Någon vecka efter Huliganens hemkomst väljer jag att longera honom på ridbanan för att se hur han rör sig. Jag har höga förväntningar, tänker att han kommer sväva fram som Briar eller Valegro. Jag släpper ut honom i linan och ber honom trava. Han ser förjävlig ut. Det är som att kroppen inte är sammankopplad på honom. Han är liksom vinglig i sitt rörelsemönster. Som om han inte vet hur man gör när man travar på en stor volt.

En tanke slår mig. Tänk om vi lossat på en smärta som suttit så länge att han måste hitta ett nytt sätt att röra sin kropp på. Att det kanske känns konstigt för honom att det inte tar emot som förut. Jag har ingen aning om det kan vara så, jag bara får för mig det. Tröstar mig med det. Tänker att jag ska ha lite is i magen den här gången, låta det ta lite tid.

Första gången jag hoppar upp och ska rida, ett par veckor efter behandlingen, känns han vinglig igen. Jag låter honom galoppera på lång tygel. Han vill byta varv precis hela tiden. Det knyter sig lite i magen på mig. Har vi missat något? Har han ont någonstans?

Jag fortsätter ha lite is i magen. Bestämmer mig för att varje gång han försöker byta varv så vänder jag snällt tillbaka till det första varvet igen. Ägnar två pass åt det, att försöka fortsätta rida i samma varv trots att han går på helt lång tygel. På tredje passet försvinner det.

Efter ytterligare ett par pass är hela vingligheten borta och Huliganen rör sig rent, mjukt och bättre än jag sett sedan han var oinriden. Jag låter flera personer titta på honom och alla håller med mig. Han rör sig väldigt mycket bättre än innan behandlingen. Fantastiskt. Vi är på startlinjen för första gången sedan Huliganen reds in. Nu har vi chans att bygga en häst som har största möjliga chans att vara hållbar. Nu är det dags att ta reda på hur fan man gör.