Om självkänslan

Det börjar som något som skaver. Något som inte stämmer. Det är inte hästen, det är jag. Och så en dag sätter han fingret på det, min kompis Jonas. Han säger:

“Vad har hänt med din självkänsla, Matilda? Du brukar ha koll på vart du står, men nu är du bara osäker och gnällig”

Det slår som ett slag i ansiktet. Han har rätt.

En dag är Huliganen lite seg i början av passet, men jag tänker att det är pälssättningen. Först dagen efter tempar jag honom. Står där med termometern som visar 38,9 grader och skäms över att jag inte hållit min egen regel, den där jag lovat mig själv att tempa min häst dagligen. Tänk om han hade feber när jag red honom. Jag blir så arg på mig själv att det känns som att mitt synfält blir fläckigt. Jag messar Felicia som försöker trösta mig. Hon skriver att det är sånt som händer. Att det inte är någons fel. Men min spontana tanke är: “Det är sånt som händer andra. Jag ska stå över det. Vara bättre än ett så simpelt misstag”.

På den nivån ligger min toleransnivå gällande mig själv och mina missar.

Jag kommer att tänka på en annan gång, när jag var borta från stallet ett par dagar. När jag kom tillbaka reagerade jag på att något kändes fel och det visade sig att Huliganen även den gången hade feber. Om det bara var den dagen eller flera dagar får vi aldrig veta. Jag grät i bilen på vägen hem från stallet. Förbannade mig själv för att jag varit borta från min dyrgrip, lämnat honom i händerna på människor som inte ser honom som jag gör. För så är det ju. Man kan inte åka ifrån sin häst och förvänta sig att de ska se på den med samma ögon som man själv gör. Oavsett hur duktiga, snälla och ordentliga personerna är. Ens egen blick har kalibrerats år ut och år in för att snabbt plocka upp eventuella avvikelser. Eller? Är det bara som jag inbillar mig? Nu har jag ju kanske själv gjort samma miss. Samma eventuella miss.

Ridningen blir tråkig, som ett måste. Jag skyller min otillräckliga ork att rida på att jag just mockat ligghallen, trots att orken aldrig var där från början. Jag skyller min otillräckliga ork att rida på att snön har fallit, eller att den smält bort (just när jag satt på polar padsen). Jag glömmer att det inte har med varandra att göra. Att min ork tryter för att jag har för höga krav på mig själv. Att jag tror att jag står över att göra misstag. Att jag är så hård på mig själv när jag ändå (precis som alla andra) gör dom.

Jag kommer in i ridhuset en onsdag för att rida styrka. I ridhuset är åtta andra ekipage och nån tränare håller dressyrträning. Då kommer den, självinsikten. Det här kommer aldrig funka för mig. Det spelar ingen roll om det är onsdag och styrkedag. Om jag sätter mig härinne med mitt taskiga humör, då kommer vi få ett riktigt jäkla skitpass. Mitt självförtroende kommer gå i botten. Jag vänder i dörren. Går ut. Galopperar ett par varv i snön istället. Kravlöst. Blir gladare.

Och dagen efter, när jag sitter där på huk i stallgången och snön är borta igen och jag försöker slita loss de leriga broddjävlarna för att få loss mina polar pads för femtonde gången den här säsongen, tänker jag att det får vara nog med gnäll nu. Ok. Det kanske blir lite halvdant ibland, men jag sitter ändå här, i lera och djävulskap och slår sönder mina stelfrusna fingrar när jag slinter med broddnyckeln. Jag måste ju älska det här. Det finns ju ingen annan rimlig förklaring.

Jag är inte ute efter din sympati, jag vill bara berätta hur det kan vara att var jag, en dag i februari. Jag kan inte vara den enda med lite för höga krav.

his too shall pass. Den kassa självkänslan, leran under dojorna, hopplösheten. Vad tusan har jag att gnälla om? Jag har en häst som är hältfri i slutet av vintern. Det är ju ett mirakel.

 

5 thoughts on “Om självkänslan

  1. Ottilia says:

    Måste bara säga att nej du är inte ensam med hårda krav och trytande motivation. Älskar hur öppenhjärtligt och ärligt du skriver om din och Huliganens vardag. Jag känner igen mig i ditt nojjande och själv nojjar jag ”på förhand” då jag snart ska sätta igång min egen häst efter konvalescens. När nojjandet går i taket går jag in på eran blogg och hämtar inspiration, motivation och lite hopp i att om du och Huliganen kan så kommer även jag och min pålla kunna ta några steg framåt, några steg bakåt men sakta sakta ändå röra oss mer framåt än bakåt. Jag har också blivit fast besluten i att precis som du och Huliganen bygga upp ett bra team runt omkring oss fast vi inte är proffs! Så tack för den här bloggen, tack för att du ärligt delar med dig av vardagen i lera, bakslag och framgångar!

  2. Mia says:

    Jag känner igen mig. Min instruktör sa ofta : Du får inte vara så hård mot dig själv…
    Jag gav upp under en tid, tänkte jag lägger ner det här nu. Det är för dyrt, för jobbigt och resultatlöst. Ibland är det svårt att vara lättsam och glad, ibland är det på något sätt högre luftmotstånd. Svårt att hitta känslan om man måste väja för andra i ett ridhus, när man helst vill vara själv.

    Man vill så mycket men hinner eller orkar inte riktigt hela vägen fram för att nå sina mål. Numera sätter jag inga fasta tidsbegränsade mål, utan försöker hålla mig till små steg som får ta den tid det tar. Inte tänka ”hur svårt kan det vara” utan plocka isär det lite, analysera varför nya hästen vill öka traven in i galoppen hellre än göra en lugn fin fattning. Är han stark nog; nej faktiskt inte. Vad ska jag göra för att stärka honom? Är jag för övertydlig i fattningen? Hur kan jag göra det ännu finare., sitta bättre?
    Försöka utgå från varje dags förutsättningar och tänka ut vad som är den bästa träningen just den dagen, för själen och för hästen.

  3. Liza says:

    Jadu, Matilda…

    Det där med krav på sig själv är ju ena sidan. Nojorna den andra. Och så det där jävla vädret som ger oss helt blank isgata hela tiden, så jag törs inte dra fram släpet och lasta C och åka iväg för träning.. Tänk om han fläker sig, tänk om vi misslyckas med lastningen, tänk om bil och släp halkar i diket på den kurviga, backiga vägen till ridhuset?

    Och så måste vi komma igång med träningen nu när han är på rehabilitering efter skadan.. Och jag är inbokad för en stor bukoperation inom några veckor, är det nån idé att vi ens sätter igång eller ska han få vara hagsmycke ett tag till eller skall jag bara låta min medryttare sköta träningen? Tänk om hon går ut för hårt och han får ont igen? Tänk om….

    Och tänk om jag är så skev i kroppen efter operationen så jag sitter snett och skadar hans rygg? Eller om jag helt plötsligt har glömt hur man gör när man rider? Eller om sadeln inte passar nu när han är otränad?

    Jag blir så sjukt trött på mig själv. Men tänk om all denna leda och alla dessa ursäkter bara beror på vinter, mörker,lera, is, kyla, pälsfällning, OCH FÖR HÖGA KRAV PÅ MIG SJÄLV?

    Ge mig vår, sol och värme. Nu. Helst igår. Tänk om allt känns bättre då?

    Du trodde väl inte du var ensam om att vara nojjig och gnällig? Vi håller väl ut eller hur? /Kram

  4. Malin says:

    Åh, jag var där för 1,5 år sedan. Tänkte ”jag skiter i det här, låter syrran köpa ut hästen”. Jag tyckte jag var usel: usel på att rida, usel på att ta hand om hästen. Så som ett sista halmstrå så tänkte jag att jag testar akademisk ridkonst – skakar om lite, få se om något nytt får mig att trivas igen. Så jag åkte till Hanna Engström på Gotland – hon är en sits-expert med stort fokus på hästens biomekanik och hur ryttaren och hästen ”speglar” varandra i att vi båda fuskar och har våra dåliga och bra sidor i rörelsemönstret. Men en stor anledning till att jag åkte dit var att hos henne kunde jag få testa på hennes hästar och behövde inte avslöja för någon vad jag skulle göra. Hon var en ängel – tryckte in mig över några dagar när hon råkade vara på gården i Sverige och inte på tour i Finland eller Kapstaden eller så. Körde intensivkurs med mig – två pass per dag.

    Och hon räddade mig. Hon visade att 1) det är okej att vara imperfekt och 2) jag kan känna och rida och vara mjuk, om jag ger mig själv tid och lugn. Jag grät glädjetårar där på hästryggen.

    Sedan dess tränar jag Akademiskt för en lokal tränare (Anna Lindh) som också fokuserar på att ta det lugnt , låta mig och hästen få tid att känna efter var vi ska placera våra kroppar. (Akademiskt handlar också mycket om arbete från marken, så det finns gott om variation inom arbetet).

    Så om det är något jag skulle tipsa om för att få en liten boost samt gå tillbaka till att hitta grunderna och det enkla, och för att hitta tillbaka till sin kropp tillsammans med hästen: testa Akademisk ridkonst. I alla fall bara för lite tankeställare om inget annat.

    Kämpa på!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *