Vi börjar träna Huliganen. Det går bra. Första tiden har vi ett enda mål: Att få honom att slappna av och hitta sin balans och bärighet. Vi rider honom mycket på lång tygel och kräver mest bara att han ska kunna gå när vi säger gå, stanna när vi säger stanna och svänga när vi säger svänga. Kan era hästar det? Huliganen kan knappt.

När vi säger “gå” svarar han “snart”. När vi säger “stanna” svarar han “om en stund”. Allt är liksom fördröjt, på ett ganska nonchalant sätt. Jag har glömt att vara konsekvent och vant mig vid att tjata. Det suger att tjata. Jag vill ju ha en häst som är alert och svarar på minsta hjälp.

When I say jump, you say how high.

Hur ska jag kunna få en häst som gör felfria dressyrprogram om jag inte kan få omedelbart svar på det jag ber om? Galoppfattningen ska vara vid K, inte nånstans på långsidan där Huliganen får feeling. Halten ska vara vid X. Arbetsgaloppen längs långsidorna ska vara arbetsgalopp, inte halvt sken med huvudet i vädret för att han inte orkar hålla balansen.

Jag vill ha en häst som reagerar snabbt på mina instruktioner. Jag vill också ha en häst som går att rida utan att få muskelinflammation i axlarna för att den hänger så mycket i bettet. Been there, done that. Vill inte dit igen. Min häst ska vara fjäderlätt, självbärig och lydig. Det låter enkelt. Det är det inte. Inte för mig i alla fall.

Felicia och Huliganens relation är lite kantstött sedan den där gången när han lämnade henne i gräset och galopperade hem på egen hand. Jag är höggravid och rider lite sparsamt. Vi slår våra kloka ihop. Felicia rider och jag står på marken och viftar och föreslår lösningar och lägger mig i detaljer. De dagar som Felicia inte kan rida jobbar jag honom från marken. Jag vill att hur stressad han än blir av saker omkring honom, ska han ändå lyssna på mig. Även om han har en presenning på kroppen. Även om det fladdrar sittunderlag runt honom när han rör sig. Om jag rider ut och möter saker jag inte kan styra över, som älgar eller vildsvin eller flygande påsar. Det ska sitta i ryggmärgen att slappna av och lyssna på mig. På Huliganens födelsedag slår jag in honom. Det funkar bra. När vi till slut lärt Huliganen att stanna när vi säger stanna (vilket var hans största problem) så börjar vi ställa till organiserad oreda runt honom. Att han kan stanna när han är ensam i ridhuset och inget stör honom, räcker liksom inte. Han måste stanna när vi säger stanna även om han är stressad eller upprörd eller inte har någon lust. Alltså provocerar vi honom under kontrollerade former. Felicia rider och jag hänger upp konstiga saker, viftar med plastpåsar och försöker hitta på nästan vad som helst för att se hur han reagerar. Sakta men säkert lär vi honom att hitta tillbaka till att slappna av och lyssna, oavsett vad som händer omkring honom. Han börjar förstå att så länge han hänger med oss, kommer inget någonsin att skada honom.

Huliganens rörelsemönster förändras. När han inte längre springer runt spänd som en fiolsträng, lossnar steget och blir längre. Mer avslappnat. Det är en sån njutning att se vår fina häst börja använda sin kropp. Det ger mig så oändligt mycket hopp om framtiden.

Översta bilden förresten, den är tagen 24 timmar före min dotter föddes. Felicia på hästryggen. Jag som hinderbärare. Allt går, om man vill.