Det är höst och jag läser Hästkunskap Level II på Ridskolan Strömsholm. Huliganen har haft en ovanligt bra sommar. Han har faktiskt inte varit skadad sedan våren. Det känns lite som ett mirakel, även fast jag alltid är lite orolig när vi är på tävling. Liksom väntar på att någon ska knacka mig på axeln för att berätta att min häst inte går rent. Går han rent egentligen? Jag tror inte det, men jag har varit hos så många veterinärer så jag kan väl inte annat än att tro på att det jag ser när jag tittar på honom bara är nån form av kronisk rörelsestörning. Om det nu finns något som heter kronisk rörelsestörning… Inget någon veterinär gör med honom verkar i alla fall förändra något. Inte i grunden, bara återställa när det tillfälligt blivit sämre. Jag vet för jag har varit hos oändligt många veterinärer.
Jag har hittat olika sätt att förhålla mig till att min häst inte riktigt är som alla andra hästar. Dels är han lite underlig rent allmänt men det jag oftast behöver förhålla mig till, är just hans sätt att röra sig. Det ser liksom inte helt okej ut. Det känns som att han inte har samma förutsättningar som andra hästar. Jag bestämmer mig för att detta är en följd av hans pålagringar i SI-lederna. I december 2012 fick Huliganen nämligen behandling för inflammation i SI-lederna. Då hittade man, som jag minns det, också en liten pålagring samt en låsning som kiropraktor åtgärdade.
Genom åren har jag använt Huliganens dåliga rygg och SI-ledsproblematik som förklaring till nästan allt. Verkligen nästan allt. Jag har lagt en egen plan för att förhålla mig till det: Alltid täcke vid dåligt väder för att inte spänna sig, regelbunden träning med inga eller mycket få vilodagar (men naturligtvis återhämtning!) och tätt återkommande kiropraktorbesök. På det sättet har jag fått en häst som blivit bättre och stabilare. En sån häst som kiropraktorn inte hittar så mycket på. Vi har aldrig fått tillbaka inflammationerna i SI-lederna. Men ändå… Något är liksom fel.
När jag sitter där på Strömsholm och hör fantastiska lärare prata om avel och veterinärvård och exteriörbedömning, funderar jag mycket på Huliganen. Det kommer liksom automatiskt när man matas med mycket ny information. Jag funderar en del på mig också, som hästägare. Hur jag ska förhålla mig till mitt ansvar för att hålla min häst frisk. Jag bestämmer mig för att jag ska skapa en webbsida så att jag får chans att intervjua personer som vet sådär mycket som lärarna på Strömsholm gör. Jag bestämmer mig för att Huliganens historia borde delas med andra, oavsett om det stämmer eller inte stämmer att hans problem är kroniskt. Jag bestämmer mig för att skapa Huliganen.se.
Jag hoppas att den här sidan ska kunna ge fler lite nya perspektiv. Jag gör den här sidan ihop med Felicia Bäckvik. Jag är nämligen en värdelös fotograf medan Felicia är rena guldet. Ni kommer kanske kunna avgöra på vilka intervjuer det är jag som varit ute ensam på vift och när Felicia varit med. Det är bara att kolla på fotona… Jag skriver allt material. Jag kommer ta med er på intervjuer med personer som på olika sätt förhåller sig till hållbarhet och skador. Vissa är blygsamma, vissa tror sig ha alla svar, vissa är flummiga och andra konkreta. Jag hoppas att blandningen ska ge chansen att bilda en egen uppfattning om vad sanningen är.
Och så mitt i detta får Huliganen och jag vara med. Vår resa hit är spännande och det bästa är att den fortsätter.
