Foto: Christian Göingberg

2018 blev lite mer turbulent än jag trodde det skulle bli. Det har tagit mig till alldeles nyligen att inse att det inte är konstigt att mycket fått ge vika. Behovstrappan, liksom. Det är svårt att fokusera på att träna och tävla sin häst, när man försöker lära sig hur man lever ett nytt liv.

För 2018 hade vi fyra generella mål:

• Starta Lätt A:1
• Testa WE
• Kunna klippa honom stående lös i stallgången (lydnad, tillit, tydligt ledarskap)
• Ge min häst de bästa tänkbara förutsättningarna för att hålla sig skadefri

Jag började 2018 med en separation. Det blev inga dressyrstarter och ingen dressyrträning. Dels för att jag varken hann eller orkade, dels för att Huliganen hade problem med mungipan. Ett problem som satt i från januari till slutet av sommaren och därmed uteslöt alla dressyrtävlingar.Foto: Felicia Bäckvik

In i vårt liv kom istället WE. En gren där vi kan starta på hackamore. Så mycket roligt vi har fått uppleva redan under vårt testår, och så mycket roligt som väntar! Vi kom ut på två inofficiella starter och tre lokala tävlingar. Som slutkläm placerade vi oss som trea i Lätt C i Surahammar. Oerhört stolt över det!

Om hur det gick med att klippa Huliganen lös i stallgången kommer ett helt separat inlägg. Den som väntar på nåt gott…

Men så till det viktigaste målet av alla: Att ge min häst de bästa tänkbara förutsättningarna för att hålla sig skadefri.

Döm om min förvåning men här står vi i december och hästen är frisk. Aldrig har jag varit så frånvarande som under det senaste året. Aldrig har jag ridit så lite, dubbelkollat så få saker, låtit saker få bli som de blir. Jag som avskyr när saker blir som de blir. Jag har inte haft något val.

När man jobbar heltid och är ensam med sin 2-åring minst 50 % av sin lediga tid, är det svårt att orka hålla samma standard som man vant sig vid genom åren. Det har i alla fall varit svårt för mig.Foto: Felicia Bäckvik

Tack och lov har jag ett älskvärt team, med engagerade medryttare. Och tack och lov har jag en häst som är långt mycket mer tålig för slarv nu än för ett par år sedan. Det långsiktiga, uppbyggande tänket har hjälpt oss med det. Gett oss bättre marginal när saker inte blir som man tänkt sig.

Tack alla ni som fortfarande läser och hör av er, trots att jag varit mer eller mindre försvunnen i ett års tid. Varje kommentar, varje mail och varje liten tumme upp har gjort mig genuint glad och tacksam. Peppat mig lite framåt. Förhoppningsvis hörs vi mer under 2019.Foto: Christian Göingberg

God fortsättning och Gott Nytt År!

Yours truly,

Matilda