Det är måndagskväll och Peder Fredricson har precis vunnit Jerringpriset på Idrottsgalan. Hade jag inte haft ett sovande barn i knäet hade jag ställt mig upp och jublat. Nu fick jag nöja mig med en höjd näve i luften. Så jävla glad. Lite överdrivet glad. Skriver “JAAAAAAAAA!!!!” som FB-status. Nån gubbhatt jag knappt känner bestämmer sig för att göra sig rolig och postar svar med bilder på gubbar som ropar “NEEEEJ” eller “KANSKE”. Jävla gubbhatt, tänker jag.

Sen tänker jag att det är viktigt för ridsporten att vinna Jerringpriset. Lite extra viktigt. Att det ger lite motståndskraft mot gubbhattar. Och övriga hattar. Att ridsporten visar sig starkare för varje år. Att vi tar plats i idrottssverige. Visar att vi är en kraft att räkna med.

Och så inspirationen.

Jag sitter där, halvfluffig i tv-soffan med munnen full i godis och tittar på Johan.

“Undrar vad det krävs för att komma till OS egentligen… Eller kanske inte OS förresten. SM typ”

“Det är många som kommer till SM” svarar Johan. “Fast det är bara en som vinner”

Jag funderar en stund på det. Tänk om jag hade en högre ambition. Typ om jag hade en annan häst kanske (förlåt Huliganen) och bestämde mig för att gå All In (= kvällens ordvits. Varsågoda!). Jag vet inte ens hur den vägen ser ut.

När jag lyckats bädda ner familjen går jag in på Ridsportsförbundets hemsida och läser om dressyr. Jag har aldrig ridit en klass högre än Lätt B:1. Jag har som mål att rida Lätt A:1. Det verkar ju rimligt för oss liksom. Och jag vet inte vad som kommer efter Lätt A:1…

Jag klickar runt en stund. Läser lite om landslaget. Den äldsta i landslaget just nu är född 1959. Jag är född 1988. Det innebär att jag teoretiskt sett har 29 år på mig om jag skulle vilja satsa på att rida i landslaget. Det känns ju skönt ändå. No stress liksom.

Det här är första gången på mina snart 19 år som hästägare som jag funderar på vad det krävs, rent tävlingsmässigt för att ta sig till toppen. Är det möjligt att om jag vet hur vägen ser ut, så ökar mina chanser att komma längre?

Jag gör en lista, bara på kul liksom. Jag skriver SM högst upp och sen försöker jag reda ut vad som krävs, steg för steg för att få rida där. Tävlingsmässigt, alltså. Inte blodet, svetten och tårarna, utan kvalreglerna. Reglerna är lite krångliga och inte blir det bättre av att jag inte har en aning om vilka tävlingar som är regionala, nationella eller elit, men det är kul ändå. Jag inser att jag har ungefär nio steg kvar på en skala av tio för att kunna kvala till SM. Det är ju naturligtvis väldigt långt, men det är ändå roligt att se det så konkret, nedskrivet.

Så, mitt måndagstips till dig: Om du brinner lite extra för en gren, kolla upp vad som krävs för att ta sig från där du är nu till elit. Det kanske inte är möjligt just nu, eller någonsin, men lite inspirerande är det i alla fall och det kan behövas så här i leriga/isiga januarimörkret.

Tänk att du är ett barn, eller helt ny i din idrott. Kolla upp det som om det vore självklart. Våga drömma. Dröm stort.

Här är länken till TR i respektive gren: http://www.ridsport.se/Tavling/Tavlingsreglemente/

Så blev min måndagskväll. Allt som behövdes var ett Jerringpris.