på allt annat som händer runt oss i ridhuset. Det är som en koll att han är här med mig mentalt. Ibland vill han slå sig loss och snurrar runt, särskilt om det händer mycket annat runt omkring oss, då väntar jag ut honom. Ibland flexar han bara mjukt åt båda håll utan konstigheter. När han är avslappnad börjar vi passet.

Vi är redan framskrittade så jag fattar galopp och galopperar honom en stund på helt lång tygel. Alla dressyrekipagen har flockats nere vid läktaren så jag får halva ridhuset för mig själv. Sen sätter jag mig ner i sadeln, andas ut och ber honom stanna. Så står vi still en stund och funderar innan vi kör samma sak i andra varvet. Vi avrundar med några små åttor i trav, där jag vill ha honom mjukt och följsam i sidorna och örat vinklat in mot mig, även fast jag inte kortat tygeln än och han egentligen är fri att ha det vart han vill. Jag vill att han är här med mig.

När det funkar så släpper jag ut honom och stannar. Berömmer och snackar lite med honom. Sen börjar själva passet. Dressyrpasset alltså, med sånt innehåll som ett vanligt dressyrpass kan tänkas ha: Skänkelvikningar, övergångar, tempoväxlingar, öppna, sluta osv. För vi gör ju sånt också.

DSC_1075
När jag sitter där och galopperar runt, runt med tygeln hängandes, då vet jag att jag gör någonting som många skulle dra sig för att göra. Som de andra antagligen tycker ser konstigt ut. För mig är det ett verktyg, en avstämning på att han lyssnar. På samma sätt vet jag att det ser lite konstigt ut när jag rider mina åttor, men de är viktiga för mig. Om jag inte stämmer av honom, kommer han bulldoza sig igenom vårt pass och det har ingen av oss någon glädje av.

När jag började träna för John så drog jag mig för att göra den här typen av övningar när någon såg. De sticker ut och jag var rädd för att bli ifrågasatt. Det sitter i mig lite fortfarande. Jag är som på min vakt, trots att jag tror på det jag gör. Jag är beredd att försvara mig. Jag förstår att vissa drar sig för att ändra sig. De flesta gör som alla andra. Det krävs lite extra mod för att våga testa något annorlunda. Men jag tror på det här. Jag gör verkligen det. Och jag vet hur stor skillnad det är på Huliganen nu mot Huliganen för några år sedan.

“GRAMAN!!!!! KAN NÅGON HÄMTA EN GRAMAN?”

Jag tittar upp. Det verkar ha blivit lite problem med hästen som tränas. Nu hämtas en graman.

Jag sitter där på hästryggen och tittar på de andra en stund. Jag ser att nästan alla hästarna går med graman. Jaha. En av hästarna känner jag igen från den där gången då jag (försiktigt) öppnade en delicatoboll på läktaren och nästan gav den en hjärtinfarkt. Ryttaren skrek rakt ut och undrade vad tusan som försiggick på läktaren egentligen. Det försiggick en chokladboll och en sötsugen åskådare. Sorry.

Man kanske inte behöver skämmas så himla mycket över att göra något annorlunda. Jag undrar hur många av de här ekipagen som löser sina problem och hur många som bara försöker slå in dom. Jag menar inte att jag är bättre än någon annan, men kanske heller inte sämre. Vi har bara olika sätt att hantera våra respektive problem. Och vi har kanske olika krav på vad som behöver funka i vår vardag. Jag tolererar inte att min häst är en bulldozer. En huligan. Så vi flexar och lägger överdrivet mycket volter. Det hjälper oss. Nån annan kanske använder en graman för sitt problem. En tredje rider bara i ridhuset. En fjärde vågar inte rida överhuvudtaget. Och nån får en hjärtinfarkt över en chokladboll. Det kanske är okej för dom, men då behöver inte jag skämmas över att mina krav är högre.

Läs gärna min intervju med John Ricketts: ”Please listen and be soft” och blogginlägget ”Om att träffa John Ricketts

Fotona har Clara Andersson tagit.

DSC_0994

”Please listen and be soft” – John Ricketts

2016-04-19 066-2

När vi träffar John Ricketts är det vår och Felicia ska få träna Huliganen från marken för första gången. Huliganen öppnar stort genom att få syn på en häst i hagen bredvid och kliver på Felicias fot på väg in i rundkorallen. Felicia skriker till, som man gör när man blir trampad på foten av en 520 kg köttbulle.

“Vet du varför det blev sådär?” frågar John. “Det var för att han var mer intresserad av vad som hände där borta, än av dig. Han vet inte vad dina regler är och därmed inte heller vad som är belöningen om han väljer att följa dom. Vad är dina regler?”

Felicia ser lite förvånad ut. Jag har lust att bara kliva in och rädda henne, för jag har fått precis samma fråga förut och sett exakt lika frågande ut som hon gör.

2016-10-02 025-1John förklarar att vi behöver bygga ett “society” ihop med hästen. Jag väljer att kalla det för en gemenskap. I vår gemenskap ihop med vår häst finns det regler, precis som när vi umgås med andra människor. Reglerna är till för att undvika missförstånd och öka säkerheten för både mig och min häst. Hästen måste alltid stanna när jag ber om det, gå när jag ber om det, gå höger, gå vänster, flytta sin framdel, sin bakdel, osv. Jag måste ha kontroll över min hästs hovar.

I gemenskapen behöver det också finnas konsekvenser och belöning. Konsekvensen när hästen bryter reglerna är att John gör det obekvämt för den, till exempel genom att flytta dess hovar. Belöningen är att hästen får vara ifred och känna sig trygg.

“Båda måste få ut det de vill när vi arbetar med hästen. Utan belöning kommer hästen sluta försöka. Belöningen för hästen är att trycket på den försvinner, den känner sig säker och överlever upplevelsen. I grund och botten är det hästens stora behov: Att känna sig trygg och överleva”

2016-10-02 114-1Slutligen behöver vi bygga ett gemensamt språk för att förstå varandra. John ler och säger att hästen inte kommer googla reda på hur man pratar människospråk, alltså är det vårt ansvar att lära oss kommunicera med vår häst. När hästen missförstår oss och gör oss illa är det inte för att vara elak, utan för att den är en häst och beter sig som en häst.

“En del blir provocerade när jag pratar om regler och om att vara konsekvent. Som att det är en dålig sak. Jag tycker det är konstigt för i vår egen vardag är det ingen som ifrågasätter att reglerna alltid är samma. Jag kan inte bara gå ut och råna någon för att jag känner för det”

John arbetar med olika energinivåer, beroende på vad han vill. Hästen får aldrig vara rädd för något av hans redskap, som presenningar, plast eller spön. John förklarar att för varje gång han använder ett redskap till att peta på hästen för att förstärka sin energi, stryker han den lugnt med samma redskap 10 gånger. Hästen måste förstå att det är skillnaden i energi John vill att den svarar på, inte redskapet i sig. John demonstrerar genom att vifta en presenning på sidan av Huliganen, utan att ha någon energi i sitt kroppsspråk. Blicken är sänkt och axlarna nerdragna. Han belönar genom att sluta när Huliganen slappnar av och står still. En stund senare går John upp i energi och använder presenningen som förstärkning för att be Huliganen att flytta sina bakben. När han gör det på ett avslappnat, mjukt sätt, släpper John ner energin och låter honom vila.

“The learning takes place, not because of what you do, but when you stop”

2016-10-02 061-1

John förklarar att hästar avskyr saker som rör sig, låter och rör vid dom. Dessvärre måste vi utsätta hästarna för alla de sakerna om vi t ex ska kunna rida. Alltså måste vi lära hästen att bli modig och tänka istället för att få panik.

Att få hästen att slappna av och mjukna i sin kropp är hela tiden Johns mål. Han förklarar att hästen är programmerad att ha tre alternativ när den möter en situation som skrämmer den.

A, att fly. B, att slåss. C, att stänga av. John vill introducera alternativ D:

“Even if you’re scared, even if you missunderstand, even if you don’t want to, please listen and be soft”

2016-10-02 100-1

Jag kontaktade John första gången för fyra år sen. Huliganen hade gått från att vara lite ovillig att gå in i transporten till att konsekvent slita sig och lämna platsen varje gång vi skulle åka någonstans. Faktum är att på slutet slet han sig så fort han hamnade i en situation som han inte gillade – longeras, vara hos veterinären, spolas osv.

Från en sekund till en annan var Huliganen försvunnen. Att stoppa honom var fullkomligt omöjligt. I ett par år hade vi det så. Det blev lite värre för varje vecka. Huliganens toleransnivå liksom sänktes och till slut vågade jag knappt leda honom till och från hagen. Det var då jag fick tips om John.

“Vissa personer som ringer mig är så desperata att om jag skulle säga att problemet försvinner om du springer runt naken och målar hästen blå, så skulle de testa det”

Jag är alltså inte ensam i att vänta tills man blivit desperat. Många som kontaktar John gör det först när situationen har blivit extrem. Man har försökt alla andra metoder och frågat alla man känner, till slut är man öppen för att testa något helt annat. John förklarar att det på sätt och vis är tacksamt, för då är man ofta lite mer öppen i sinnet.2016-10-02 068-1Han berättar att det ofta handlar om “the big stuff”: Att hästen inte går att lasta eller sko, att den är farlig när man leder eller rider den. Han menar att det dock sällan är det uppenbara problemet som är problemet.  

“Problemet är inte transporten. Problemet är att vi inte har några regler, inga konsekvenser, ingen belöning och inget gemensamt språk. Hästen har ingen grund. Den har inte hittat alternativ D”

John menar att det som är svårast för oss människor, är att våga testa något vi inte kan. Många har aldrig arbetat på det här sättet med sin häst och när man börjar lära sig något nytt känner man sig ofta obekväm.

“It’s gonna take effort, it’s gonna cost you emotion and it’s gonna cost you financially. If you really want it, you will always find the time and you will always find the money. The cost of emotion is the hardest thing to invest”2016-10-02 082-1Det kan vara svårt att ha självförtroendet att fortsätta även fast man känner sig osäker, särskilt i början när man kan se resultat av det man gör men fortfarande inte är helt säker på helheten. Har man dessutom stallkompisar, tränare eller andra runt sig som inte tänker likadant, är det lätt hänt att man slutar försöka ändra sig och går tillbaka till att göra som man alltid har gjort. Det blir liksom det enklaste alternativet.

“Om man kliver in i fikarummet och säger ‘Det tog 20 sekunder att lasta min häst idag!’ så har folk oftast inte så mycket följdfrågor på det. Om man däremot kliver in och säger att den jäkla hästen ville inte gå in i transporten, då har alla plötsligt tusen frågor och förslag på hur man ska göra. Hur många gånger har du fått höra att du har tur som har en så lättlastad häst?”

Jag börjar skratta. “Varje gång jag lastar, ungefär”

“Precis! Det folk inte förstår är att det tar timmar av träning för att få hästen att vara så. Det är det ingen som vill höra. Du ändrade ditt sätt att vara, då ändrade sig din häst. Du lärde dig något nytt, då gjorde din häst det också. Det kommer alltid finnas ursäkter till att inte ta tag i sina problem. Hästen kanske tar 20 minuter att lasta, men vad gör det när din kompis häst tar 30 minuter, och dennes kompis häst tar en timme och den fjärde hästen, den går inte in överhuvudtaget”

John slår ut med armarna.

“Om jag bara sitter i fikarummet och berättar hur dåligt allt går och hur min häst fortsätter göra fel och inte förstår, då kanske jag borde rannsaka mig själv. Hur är jag som lärare för min häst om den aldrig lär sig någonting?”

2016-10-02 089-1Jag frågar John hur man börjar om man vill förändra sin relation till sin häst. John menar att om man ens har börjat tänka i de tankebanorna, så är man redan en god bit på väg. Hästarna, säger han, de förändrar sig snabbt och kommer fort lära sig välja det alternativet som är bekvämast och mest lönsamt. Människor däremot, tar lång tid på sig att lära.

“Men för varje gång jag försöker och gör ett misstag, så lär jag mig någonting. Om jag aldrig testar något nytt, kommer jag aldrig lära mig”

Hållbarheten speglar sig i ledarskapet, menar John. Ju modigare hästen är, ju mer kontroll jag har över dess hovar, ju mer kan jag variera sätten att arbeta med min häst. Om hästen ständigt är spänd och nervös, ökar skaderisken. John förklarar att många hästar inte har någon ärlig bjudning utan är spända och jobbar därför fel. En häst som inte har någon ärlig bjudning kan aldrig bära sig själv och från den utgångspunkten är det ingen idé att bygga vidare. Hästen måste lära sig hitta sin egen balans.

John lutar sig tillbaka, ler och avslutar:

“If I can leave peope and horses in a little better place then when I found them, then I’m going in the right direction”

Relaterade länkar:
John Ricketts
Facebook: John Ricketts Horse Development Specialist

Fotona har jag  tagit, men Felicia Bäckvik har redigerat
2016-10-02 134-1

Om att träffa John Ricketts

DSC_0881Det är fyra år sen jag träffade John Ricketts för första gången. Den gången hade jag bokat in mig och Huliganen på en tvådagarskurs i Broknäs utan att veta så mycket om John egentligen. Min vän Ingela Brinkefeldt hade rekommenderat honom och jag var desperat. Mer än desperat.

Huliganen hade skaffat sig en ful ovana att lämna platsen när han ledsnade på rådande situation. Likt en bulldozer, eller ett vildsvin, sänkte han huvudet, vred det åt sidan och sköt iväg som en missil. Omöjlig att hålla kvar. Min sambo kom att kalla det att “göra raketen”…

Först kom det bara när Huliganen blev rädd. Sen började han göra det ibland när vi longerade, liksom bröt sig ut ur volten och iväg. Sen varje gång vi longerade. Sen ibland när vi skulle lasta. Sen varje gång vi skulle lasta. Slutligen varje gång han hamnade i en situation han inte gillade, t ex att gå in genom en dörr, eller på en ridbana, eller helt enkelt in från hagen. Situationen blev fullkomligt ohållbar. Jag brukar säga att jag har jagat Huliganen på alla platser du kan tänka dig. I ljus och mörker, bland hästar och på alldeles öde ställen. Det är tyvärr sant. Huliganen var lös. Jämt. Jag höll på att tappa förståndet.

Alltså bokade jag in mig på en kurs med någon jag inte visste något om. Ingela har ett bra omdöme. Jag litade på att hon visste vad hon gjorde när hon tipsade mig om John. Jag fick köra dit Huliganen kvällen före, eftersom det var omöjligt att svara på hur lång tid det skulle ta att lasta. Det berodde ju helt på hur många “raketer” Huliganen kände för att göra, och hur långt jag skulle behöva gå för att hämta hem honom. Det tog tre timmar att lasta den kvällen. Jag minns inte hur många raketer. Typ 100.

Det jag minns tydligast från kursen är skräckkänslan i kroppen under allra första passet, när vi skulle gå alla deltagare i ridhuset samtidigt. Jag visste att om någon bara släpper en fis nu, så är Huliganen lös och gud vet vilket kaos som utbryter då.

John jobbade Huliganen några pass den helgen. Två kanske. Eller tre. Jag minns inte. Allt jag minns är jag inte fattade så himla mycket egentligen men när jag skulle åka hem gick hästen rakt in i transporten. Jag åkte hem, glad att problemet var löst och trodde jag skulle kunna återgå till vår vardag. Huliganen upptäckte dessvärre ganska snart att jag inte hade en aning om vad jag höll på med och inte alls hade förändrat något i mitt sätt att hantera honom. Vips så var vi tillbaka på ruta ett igen. Jag ringde ut John och allt blev återställt. Jag återgick till att göra på samma sätt som jag alltid gjort. Så sprang vi som i ett hamsterhjul i två år. John kom ut, Huliganen blev bättre, jag sabbade (nästan) alltihop och John kom ut igen.

DSC_0854

Efter ungefär två år började jag fatta att om jag inte förändrar mig själv och mitt sätt att hantera Huliganen, kommer vi fortsätta hamna i exakt samma situationer. Huliganen är ingen dum häst. Han vet när jag inte har koll. Och jag har ingen koll. Jag tar bara dåliga beslut hela tiden. Vid ett tillfälle har han slitit sig så många gånger att jag får ha kedja genom munnen på honom för att få in honom på en klinik. Kul. Jättekul. Not.

(En annan gång, på en annan klinik frågade de varför jag hade kedja över nosen på honom. Han som var så söt och lugn. Jag fick dåligt samvete och tog bort kedjan. Sedan jagade vi gemensamt Huliganen genom kliniken)

Så sommaren 2015 händer något. Jag och Huliganen åker på en ny kurs för John. Det blir en tredagarskurs i närheten av där vi bor. I tre dagar blir jag matad med teori och får se John jobba både min egen häst och övriga deltagares. Plötsligt drar någon upp rullgardinen. En symbolisk rullgardin, alltså. Jag inser att jag varit lite dum i huvudet. För att citera Albert Einstein (som man ofta gör…): “Definitionen av galenskap är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annorlunda resultat”. Det var exakt det jag gjort. Galenskap.

DSC_0902

När jag skulle förklara för de andra deltagarna vad mitt rådande problem sa jag att det var att min häst inte gick att bromsa när jag red. Jag tyckte inte det var något jättestort problem, men en schysst grej att kunna. När vi fick berätta vad vi hade för mål med våra hästar så var mitt långsiktiga mål att kunna rida med hackamore. Alltså allvarligt. Det var mitt LÅNGSIKTIGA mål. Nu vill jag kunna rida utan något huvudlag överhuvudtaget.

DSC_0969

Under de tre dagarna fick jag jobba Huliganen både från marken och uppsuttet. Det visade sig snart att om man skulle hårdra det, hade jag varken gas eller broms. Det jag hade, däremot, var en häst som antingen var helt avslagen eller spänd som en fiolsträng. Grattis till mig. John hjälpte mig att hitta gasen och börja jobbet mot att hitta bromsen. Min häst visade sig gå bättre på helt lång tygel än när jag red honom på kort. På lång tygel kunde han nämligen inte lägga sig i handen på mig, utan blev tvungen att hitta sin egen balans. I slutet av sista passet kunde jag svinga en pisk som ett lasso ovanför huvudet på mig, vinande, utan att lille Huliganen rörde en min. När jag satte mig ner i sadeln stannade han, oavsett vad som hände runt honom.

Jag åkte hem med ambitionen att förändra mig själv. Äntligen. Den sommaren kom Huliganen och jag längre i vår relation än vad vi gjort på våra första åtta år tillsammans. Jag har John att tacka för det, och för alla nya insikter som följde fram till nu. Som fortfarande kommer.

På fredag tänkte jag publicera en intervju jag gjort med John. Kanske inspirerar den fler att undersöka vilka oändliga möjligheter man har att utvecklas med sin häst.

Fotona är tagna på kursen förra sommaren av den fantastiskt skickliga Clara Andersson.

DSC_0925

Om att få sin första gula rosett

2016-10-23 065
Så föll det sig så att vi fick en rosett på KM. Det var som tusan.

Det höll på att inte bli någon start överhuvudtaget. På lördagskvällen upptäckte jag att Huliganen lyckats dra till sin ena framsko så att den var alldeles böjd. Det är i sådana tillfällen man är tacksam över att ha världens bästa hovslagare, Maria Ekenhjälm. Inte nog med att hon svarar på sms klockan halv sju en lördagkväll, hon kommer också klockan åtta en söndagmorgon och slår på en ny sko. Jag är lyckligt lottad som har en så bra hovslagare. Kanske har jag varit en lite extra trevlig hästägare genom åren också. Maria har blivit mer som en kompis än som vår hovslagare.

Hur som helst.

Lille Huliganen kom alltså med nya frampjucks till framridningen. Han var inte alls sugen på att motionera. Det var kallt och regnade. Vi red fram i vårt stiliga reflextäcke. Jag har liksom inget annat ridtäcke som är vattentätt. Huliganen var frånvarande, springig och tungriden. Det kändes som att han inte brydde sig speciellt mycket om vad jag gjorde där uppe på ryggen. Han bara malde på i sitt eget tempo. Gärna ett övertempo. Frustrerande. Jag försökte med alla tänkbara övningar som John lärt mig, men jag var ju själv lite stressad och lyckades inte få honom att slappna av.2016-10-23 019Inte heller när jag red in på banan för vår första klass (Lätt C:2) kände jag att vi spelade i samma lag. Han körde fortfarande sitt eget race. Tack och lov tappade han lite energi av att rida programmet, vilket gjorde att jag åtminstone hade kontroll. Det blev liksom okej, men jag hade så gärna velat ha honom mer avslappnad och “med mig”.

På nåt sätt lyckades vi ändå rida ihop 64,17 %. Inte mindre än åtta stycken 7:or och inget lägre än 6:or, förutom på lösgjordheten som blev 5,5. Jag förstår det, han var alldeles för spänd för att komma till sin rätt. En sjua på avbrottet till trav på diagonalen! Jag måste suttit riktigt bra på arslet! Om vi får så fin procent när han är såhär spänd, då bådar det ju väldigt gott för de gånger jag kan få honom att slappna av.

Lätt B:1 blev lite rörigare, trots att jag hade en bättre känsla i vårt samarbete. Jag valde att chansa och gasa på diagonalen i galoppen och då blev han för het efter avbrottet till trav och föll in i galopp igen. Jaja. Det var värt att chansa. Nu fick jag i alla fall en sexa på längningen, även om avbrottet blev en fyra. Summan blev 59,64 % och en känsla av att ha mycket att jobba på.2016-10-23 029Världens bästa hovslagare

När vi var klara gick vi hem till stallet. Maria passade på att sko resten av min häst och hans kompis Mitzy. Till slut fick våra ganska matta hästar äntligen gå ut i hagen. Trötta knatade vi tillbaka för att se prisutdelningen. På vårt KM rider alla mot varandra, oavsett vilket program man rider. Döm om min förvåning när jag får veta att lille Huliganen och jag fått procent nog till en tredjeplats.

“Är det prisutdelning nu? Alltså NU NU?” frågar jag.

“Om några minuter”

“Hinner jag hämta Huliganen? Han har aldrig varit med på en prisutdelning!”

“Om du är väldigt snabb”

Och snabb är jag. Jag och min elvaåriga kompis Emilia kutar upp till stallet. Emilia springer in och hämtar hjälm och träns och chaps och jag joggar ner till Huliganen. Han tittar tveksamt på mig. Vad i helsike nu? Tar den här dagen aldrig slut? Jag ser hur han överväger att lämna platsen fortast möjligt, men jag är rutinerad och har med mig ätbar muta. Jag vet att en sån här dag kan behöva lite övertalning.

“Hinner jag sadla?” ropar jag till Emilia

“Nä, du får rida barbacka!”

2016-10-23 042Okej. Kör ba. Jag hoppar upp och så joggar vi iväg ner till ridhuset. Vi kommer lagom till prisutdelningen. Till vänster om mig står två jättefina ekipage. Riktiga dressyrekipage. De har sina kavajer på sig och deras hästar är knoppade och har sina fina, vita schabrak. Och så där till höger står vi. Jag har min fula vinterjacka och ingen sadel och manen har jag släppt ut för flera timmar sen. Men det gör ingenting. Jag sitter där på min runda, mysiga häst och bara flinar. Jag tror ta mig tusan jag kanske är gladare än vinnaren. Tänk att vi får vara med på en prisutdelning. Vi som knappt kan göra en övergång till arbetstrav.

Gud vad jag älskar min häst.

 

Om att (inte) bryta av från galopp

#_0046-1

“Eh, jo det är så att vi ska tävla KM på söndag” mumlar jag när jag ringer Sussi.

“Ja, jag läste det på bloggen” svarar hon.

Just det. Det är svårt att hålla saker hemliga när man lägger ut dom på en offentlig blogg. Jag skäms lite men sen utbrister hon på sitt vanliga, entusiastiska sätt:

“Man måste träna på att tävla, Matilda! Det är ju strålande att du är anmäld! Bra! Då kommer du ett steg närmre ditt mål – att starta Medelsvår!”

Det målet kändes väldigt långt borta i söndags när jag inte kunde sakta av till trav. Nu är jag liksom lite panikslagen inför min start i Lätt C:2 och Lätt B:1.

På eftermiddagen rider jag ett pass på banan. Formen är lite sisådär men nu funkar det helt plötsligt hur bra som helst att komma ner från mellangalopp till trav. Vad i hela fridens namn. Har istället fått ett nytt problem: Han vill inte alls lyssna på mig i den trav som följer efter galoppen. Han blir lång, rak och hård som sten. Jag försöker använda mitt mantra som jag fått från mina dressyrträningar: ”Sitt på arslet. Sitt på arslet. Sitt på arslet”. Det räcker dessvärre inte. Det blir pannkaka av traven ändå.

Jag analyserar det som att jag har tre alternativ: Antingen att fokusera på att få honom mer mentalt närvarande, att snabbare komma tillbaka mentalt efter att ha fått öka energin. Andra alternativet är att bara träna övergångar galopp-trav. Jag tror jag vill träna honom mentalt. Jag tror jag får det andra på köpet.

Jag avslutar passet med att galoppera runt runt på helt lång tygel. Jag gasar allt jag vågar, vi liksom ligger ner i kurvorna. Sen försöker jag sänka min energi och få tillbaka honom i en lugn galopp utan att ta i tygeln. Det funkar. Jag andas ut all luft jag har och sätter mig djupt i sadeln. Han stannar.

Hur fan får jag ihop de här två delarna? Jag blir tokig. Jag måste ringa John Ricketts. Imorrn. Imorrn ringer jag John.

Samtalet till Sussi, förresten. Egentligen ringer jag henne för att fråga om jag kan stryka veckans konditionspass. Det kan jag. Jag vill ju ha honom pigg och fräsch på tävlingsdagen. Tror jag.

“Vad har du för mål med tävlingen då?” avrundar Sussi. “Dig och mig emellan bara. Vad har du för mål?”

“Jag vill inte ha något lägre än sexor, men…”

“Inga men! Du vill inte ha något lägre än sexor. Punkt”

Sussi låter så barsk. Jag vågar inte protestera, även om vissa partier just nu känns som givna fyror. Max.

“Så nu ska du tänka att det här bara är träning och inte bli alldeles nervös. Du måste vara stark mentalt!”

“Ja, jag ska försöka”

“FÖRSÖKA?”

“Jag ska… Eh.. Jag gör det. Jag löser det. På nåt sätt”

“En väg i taget, Matilda. Du måste tänka en väg i taget. Först rider du in på medellinjen. Det är första vägen. Sen när det är gjort fokuserar du på nästa väg”

“Okej…”

“Allt du tränar på blir bättre. Kom ihåg det!”

”Okej”

”Och kom ihåg att skicka mig protokollen. Jag är ledig på måndag om det har gått åt fanders och du behöver gråta ut”

Tack. Bra att veta. Tävlingsansvarig har lovat mig att alla får rosetter. Jag tänker ha det som mitt mantra. Det och ”Sitt på arslet”.

Alla får rosetter. Alla får rosetter.

Om att tävla

#_0014Alla har så jävla bråttom. Jag också. Det är oktober och bara idag har två personer sagt till mig att de funderar på att anmäla sig till tävlingar de inte är förberedda för. Tre om jag inkluderar mig själv.

Jag är så himla kluven. Vad är poängen med att åka på en tävling om man är dåligt förberedd? Jag minns intervjun med Anna och William där de var påpekade just det, att det viktiga är att åka på ett fåtal tävlingar där man är väl förberedd, än ett stort antal där man alltid presterar halvdant.

Men det är ju så roligt att tävla.

Eller?

Vi som gillar dressyr, vi har ju en ganska begränsad skaderisk även om vi väljer att starta en klass som vi kanske inte är redo för. Ni som hoppar eller rider fälttävlan, er skaderisk är kanske högre. Jag tänker att med högre fart kommer högre skaderisk. Men jag är ju ingen expert.

Hur som helst. Jag anmäler mig och Huliganen till KM. Det är ju liksom ändå på hemmaplan. Med hemmaklubben. Och så finns det ju så himla många klasser att välja mellan. Och förra året fick ju alla rosett, oavsett hur kass man var. Vilken glädje.

Sen minns jag en annan grej. Att jag blir arg av att tävla. Inte under tävlingsdagen, för jag är en rätt bra förlorare. Alltså jag blir inte arg över dålig prestation. Däremot blir jag skitstressad inför tävlingen och rider som en kratta. Eller en dåre. Det varierar. Ju närmre tävlingsdagen vi kommer, ju mer panikslagen blir jag när jag rider och ju sämre rider jag. Stackars häst.

Det blir nämligen så att helt plötsligt ska skiten bara funka. Jag har suttit månad efter månad och inte haft ett enda krav i hela världen på min träning. Guppat runt där uppe på ryggen och njutit av utsikten. Så plötsligt ska det ridas program. Men vad är detta? Vi kan ju inte galoppera snett igenom med förlängd steglängd och komma tillbaka till arbetsgalopp innan långsidan. Än mindre ner i en sansad trav. Det visar sig att vi kan knappt sakta av från galopp
överhuvudtaget.

Hela den sista dressyrträningen innan KM ägnas åt att försöka få Huliganen att inte tappa besinningen när han får galoppera snett igenom i mellangalopp. Han har nämligen precis återupptäckt hur fantastiskt roligt det är att galoppera mellangalopp, och nu tänker han inte sluta. Vi rider in i väggen tre gånger.

Men han är ju så jävla fin i traven.

Jag undrar om jag ska vara positiv eller inte när mina kompisar pratar om att tävla. Jag väljer att vara positiv, för alla jag pratar med är ju positiva angående min egen tävlingsstart. Jag säger glada, uppmuntrande saker typ “Vad är det värsta som kan hända?” eller “Det är klart det inte spelar nån roll att du aldrig ridit programmet!”

För tänk om jag har rätt? Kanske är det så att om man väntar på att hästen ska vara i sitt livs form innan man ger sig ut och tävlar Lätt C, då kommer man kanske aldrig ut. Och det är ju roligt att tävla. Och ångestladdat.

Så vad är det värsta som kan hända? Jo, det värsta som kan hända är att vi rider in i väggen. Eller hoppar över staketet. Eller att jag försöker kräva något av min häst som den inte är redo för. Att jag sabbar den grund jag ägnat flera månader åt att bygga upp. Det vore det värsta. Att jag missbrukar hans förtroende.

I skrivande stund är det fem ridpass kvar till KM. Två är Felicias. Tre är mina. Hur fort kan man göra mirakel?

Bilden nedan är förresten exakt i det ögonblick när jag inser att vi fortfarande inte kan göra en snygg övergång från galopp till trav snett igenom. KM 2015. Jag har inte lärt mig någonting sen dess.

#_0038

Om Susanne Widner: ”Det viktigaste är att ha ett mål”

#_0012-1
Det blir två besök hos Susanne Widner i början av 2016. Först i slutet av januari, då jag åker hela vägen till Sala för att göra en intervju. Huliganen känns inte upplagd för någon träning så honom lämnar jag hemma. Jag vill fråga Sussi om hennes filosofi kring uppbyggande träning – det som blivit hennes signum. Jag och Huliganen har tränat för Sussi några gånger men det är länge sedan nu.

Sussi tar emot mig med en kram och ett stort leende. Jag hade nästan glömt hur energisk och varm hon är. Vi sätter oss i anläggningens cafeteria och Sussi frågar ut mig om hur Huliganen mår och hur allt går för oss. Jag kan inte fatta att hon minns oss ens en gång. Vi har bara tränat ett par gånger och det var säkert ett år sedan sist, men Sussi minns precis. Ändå berättar hon att hon träffade 195 ekipage förra året.

Till Sussi kommer allt från minishettisar som ska matchas för utställning, till hopp-, dressyr- och fälttävlansekipage med höga tävlingsmål. Och så sådana som oss då, som mest ligger och skvalpar i landet lagom.

“Det viktigaste för mig när jag träffar ett nytt ekipage är att de har ett mål med sin träning. Det får gärna vara ett högt mål. Vet man inte vad man har för mål, då hjälper jag till att sätta ett. Som när jag träffade dig och Huliganen till exempel. Du vågade knappt säga vad ditt mål var, men till slut så kunde jag dra ur det ur dig ändå”

Jag minns det. Jag visste vad mitt mål var, men jag vågade inte säga det. Jag var rädd att det skulle vara för högt för oss och att Sussi skulle skratta åt oss. Fånigt. Sussi älskar ambitiösa mål.

Att fler når sina mål med hjälp av Sussi är hennes Facebook-sida ett bevis på. Där uppdateras det löpande med bilder på ekipage med fina rosetter dinglandes i tränset. Sussi berättar att hon rekommenderar sina elever att ha en (eller flera) grenspecifika tränare som de tränar ofta för, i kombination med att träna för henne lite mer sällan. Hennes träningar fokuserar på uppbyggande övningar, inte på grenspecifik träning. Hon poängterar att den uppbyggande träningen ska göras inför en tävlingssäsongen, inte under den.

“De elever som tävlar mycket vill jag inte se under maj, juni och augusti, september. Jag kan inte bygga en häst mitt i en tävlingssäsong. Då ska de vara i bubblan, då ska jag inte störa”

Nästa gång jag besöker Sussi har det blivit april och jag har med mig Huliganen. Jag är gravid i sjunde månaden så vårt träningspass blir lugnt. Jag vill bara ha lite inspiration, nu när Huliganen ska återuppbyggas efter sina långdragna skador.

Sussi är förtjust när hon ser honom. Hon kan, precis som många andra vi mött efter behandlingen, direkt se en skillnad i hans utseende och kroppsspråk. Jag får beröm för hans fina bakdelsmuskulatur och Sussi tycker han rör sig mycket bättre än tidigare. Jag blir varm i hjärtat.

#_0017-1

Huliganen gillar inte Sussi. När vi var här senast var han nämligen tvungen att genomföra en övning som han inte hade någon lust att genomföra. Huliganens arbetsmoral ifrågasattes och det blev en ledarskapsfråga hurvida vi skulle göra klart det vi påbörjat eller inte. Övningen bestod i att göra övergångar mellan tre bommar som låg längs med långsidan med ett par meter mellan. Tanken var att vi på olika sätt skulle byta gångart mellan bommarna, t ex skritta över första bommen, trava över nästa och galoppera över sista. Huliganen fick inte själv bestämma vart övergången skulle ske, utan behövde anpassa sig till bommarna och sin ryttare. Den insikten var inte speciellt välkommen. Huliganen ställde sig helt enkelt vid den första bommen och vägrade gå framåt, backade och stegrade. Så höll vi på större delen av träningen. Huliganen var högst medveten om att personen i mitten av ridhuset, dvs Sussi, hade ett finger med i spelet. När vi kommer tillbaka minns han det fortfarande och vägrar titta på Sussi när hon ska hälsa på honom. Sussi bara skrattar.

“Vissa hästar som kommer hit i träning utan att vara helt fräscha blir bättre av träningen men är hästen skadad från början så kommer hästen fortsätta vara skadad. Det finns hästar som kör tills de stupar, även om de har ont. Alla hästar är inte som Huliganen och säger ifrån när det inte passar. Den här typen av uppbyggande arbete är ofta avslappnande och gör att hästen får en chans att pusta ut”

Efter dagens träning följer föreläsning i anläggningens cafeteria. Vi är ett trettiotal entusiastiska personer som vill höra mer om Sussis träningsfilosofi. Jag har hört föreläsningen två gånger förut, men vet hur inspirerande den är. Jag stannar gärna och hör den en gång till. Filosofin går att läsa om i den bok hon komponerade för ett par år sedan, helt enkelt kallad “Uppbyggande träning”. Jag har läst mitt exemplar så många gånger att den ser helt misshandlad ut. Många som inte själva tränat för Sussi känner igen hennes namn från de ridövningar hon skrivit åt Hippson. Hon har arbetat som ridlärare i nästan 30 år och drivit sitt eget företag sedan 2004.

“När jag var tonåring hade jag en jättebra dressyrtränare som alltid sa ‘Det är inte hästen, det är du som ryttare. Det är oss det kommer an på. Hästen säger oss någonting’. Där och då lades hela min filosofi”

Sussi bygger sin träningsfilosofi på tre olika delar: Styrka, koordination (balans) och kondition. Hon berättar att de flesta hästar hon möter behöver främst bygga mer styrka. Det tror hon beror på att så många ryttare har svårt att känna att hästen är oliksidig till följd av att ryttaren själv inte är liksidig. Det är sällan hon möter en helt liksidig häst, men en häst som är frisk rakriktas snabbt.

“Vi kan inte sitta och rida varv efter varv i höger varv bara för att det känns bäst. Ju mer du rider i det bra varvet och undviker det svaga, ju mer oliksidig blir hästen. Alla pratar om att hästen ska vara liksidig och hur bra det är men ändå sitter vi och rider mer i det bra varvet”

Sussi lägger upp all träning i intervaller. Hon rekommenderar att göra övningarna först i det svåra varvet, sedan i det lätta och sedan i det svåra en gång till. Då har man lagt intervallerna uppbyggande. Väljer man att börja och sluta i det lätta varvet riskerar man att träna nedbrytande, där man övertränar den lätta sidan.

“Hoppar hästen sämre i höger varv så hoppa två språng i höger och ett i vänster!”

2016-01-21 017

Sussi har reflekterat över att halvblod, som hon menar att man inte borde behöva ha så mycket problem med, går sönder för att man har så bråttom till t ex treårstest. Mer sällan tycker hon att hon ser skador på till exempel shetlandsponnyer eller russ, kanske för att de inte tävlas på den nivå som många större ridhästar gör.

“Varför är det så få som kollar upp sina hästar när tävlingssäsongen är slut? Om man tävlar en häst på hög nivå så måste man kolla upp sin häst regelbundet. Har hästen en början till en inflammation i en kotled så behandlar man den och efter 6-8 veckor är hästen frisk, istället för att rida vidare och upptäcka att hästen är blockhalt efter ett par år. Då kan det vara för sent. Det är okunskap att tävla hästen på en för hög nivå. När man väl tävlar på hög nivån måste man vara beredd att betala priset som det kostar”

Jag berättar att jag intervjuat fälttävlansryttarna Anna Freskgård och William Nilson Fryer och att de gör ultraljud på sina hästar efter varje tävling. Sussi skiner upp.

“Även om det låter dyrt, kommer det vara det som är mest ekonomiskt i slutänden. Priset för att skaffa sig rätt kunskap och att sköta en tävlingshäst är högt. Jättehögt. Man måste lära sig grundläggande träningsfysiologi för att kunna träna en häst. Hur många gör det?”

Jag förstår henne. Jag är ju själv väldigt intresserad av just träningsfysiologi och ändå upplever jag att det är svårt att veta tillräckligt för att lägga upp en sund träning, och dessutom svårt att hitta mer information. Eller letar jag kanske på fel ställen? Att träna sin häst för liksidighet känns ju som en bra första grundsten om man vill uppmärksamma sitt sätt att träna sin häst.

Sussi rekommenderar att fota sin häst uppställd en gång i månaden så att man kan få en bild av hur hästen utvecklas. Jag har försökt det med Huliganen men det är ju svårt med en häst som faller i skador var tredje månad… Utvecklingen avstannar lite, så att säga.

“Jag har två anledningar till att jag jobbar med det här. Den första är min kärlek till hästarna – alla hästar. Jag har alltid haft lätt att känna empati för alla hästar. Är hästen trött så avslutar vi. Den andra anledningen är människorna. Jag vill hjälpa folk mot sitt mål, oavsett vem du är eller vilken häst du har”

Relaterade länkar:
Susanne Widner: http://www.susannewidner.com

Tips! På Sussis hemsida kan du beställa boken ”Uppbyggande träning”. En bra träningsbibel oavsett ridgren!

Om första veckan med schemat

På måndagen ringer Sussi och frågar hur vår första vecka har gått. Den har gått bra. Vi har fått in alla pass, om än i lite omkastad ordning.

Vi pratar om det där med galoppfattningarna och sen redogör jag för fredagens konditionspass. Sadeln har nämligen varit på omstoppning så jag testade att galoppera intervallerna barbacka. Ta mig tusan. Det funkade. Det kändes pampigt att galoppera varv efter varv på halvlång tygel ute på en blåsig äng. Barbacka. Min häst som vi knappt vågade rida ut på för ett år sen. Jag minns att jag galopperade honom en enda gång på stubbåkern förra hösten. När jag hoppade av kysste jag marken, tackade högre makter och tänkte “aldrig mer”. Nu rullade vi på i 3×5 min utan minsta antydan till bråk. Tänk vad träning kan göra.

Intervallerna var nog lagom, på gränsen till korta. Han var lite trött på slutet men hade jag bett honom hade han galopperat en intervall till. Sussi konstaterar att då behåller vi samma intervall även denna vecka och så bestämmer vi efter det om det ska till ytterligare intervaller.

Galoppen ja. Jag är lite kluven till den. Innan vi fick träningsschemat av Sussi galopperade vi Huliganen 10 min i sträck. Ingela rekommenderade oss det. Hon ville att vi skulle göra det en gång i veckan men jag skötte det dåligt. Gjorde det en gång varannan vecka typ. Även om jag slarvade så gillade jag de passen. De faller bort i Sussis plan. Sussi jobbar ju som bekant i intervaller och menar att intervallarbetet bygger kondition bättre. Ingela menar att en lång intervall ökar hans ämnesomsättning och är bättre för honom mentalt, gör att han kommer in i en andra andning. Jag vill typ göra båda delarna. Eller jag vet inte vad jag vill. Första konditionsdagen löser sig själv, eftersom jag inte orkar galoppera 10 min i sträck barbacka. Fem är alldeles tillräckligt. Jag är övertygad om att båda sätten är bra, och jag tror att de frambringar lite olika saker. Jag vågar dock inte lägga in båda i schemat, för då tror jag han får två för tuffa pass för nära inpå varandra. Jag måste helt enkelt fundera på saken.

På kvällen messar jag med Felicia och lägger upp veckan. Vi kastar om ordningen igen. Måndagen behöver nämligen inte bli någon återhämtningsdag, då jag tillbringade söndagen begravd i prylar som arrangör på en hästloppis. Stackars Huliganen fick inte röra på sig alls. Jag vill dessutom så himla gärna köra styrka igen. Jag får styrkan på måndagen om Felicia får köra kondition på torsdagen. Deal.

Felicia har varit med på mötet med Sussi, ändå skriver jag en halv roman om hur konditionspasset ska utföras. Nog för att jag har dagens samtal färskt i huvudet men när jag ser hur mycket jag skrivit skäms jag ändå. Herregud. Tänk att hon står ut med en hästägare som mig. Det är helt ofattbart. Mitt kontrollbehov har nivåer som få medryttare skulle stå ut med. Jag är lyckligt lottad.

Det är fler som påverkas av Huliganens nya, officiella träningsschema. I stallet kommer vi att prata om upplägget inför hösten, hur och när hästarna ska få mer mat. Hos oss bestämmer vi nämligen allting tillsammans. Vi är inte så många.

“Alltså jag känner att nu måste vi ju ta hänsyn också till att Huliganen ska komma i form och så” säger min stallkompis.

Hon är så himla snäll, tänker jag. Alla är så himla snälla. Huliganen också.

Om styrkeonsdag en tisdag

#_0073-1Jag kör styrkeonsdag på en tisdag. Börjar med att inte följa schemat första veckan men allt blev lite bakofram när han inte har gått dressyrträning på söndagen och Felicia och jag har behövt styra om våra respektive dagar lite grann. Jag vill så himla gärna få rida styrkepasset så Felicia går med på att köra fri lek på onsdagen.

Jag är sjukt peppad när jag kommer in på ridbanan. Min plan är att köra ett styrkepass inspirerat av vår senaste dressyrträning. En av de saker som ingår i styrkeplaneringen är övergångar. Jag bestämmer mig för att träna skritt-galopp-skritt i serpentinbågar. Jag värmer upp honom ordentligt och testar att göra några fattningar från skritt på volten för att se vilket varv som är lättast. Precis som jag anat så är vänsterfattningarna stora, yviga och rejält på bakbenen. Högerfattningarna är lite springiga och svåra. Jag bestämmer mig för att göra bågarna så att jag får två höger fattningar och en vänster per “varv”.

Och så börjar jag mina serpentiner Jag är lite för exalterad. Rider en båge höger galopp, bryter av till skritt, skrittar över medellinjen och fattar vänster galopp in i nästa båge. Efter en stund är Huliganen också lite för exalterad. Han blir så i gasen att han knappt vet vart han ska ta vägen. Han liksom studsar fram. Fattningarna är fina men skritten är helt värdelös. Först vill han inte alls bryta av, sedan bryter han av fint men vill bestämma själv när nästa galopp ska infalla. Gärna omedelbart. Vi blir lite osams och jag tappar räkningen på hur många fattningar jag gjort. Varje gång jag kommer ner till kortänden påbörjar jag nästa omgång bågar tillbaka till den första kortsidan. Så rider jag så, om och om igen. Det går många, många varv innan jag kommer på att min stackars häst (som då är rätt ilsken) inte har fått en enda andningspaus. Fan vad dum jag är. FÖRLÅT!

Det blir säkert ett sextiotal fattningar. Hela tiden två åt höger, en åt vänster. Han känns ändå pigg och alert även på slutet. När jag avslutat min sista båge får jag en uppenbarelse. Galoppen. Vi var ju så överens om att vänster galopp var den dåliga. Nu har jag suttit och nött dubbelt så många högerfattningar. Tänk om jag hade fel? Tänk om jag missbedömde vilken som var bra? Men jag kände mig så säker?

Jag messar Ingela och ringer Sussi. Kan det vara svårt att fatta galopp i ena varvet och svårt att galoppera i andra? Är jag dum i huvudet? Har jag tränat nedbrytande nu istället för uppbyggande?

Sussi förklarar att Huliganen är, likt många hästar, vänstersvag. När han fattar vänster galopp sätter han sig på sin starka sida och länger sin långa, svaga sida. När han ska fatta höger galopp måste han sträcka sin kortare sida. När han däremot jobbar längre stunder i galopp blir den vänstra sidan trött och därför blir den högra galoppen bättre i galoppjobben. Det är alltså rätt att fatta fler galoppfattningar åt höger men jobba mer galopparbete i vänster.

Sussi avslutar med att säga att det är bra att jag analyserar men just nu ska jag fokusera på hur det känns. Känns han svagare i högerfattningarna så ska jag göra fler sådana.

Ingela bekräftar att det är olika muskler som jobbar i olika rörelsemoment. Hon tillägger att om någon muskel har problem kommer en annan muskel att ta över och att jag som ryttare måste vara observant på att jag själv gör likadana fattningar i båda varven.

Då så. Då kör vi vidare.