Det känns som om vi ska iväg på ett hemligt äventyr. Huliganen och jag har övernattat på Lövsund, hos fälttävlansryttarna Anna Freskgård och William Nilson Fryer. När jag kommer ut till lastbilen 03:45 har William redan lastat alla hästar, inklusive Huliganen. Jag är oväntat pigg, kanske för att jag är så spänd inför besöket. Det är becksvart när vi rullar ut på vägarna och E4an är nästan öde.

Den här dagen har William fem hästar med sig ner till Per Spångfors i Halmstad. Sträckan är bekant för William. Nästan varje vecka lastar han egna och kunders hästar och åker de drygt 40 milen mellan Tystberga och Halmstad. Att ta med privatpersoners hästar till Per har blivit en del av Anna och Williams verksamhet.

Känslan av att vara på ett hemligt äventyr sitter i mig hela dagen. Euro-Vets klinik ligger för sig själv en bit utanför Halmstad. Det är mer eller mindre bara vi på kliniken. William verkar känna sig som hemma och jag försöker hålla mig i bakgrunden. Jag har blivit ombedd att inte ställa några frågor eller ta någon dialog direkt med Per. Jag är nämligen ett undantagfall. Per tar inte emot privatpersoner, bara professionella som i sin tur tar dialogen med oss hästägare. William förklarar att Per vill lägga tiden på hästarna, inte på att försöka förklara för hästägare som ändå inte förstår. Det jobbet överlåter han till någon som William.

Per vill inte veta någon historik eller se några gamla journaler. Han vill möta hästarna med öppna ögon utan att ha förutfattade meningar om vad han borde eller inte borde se. Jag tänker att det ska kännas konstigt, men det gör det faktiskt inte. Det här är en egen värld med egna regler och jag känner mig nästan privilegierad som får uppleva den.

På Euro-Vets gör man inga hältutredningar med böjprov eller longering. Faktum är att nästan ingenting här är som på en vanlig klinik. Det är inte bara vad som gör den här kliniken unik, men också vad som gör att vissa försäkringsbolag ställer sig tveksamma till att ersätta dess behandlingar. Jag har redan innan besöket blivit medveten om ett nytt uttryck: Veterinärmedicinsk standard. Jag hade ingen aning om att veterinärer faktiskt måste jobba efter ett visst mönster för att klassas som trovärdiga. Att resultat, utbildning, kompetens eller till och med specialkompetens, inte är tillräckligt. Jag kommer förklara mer om försäkringsbolag och veterinärmedicinsk standard i ett inlägg längre fram. Du får följa med till Per så länge.

Första hästen leds in till Pers berömda rullmatta. Den används för att göra själva hältundersökningen, motsvarande när man springer i löpgången eller longerar på en annan klinik. Per tittar på hur hästen rör sig i skritt och trav långsamt rakt fram på rullmattan. Den ser precis ut som ett stort löpband. Han tittar framifrån, från sidorna och bakifrån. Rullmattan går att reglera så att hästen travar plant eller i uppförsbacke, allt för att kunna få en så tydlig symptombild som möjligt.

Snart är det Huliganens tur. Han blir först mäkta förvånad över att något rör sig under hovarna på honom, men finner sig sedan snabbt i situationen och travar snällt på bandet. Jag står en bit bak, i ett hörn och tänker på hur jag själv brukar känna mig på löpbandet. Funderar på om min rumpa brukar guppa som Huliganens. Antagligen. William  håller i Huliganen. Han tittar på mig och grimaserar. Det känns som ett dåligt tecken.

Huliganen konstateras halt. Håll i er nu. Huliganen klassas 2-gradigt halt på höger framben, 2-gradigt halt på vänster bakben och 3-gradigt halt på höger bakben. Per misstänker spontant höftledsinflammation.

Efter rullmattan är det dags för ultraljud. När Per träffar en häst för första gången ultraljudar han alla leder som är relevanta för rörelseapparaten. Det blir ett femtiotal olika leder och funktionella delar som kontrolleras.

Att undersöka leder med ultraljud är inget unikt, men normalt sett något man inte gör förrän man först har gjort både böjprov och lokaliserat smärta med ledbedövning. På Euro-Vets finns en avancerad ultraljudsutrustning, så pass avancerad att bara ett par veterinärkliniker i världen har något motsvarande. Detta innebär i praktiken att Per kan ultraljuda leder som man på andra kliniker kan ha svårt att undersöka. Hans ultraljud går djupare och har minimalt med störningar, vilket också ger säkrare diagnoser. På vissa kliniker erbjuder man t ex undersökning av si-lederna genom rektalt ultraljud men här gör man det från ovansidan av korset. Det tar en bråkdel av tiden mot att göra det rektalt, ger ett tydligare resultat och innebär mindre obehag för hästen.

Den största fördelen med den avancerade utrustningen är ändå lättheten i att avgöra vilka leder som är inflammerade. Att ultraljuda hela hästen tar 15-20 minuter. Huliganen konstateras ha lindriga inflammationer i höger framknä, inre leden på vänster bakknä, i båda frambenens strålbensbursor samt en kraftig inflammation i höger höftled. Per ser också en äldre avlossningsfraktur i bäckenet men den klassar han som läkt. En avlossningsfraktur innebär att ett benfragment lossnat i ett ligament- eller muskelfäste på bäckenvingen, oftast till följd av ett trauma, t ex att hästen gått omkull ordentligt i hagen. Huliganen behandlas i de inflammerade lederna. Den gamla frakturen är inget att göra något åt. Även om den skulle ha varit aktiv, är behandlingen inte medicinering utan en längre tids vila. Per drar ut vätska ur de inflammerade lederna och William utbrister:

“Jag tror aldrig jag sett så mycket vätska i en höftled som på din häst”

Jag är tagen men inte förvånad. För tre veckor sedan var han på en av Sveriges största kliniker utan att något av detta uppmärksammades. Istället konstaterades han låggradigt halt på vänster bak, men att det inte var värt att göra något åt då han redan behandlats för det tidigare i sitt liv. Kanske var Huliganen frisk för tre veckor sen. Kanske inte.

Det känns som om jag får facit. Det är en ovanlig känsla. Jag brukar känna att veterinärbesöken är en gissningslek. Man åker hem i hopp om att man hittat rätt sak att behandla. Nu känner jag mig säker på att vi kontrollerat så pass stor del av min häst att risken för att något missats är minimal. Ändå har vi inte gjort något som man gör på en klassisk klinik: Vi har inte sprungit i någon löpargång, inte böjt några leder, inte longerat. Vi har framförallt inte gissat, bedövat, kollat, gissat igen, bedövat, kollat osv. Vi har bara ultraljudat, konstaterat fakta och behandlat.

En sekund då och då flyger en tanke genom huvudet: Tänk om Huliganen inte alls haft ont av de här sakerna, att det är därför det inte upptäckts tidigare. I nästa sekund kommer nästa tanke: Tänk om det är något av det vi hittat idag som gett mig så dålig magkänsla i alla år. Ultraljudet kan inte avgöra hur länge en inflammation, eller för den delen en avlossningsfraktur funnits, utan enbart om den är aktiv eller inte. Historiken kan jag bara gissa mig till med hjälp av mina egna iakttagelser och mina gamla journaler.

Huliganen får slutligen lämna blodprov och sedan gå hem via tandläkaren.

Att få sin häst behandlad hos Per är lättare sagt än gjort. Per tar som sagt inte emot privatpersoner. Ska man få hästen undersökt här behöver man gå genom någon som redan har en fot in på kliniken. För oss var det William. William sköter allt praktiskt runt besöket och jag hade egentligen inte behövt (eller fått) vara med.

Kostnaden för själva besöket gör mig förvånad, det är nämligen inte direkt dyrare än att göra en omfattande hältutredning på vilken klinik som helst. Jag hade förväntat mig en hutlös summa för ultraljudet, men undersökningen på alla leder kostade bara knappt det dubbla mot vad jag tidigare betalat för att ultraljuda enstaka leder på andra kliniker. Slutsumman för hela kalaset blir ändå smärtsam. Många ska ha betalt: William för resa och arbete, veterinären, tandläkaren och uppstallning. Mitt försäkringsbolag ersätter första besöket hos Per men inte återbesöket. De ger mig en chans att tänka om, kan man säga. Jag har dessvärre ingen lust att göra det. Återbesöket kostar betydligt mindre än det första besöket då det inte är lika omfattande. För mig slutar båda besöken och allt runt i kring totalt på drygt 20 000 kr efter att försäkringsbolaget tagit sin del. Den summan inkluderar en självrisk på ca 3000 kr.

Huliganen får stå kvar på ett rehabiliteringsstall i Halmstad till sitt återbesök om två veckor. Tills dess ska han ändå bara vila i sjukhage. Det är billigare att låta honom stå kvar än att betala två resor och skönt för hästkraken som slipper åka den sex timmar långa resan tillbaka till Tystberga. Han är mör nog som det är och jag är glad att möjligheten finns.

Han får betfor som inflyttningspresent och är därmed redan från start nöjd med sitt nya, tillfälliga hem. Jag lämnar honom lite tung i hjärtat, som en förälder som lämnar sitt barn på kollo. Jag har lust att lipa lite men håller masken inför William. Någon måtta får det ju vara.

När vi rullar E4:an hem känner jag mig hoppfull. Om två veckor hämtar William upp Huliganen, tar honom till återbesöket och sedan hem.

“Jag upplever att många av de hästar som fått behandling efter lång tid av smärta, de får liksom en annan utstrålning och en annan hållning” säger William. “När hans inflammationer är släckta kommer han säkert öka sin ämnesomsättning och inte vara lika tjock heller”

Lastbilen skumpar hemåt. Jag vet inte om jag ska våga tro på vad William säger. Det låter för bra för att vara sant. Nu är det bara att vänta och hålla tummarna. Räkna ner dagarna. Tänk om det är nu som det börjar. Huliganen 2.0.

De här lederna undersöktes på Huliganen, på båda sidor av kroppen:
Käkled
Bogled
Bogledsbursa
Armbågsled
Framknä (carpus) övre och undre leden
Kotled fram och bak
Kronled fram och bak
Hovled fram och bak
Strålbensbursor fram och bak
Si-lederna / korsleden
Bäckenbenets muskelinfästningar (Iliumbenet)
Höftled
Bakknäets leder: yttre, mellersta, inre
Bakknäets funktionella delar, yttre och inre menisklarna, främre och bakre korsbandet, inre och yttre ledbandet
Hasled
Glidled

Relaterade länkar:
Per Spångfors blogg: http://www.spangfors.com
Euro-Vets: http://www.euro-vets.com/
Anna & William: http://annaowilliam.se/

Läs också gärna…
Hältor & hältutredningar: Så funkar det

Anna & William: ”Människor älskar att vårda sina problem”

Text & foto: Matilda Olofsson