Om att få sin första gula rosett

2016-10-23 065
Så föll det sig så att vi fick en rosett på KM. Det var som tusan.

Det höll på att inte bli någon start överhuvudtaget. På lördagskvällen upptäckte jag att Huliganen lyckats dra till sin ena framsko så att den var alldeles böjd. Det är i sådana tillfällen man är tacksam över att ha världens bästa hovslagare, Maria Ekenhjälm. Inte nog med att hon svarar på sms klockan halv sju en lördagkväll, hon kommer också klockan åtta en söndagmorgon och slår på en ny sko. Jag är lyckligt lottad som har en så bra hovslagare. Kanske har jag varit en lite extra trevlig hästägare genom åren också. Maria har blivit mer som en kompis än som vår hovslagare.

Hur som helst.

Lille Huliganen kom alltså med nya frampjucks till framridningen. Han var inte alls sugen på att motionera. Det var kallt och regnade. Vi red fram i vårt stiliga reflextäcke. Jag har liksom inget annat ridtäcke som är vattentätt. Huliganen var frånvarande, springig och tungriden. Det kändes som att han inte brydde sig speciellt mycket om vad jag gjorde där uppe på ryggen. Han bara malde på i sitt eget tempo. Gärna ett övertempo. Frustrerande. Jag försökte med alla tänkbara övningar som John lärt mig, men jag var ju själv lite stressad och lyckades inte få honom att slappna av.2016-10-23 019Inte heller när jag red in på banan för vår första klass (Lätt C:2) kände jag att vi spelade i samma lag. Han körde fortfarande sitt eget race. Tack och lov tappade han lite energi av att rida programmet, vilket gjorde att jag åtminstone hade kontroll. Det blev liksom okej, men jag hade så gärna velat ha honom mer avslappnad och “med mig”.

På nåt sätt lyckades vi ändå rida ihop 64,17 %. Inte mindre än åtta stycken 7:or och inget lägre än 6:or, förutom på lösgjordheten som blev 5,5. Jag förstår det, han var alldeles för spänd för att komma till sin rätt. En sjua på avbrottet till trav på diagonalen! Jag måste suttit riktigt bra på arslet! Om vi får så fin procent när han är såhär spänd, då bådar det ju väldigt gott för de gånger jag kan få honom att slappna av.

Lätt B:1 blev lite rörigare, trots att jag hade en bättre känsla i vårt samarbete. Jag valde att chansa och gasa på diagonalen i galoppen och då blev han för het efter avbrottet till trav och föll in i galopp igen. Jaja. Det var värt att chansa. Nu fick jag i alla fall en sexa på längningen, även om avbrottet blev en fyra. Summan blev 59,64 % och en känsla av att ha mycket att jobba på.2016-10-23 029Världens bästa hovslagare

När vi var klara gick vi hem till stallet. Maria passade på att sko resten av min häst och hans kompis Mitzy. Till slut fick våra ganska matta hästar äntligen gå ut i hagen. Trötta knatade vi tillbaka för att se prisutdelningen. På vårt KM rider alla mot varandra, oavsett vilket program man rider. Döm om min förvåning när jag får veta att lille Huliganen och jag fått procent nog till en tredjeplats.

“Är det prisutdelning nu? Alltså NU NU?” frågar jag.

“Om några minuter”

“Hinner jag hämta Huliganen? Han har aldrig varit med på en prisutdelning!”

“Om du är väldigt snabb”

Och snabb är jag. Jag och min elvaåriga kompis Emilia kutar upp till stallet. Emilia springer in och hämtar hjälm och träns och chaps och jag joggar ner till Huliganen. Han tittar tveksamt på mig. Vad i helsike nu? Tar den här dagen aldrig slut? Jag ser hur han överväger att lämna platsen fortast möjligt, men jag är rutinerad och har med mig ätbar muta. Jag vet att en sån här dag kan behöva lite övertalning.

“Hinner jag sadla?” ropar jag till Emilia

“Nä, du får rida barbacka!”

2016-10-23 042Okej. Kör ba. Jag hoppar upp och så joggar vi iväg ner till ridhuset. Vi kommer lagom till prisutdelningen. Till vänster om mig står två jättefina ekipage. Riktiga dressyrekipage. De har sina kavajer på sig och deras hästar är knoppade och har sina fina, vita schabrak. Och så där till höger står vi. Jag har min fula vinterjacka och ingen sadel och manen har jag släppt ut för flera timmar sen. Men det gör ingenting. Jag sitter där på min runda, mysiga häst och bara flinar. Jag tror ta mig tusan jag kanske är gladare än vinnaren. Tänk att vi får vara med på en prisutdelning. Vi som knappt kan göra en övergång till arbetstrav.

Gud vad jag älskar min häst.

 

2 thoughts on “Om att få sin första gula rosett

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *