Om att galoppera i snön

Det är söndagskväll och tio minusgrader och snön ligger som ett vitt, tjockt täcke över vägarna. Dressyrträningen blir inställd så jag åker ut sent till stallet. Parkeringen är tom, ridhuset och utebanan nedsläckta.

Jag fryser in i märgen. Ett pass i ridhuset känns svårmotiverat. Jag behöver något annat. Jag borstar snabbt och stoppar in honom i skrittmaskinen medan jag släpar in hösilage och förbereder inför morgondagen. Klär på mig säkerhetsväst och overall och mössa under hjälmen. Laddar med nya batterier i pannlampan. Tar sadel och träns och ett reflextäcke under armen, knatar ner till skrittmaskinen.

“Ska du rida?” ropar någon som knatar förbi.

“Jag ska ut och galoppera intervaller i snön” ropar jag tillbaka.

Det är för mörkt för att jag ska se deras förvånade ansiktsuttryck, men jag vet precis hur de ser ut.

Det är som att han vet, Huliganen. Blicken är alert, han har svårt att stå still när jag kränger mig upp för att skritta iväg. Vi skrittar en sväng, travar i pannlampsskenet genom allén som likt en saga är vacker oavsett årstid och tid på dygnet. Huliganen har klippet i steget. Han är laddad som tusan. När vi kommer till uppförsbacken mot stallet behöver jag bara tänka ett kommando för att han ska sätta av som skjuten ur en kanon upp för backen. Jag saktar av på toppen, klappar om och joggar sista biten hem. Hoppar av, drar sadelgjorden, kastar av ländtäcket och hoppar upp igen.

Nu har han stora problem att stå still. Han vet precis vad som ska hända. Vi styr ner mot grusvägen. Den har ett alldeles perfekt lager med snö. Jag har tänkt trava första biten men Huliganen har inte tid med det och jag ger efter utan strid. Vi galopperar iväg längs med vägen. Pannlampan reflekterar snön som om det vore dagsljus. Jag bara åker med. Bromsar inte, skänklar inte, låter honom välja tempo och försöker störa honom så lite som möjligt. Öronen är spetsade framåt, han ligger på lite fort men jag låter honom hållas.

Efter ett par minuter är vi framme där vi normalt sett vänder. Han saktar lydigt av. Han andas och frustar, skrittar med raska steg vidare ner för en backe. Jag brukar vända men jag låter honom fortsätta skritta bortåt. Efter någon minut, när vägen planar ut, kortar jag upp tyglarna. Han taggar genast till, hoppar på stället, backar ner i diket, kastar med huvudet och försöker dra tygeln ur handen på mig. Vill iväg, nu nu nu. Galopperar stående på stället.

Jag släpper iväg honom och han sätter iväg. Vi tar sikte på en lång uppförsbacke. Jag låter honom välja tempo. Farttårarna rinner när vi dundrar upp för backen och vidare längs skogsvägen. Träden är fulla i frost. Skogen är vacker, mellan tårarna. Jag är bara där, i nuet och känner 500 kg muskler trycka ifrån under mig.

För första gången på en evighet är huvudet alldeles lugnt och tomt på tankar.

På lördag ska vi till Julpa gård i Västerås. Blygsamt inleder vi ett samarbete med ryttarcoach och WE-tränare Anna Nordin. Vi känner inte varandra. Vi har knappt alls träffats. Ändå har jag tagit chansen att inleda ett samarbete för att få hjälp med mental coaching och WE. Jag har ju som många av er vet länge varit nyfiken på WE. På lördag får vi för första gången testa WE under Annas heldagskurs. Vi kommer att rida två lektioner i grupp och få ett teoripass. Det ska bli alldeles otroligt roligt. Jag kommer att delge er allt från kursen.

För dig som vill läsa mer om ryttarcoach Anna Nordin och hennes WE-träningar, gå in på hennes hemsida www.enastaende.se och följ Enastående Häst- & Ryttarutveckling på Facebook.

En reaktion på ”Om att galoppera i snön

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.