Och så en dag står jag där igen. Huliganen travar tjurigt runt mig och vill inte galoppera. Det är något som skaver när jag tittar på honom. Något som inte stämmer. Jag kan inte sätta fingret på det, men min magkänsla är dålig. Jag tycker han skjuter ifrån lite dåligt med vänster bakben i galoppen men jag kan inte se någon hälta. Han gör det jag ber honom om, motvilligt. Hans avslagna uttryck i blicken känner jag igen sedan ett par veckor tillbaka. När blev han så? Han som har så mycket livsglädje och energi. Det är ju bara ett par veckor sedan jag var på klinik senast. Det står Huliganens journal att han är låggradigt halt vid besöket men att man inte går vidare med det då han utretts för det problemet tidigare. Ska det kännas såhär när man har en frisk, nioårig häst?

Jag kommer att tänka på intervjun vi nyligen gjort med Anna Freskgård och William Nilson Fryer. Jag känner mig desperat, på gränsen till uppgiven. Jag ringer William som tycker jag och Huliganen ska följa med i lastbilen ner till Eurovets och Per Spångfors för att ultraljuda alla leder med betydelse för rörelseapparaten. Bara kostnaden för resan får mig att se stjärnor. I min planering finns inget utrymme för tusentals kronor hos veterinären. Dessutom blir jag varnad om att försäkringsbolagen inte alltid ersätter besök hos just Per, eftersom ultraljud inte anses som veterinärmedicinsk standard när det kommer till att lokalisera hältor.

Jag skulle kunna åka till min vanliga klinik, dit jag själv kan köra Huliganen och där jag vet hur allt går till. De skulle göra böjprov, precis som sist vi var där. Jag skulle åka hem med känslan av att jag i alla fall låtit en veterinär titta på hästen. Om veterinären säger att hästen är ok, då är väl hästen ok? Även om magkänslan är jättedålig? Det är ju en så fin klinik och veterinären är ju så himla trevlig.

Så: Jag skulle kunna återvända dit jag tidigare inte fått den hjälp jag behövt, men som är billigare och klassas som veterinärmedicinsk standard. Jag skulle kunna, men borde jag? Hur stor roll spelar det vilken veterinär man möter? Tänk om det här är Huliganens vändning i livet? Tänk om det är pengarna rakt ner i sjön?

När jag kommer hem sätter jag mig bara ner och gråter. Min sambo tröstar. Han har varit med hela vägen. Han har sett mig åka från veterinär till veterinär och testa nästan allt som går att testa.

“Åk” säger han. “Vi löser det på något sätt. Du måste försöka, du kommer aldrig kunna släppa det här annars”

Nästan alla personer vi intervjuat såhär långt är övertygade om att det är avgörande att möta rätt person för det problem man har, att det skiljer så pass mycket från veterinär till veterinär att du kan åka hem med en felaktig, eller i alla fall ofullständig, diagnos om du bokat din tid hos fel veterinär. Problemet är att få personer håller med varandra i frågan om vem man faktiskt bör åka till. Många verkar dock överens om att Per Spångfors är något utöver det vanliga och det är slutligen vad som övertalar mig.

Jag biter i det sura äpplet och bokar min första tid på Eurovets. Med mig har jag kameran och väldigt många frågor. Min viktigaste fråga är dock enkel: Kan Per Spångfors laga Huliganen?