Om att få hem sin huligan

Så kommer dagen då jag får hämta Huliganen hos Anna och William i Tystberga. Jag har räknat ner dagarna. I bilen på vägen dit är jag så exalterad att jag knappt kan fokusera på trafiken. Det har varit två konstiga veckor. Jag har haft tid att sträcktitta på hela förra årets säsong av Biggest Looser. Är det såhär alla vanliga människor har det? Jag längtar ihjäl mig efter stallet.

William har sagt att han tycker hästarna ser annorlunda ut efter att ha blivit behandlade. Som att utstrålningen ändras när smärtan försvinner. Jag har försökt slå ifrån mig den tanken. Man vill ju inte gapa efter för mycket.

Jag rullar in på Lövsund och William pekar ner mot ridhusstallet. Jag kliver in och ser några ståtliga, stora huvuden kika ut från de första boxarna. Tänk om jag inte skulle känna igenom honom. Min egen uppfödning… Hästarna är så stora, med vackra ädla drag. Jag passerar ett par boxar. Ingen Huligan. Och så plötsligt sticker det fram ett huvud som knappt når över den höga boxdörren. Huliganen! Hans uttryck går inte att ta fel på. Öronen står framåt som två små strutar, luggen står åt alla håll och blicken är full av liv. Min Huligan! Min älskade lilla Huligan!

Jag fylls av så mycket kärlek så det känns som om hjärtat ska explodera inne i bröstet. Jag försöker blinka bort några glädjetårar men jag kan inte stå emot. Huliganen nosar mig försiktigt i ansiktet. Blåser mjukt som för att kontrollera att det verkligen är jag. Jag bara lipar. Där blir vi stående en stund så jag hinner hämta mig. Huliganen är sådär försiktigt närgången. Jag inbillar mig att han saknat mig också. Till slut har jag samlat mig och kan ta med min Huligan upp till William. Ta mig tusan, jag tror hästrackaren har vuxit sedan jag lämnade av honom. Han känns annorlunda, större, resligare. Jag vågar inte riktigt titta, försöker spela cool.

När jag kör hem med min guldklimp i transporten tänker jag på föräldrar som kör hem sina barn från BB. Det måste vara såhär det känns, som om min last är av papier mache. Jag är inte säker på att jag borde köra bil i det här känsloläget. Jag ringer min sambo:

“Jag är så kär!” utropar jag. “Jag är så kär i den här hästen! Jag vet inte om det är normalt”

Det verkar min sambo också lite osäker på. Jag kommer hem och lastar ur. Min medryttare har åkt till stallet bara för att möta upp oss. Hon har också saknat Huliganen.

Felicia kan också se det. Han ser annorlunda ut, han gör faktiskt det. Det kanske är inbillning, men han ser gladare ut. Hans hållning är bättre. Jag tänker att det kanske är hemkomsten och de nya intrycken men dagarna går och han fortsätter se ny ut. Efter någon vecka kommer hovslagaren. Utan att veta vad som hänt utbrister hon:

“Vad har hänt med honom? Har han blivit större? Han har fått en annan utstrålning”

“Ja” svarar jag leende. “Jag tror faktiskt det”

 

2 thoughts on “Om att få hem sin huligan

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *