Klockan är 22 och jag har varit vaken sen halv fem imorse. Med sömngrus i ögonen försöker jag tänka igenom dagens tävlingsstarter. Ni får ha överseende med mig, om jag är flummigare än vanligt.

Idag gjorde vi årets sista lokala tävling. Alltså på riktigt den här gången. På lördag är det KM hemma, men i övrigt är vi klara för i år. Det är skönt. Jag känner mig klar.

Dagens starter var på Mälaröarnas RK på Ekerö. Dit har vi ungefär en timme att köra. Jag startar min första klass kl 8:28. Får lov att köpa en stoooor kaffe när jag hämtar upp My i Rissne.

Jag kommer in på framridningen och ser en massa superfina ekipage med stora, vackra hästar. Såna som inte är som oss, tänker jag, sedan ser jag oss i spegeln och inser att min rultiga köttbulleponny faktiskt ser ut som en snygg liten häst numera. Då blir jag glad.Han sköter sig fint i första starten men jag tycker mig behöva driva mycket. Jättemycket. Det kanske jag inte alls behöver, men jag gör det som nån form av irriterande stressticks. Känslan är att vi har segat oss genom programmet, men så ser det inte alls ut när jag tittar på filmen efteråt. Hur som helst rider vi ihop 66,333 % och leder faktiskt klassen ett kort ögonblick innan vi slutligen hamnar på tredjeplats av tolv startande ekipage. Kul! Dessutom får vi en 8:a på ena övergången från galopp till trav på diagonalen. Åtta. Vi som inte ens kunde sakta av från galopp överhuvudtaget för ett år sedan.Och med det ärevarvet lovar jag mig själv att släppa Lätt C. Vi har gjort fyra Lätt C-starter i år och placerat oss i samtliga. Det är jag väldigt stolt över. Jag loggar in på TDB för att kolla våra procent tidigare år. Jag blir full i skratt. Vadå tidigare år? Det är som om jag glömt att det här vårt första tävlingsår där vi faktiskt tävlar mer än en start. Historiskt sett har vi gjort tre (3!) lokala starter i dressyr. Någonsin. En 2013, en 2014, en 2015. Några pay and ride utöver det. När jag tänker på det, blir jag ännu mer stolt. Vi är ett strålande exempel på att även de som sliter sitt hår över skador och problem, har en chans till att komma ur skadeloopen och få ha roligt med sin häst. Ibland skiter det sig, men ibland går det faktiskt vägen.Senare rider jag Lätt B:2. Det är andra gången vi rider det programmet och jag har bytt från mina minisporrar till vanliga sporrar för att slippa driva som en galning. Det hjälper men programmet är svårare och vi landar på 60,67 %. Det är jag jättenöjd med. Jag känner att jag fått visa upp oss på den nivå vi är idag och för att göra en bättre insats måste vi träna mer. Det är en bra känsla.

Vad jag inte är nöjd med är att han gapar mycket genom båda programmen. I första programmet gapar han så mycket att en funktionär kommer fram efteråt och kollar om han lagt tungan över bettet. Det har han inte. Jag kan inte svara på varför han gör det. Det är något jag får fundera ut. Vad jag ser på filmerna från ritterna är att jag är lite stökig med handen. Trots att jag tror att jag är still med den så är jag verkligen inte det. Sånt suger det att skriva om, för sånt skäms man ju över men senaste tiden har många kontaktat mig om just det. Att det jag skriver är ärligt och utelämnande, att det är en av styrkorna i bloggen. Det är lätt att skriva om när man gjort fel eller varit korkad, när man vet att det har gått bra. Jag kan t ex skriva om våra hanteringsproblem vi hade under flera år, för de är ju borta nu. Då är det ju lätt att vara kaxig. Att skriva att min häst gapar under min ritt, det svider. Jag skäms över det. Men när jag tänker på att det jag skriver kanske får någon annan att känna att det är okej att göra fel, att behöva träna, att inte alltid vara där man vill vara, då känns det viktigt att skriva det ändå. Att bara skriva om när solen skiner och livet leker och man älskar sig själv maximalt, det överlåter jag till tusentals andra bloggare.

Imorgon har jag ställt in dressyrträningen för jag är så matt efter dagens tävling. Det är inte likt mig, men min ork räcker inte till och jag behöver umgås med min familj. Dessutom är det inte mer än rätt med en återhämtningsdag även för Huliganen. Det är tröttsamt med ärevarv, det vet ju alla.

Mot målet!
… som Susanne Widner skulle ha sagt.

Vi hörs.