Det är fredagkväll och jag vänder upp på mittlinjen. Vi är i ridhuset för första gången på sex veckor. De sista ekipagen gick precis ut, så vi har hela ridhuset för oss själva. Det är sällsynt och oerhört välkommet en kväll som den här.

Sista veckorna har vi haft upprepade kommunikationsutmaningar, Huliganen och jag. Jag har helt enkelt velat en sak och han har velat en annan. En liten galla som vägrade ge sig på höger bakben har gjort att vi har hållit oss ute på fasta underlag ett tag. Jag är både självsäker och modig på hästryggen, men inte tillräckligt för att verkligen ta tag i de missförstånd som uppstått. För några veckor sedan var vi så oense om vart och när vi skulle galoppera (Huliganen tyckte NU, jag tyckte “om en liten stund”) att passet slutade med att vi övade på att balansera på bakbenen istället.

Hur som helst. Nu är vi i ridhuset och jag ska rida första inomhuspasset på över en månad. Våra utmaningar med kommunikationen har inte upphört bara för att vi har tak över huvudet. Diskussionen har börjat redan på stallplanen, när Huliganen vägrade gå från stallet. Något han bara gör med mig på ryggen, inte med våra medryttare. Något han börjat göra ibland sedan den där dagen när vi övade på att stå upprätt.

Som sagt, taket gör ingen större skillnad. Huliganen tycker ridhuset är ganska trist och han har inga planer på att samarbeta. Jag har tränsat med bett och det gör honom än mer på dåligt på humör. Han tänker inte göra någonting jag ber om. Faktum är att han inte ens tänker följa långsidan några meter innanför spåret. Han tänker likt en ridskolehäst förvandlas till en magnet, och ridhusväggen är för dagen gjord av metall.

Vi vänder upp på medellinjen för att slippa diskussionen om väggarna. Huliganen tänker inte gå på medellinjen om han inte får rycka tygeln ur handen på mig och titta vad som händer på höger sida av lokalen.

Så där sitter jag och letar i min mentala verktygslåda. Vad i helvete gör jag nu? Han är spänd, frånvarande och helt hopplös. Ska jag diskutera med honom, vill jag diskutera smart.

Nu känner jag min häst väl, så jag vet att det här inte är ett beteende som rotar sig i att har ont någonstans. Jag känner igen det som ett beteende som allt som oftast dyker upp efter en längre period av vila, lugna pass eller mycket uteritter. Jag vet att det rotar sig i en period med lösare regler och ramar. Att de ramarna måste återställas och att den här lille köttbullen behöver hitta ett sätt att existera innanför dem.

Jag har sagt det tusen gånger förut. Jag kommer aldrig sluta säga det. Min häst är inte “snäll”. Han har aldrig varit “snäll”. Han är väluppfostrad och tränad, tränad, tränad för att inte bete sig som ett litet rövhål. För bakom båda av hans öron bor rävar som tittar fram när de får chansen. Och när vi varit lite för slappa ett tag, då får vi äta upp det. Jag har en sådan häst som tar hela handen, och sedan armen och sedan äter dig med hull och hår. Alla hästar är olika. Min är såhär. Jag älskar honom gränslöst, men vi behöver regler för hur vi umgås.

När jag sitter där på medellinjen tänker jag på orimligt många saker samtidigt. Så många att jag har svårt att fokusera. Jag tänker på Susanne Widner med den starka och svaga sidan, lång och kort. Jag tänker på Yvonne Kamperman och avslappnade öron. Jag tänker på John Ricketts och kommunikation. Jag tänker till och med på Patrik Kittel och Jens Fredricson och vad de sagt på sina respektive clinics. På avslappnande, guppande öron. Alla är där i huvudet med mig på medellinjen. Det är kaos i hjärnan. Det enda jag vet säkert är att dagens känsla är väldigt långt från den känsla jag letar efter. Och att årets tävlingssäsong kommer att få vänta. Länge.

Det tar säkert tio minuter innan jag slutar tjafsa med honom och börjar rida. Ändå visste jag redan när jag satt upp vad jag hade framför mig. Trots det går jag rakt i strid med honom. Jag ber honom mjukna i sin vänstersida. Jag tar i bettet, jag råkar trycka till lite för hårt med skänkeln, jag blir spänd och låst i mina armar. Jag gör ingenting, jag bara lallar runt runt på fyrkanten. Tills jag vänder upp på medellinjen och börjar tänka. Äntligen börjar jag tänka.

Ett nytt huvudmål för oss är avslappning. Jag vill hitta ett sätt att rida där Huliganen är avspänd. Det jag upplever den där fredagen i ridhuset, det är motpolen till det jag eftersträvar. Jag vill hitta det avspända och bygga utifrån det. Men hur fasen hittar jag dit? Jag behöver inte ha svaret. Jag behöver bara hitta verktygen och tränarna som pekar i rätt riktning. Och faktum är, de tränarna har jag redan. Jag behöver bara lära mig tillämpa de kunskaper de ger mig.

Så till slut börjar jag tänka och lägger skrittvolter för att länga hans korta, starka sida. Den åt vilket håll han vill titta, den högra. Jag lägger långsamma volter i vänster varv där den högra sidan blir en lång yttersida. Stretchar den, släpper ut den, stretchar den igen.

Jag varvar med att galoppera några varv på helt lång tygel. Gör halt genom att andas ut och sätta mig djupt i sadeln. Kontrollerar att Huliganen kan flexa halsen åt båda håll, att han slappnar av och är närvarande.

Och det är allt det blir den kvällen. Det är allt vi klarar av idag. Det är okej. Tävlingssäsongen får vänta. Det kommer fler. Och min erfarenhet är att saker och ting brukar falla på plats fortare än man tror, när man väl har en plan.

Huliganen 2019. Inte bara väluppfostrad, utan också avslappnad. Ett långt mycket mer utmanande mål än en tävlingsstart.