Vi har precis slagit oss ner i fikarummet på vackra Lövsund. Utanför fönstret skiner solen så att snön glittrar. Det är tvåsiffriga minusgrader och djup snö men det hindrar inte Anna och William från att ha varit igång i stallet sedan tidig morgon.

Anna Freskgård och William Nilson Fryer är fälttävlansryttare med sikte på världseliten. På anläggningen utanför Tystberga tar de emot hästar för utbildning, träning och tävling inom fälttävlan samt hästar med olika typer av beteendeproblem. I stallet finns flera tävlingshästar på två- och trestjärnig nivå. Senaste tillskottet är hästen Orup som tidigare ägdes av elitryttaren Johan Lundin.

Hos Anna och William är problem till för att lösas, inte vårdas. Här finns ett tydligt koncept för att hålla inte bara sina egna, utan även kunders hästar friska. Konceptet innebär bland annat ett nära samarbete med tandläkare, hovslagare, veterinär och fysioterapeut. Om något känns fel tar man tag i det problemet direkt, ofta med start hos fysioterapeut Karin Magnusson som är på Lövsund varannan vecka. Om hon uppmärksammar samma problem två besök i följd skickas hästen direkt till veterinär.

Anna och William använder sig mer eller mindre uteslutande av veterinär Per Spångfors på EuroVets i Halmstad. Dit går lastbilen regelbundet med både parets träningshästar och externa kunders hästar. Per arbetar nästan  uteslutande med ultraljud som hjälp för att lokalisera ledinflammationer, istället för den klassiska metoden med böjprov och bedövningar. I och med sin kontroversiella arbetsmetod är han både hyllad och ifrågasatt. På Lövsund fungerar Per som en veterinärmedicinsk mentor.

Att hjälpa hästägare att ta sina hästar till Per har blivit en del av Anna och Williams verksamhet, då Per själv inte tar emot nya kunder. William säger med ett leende att den dag som Per inte längre är verksam kommer han nästan överväga att sluta med hästar, så unik anser han den kompetens som Per besitter.

Anna och William är skeptiska till den svenska veterinärvården när det kommer till hältor och smärtrelaterade beteendeproblem. De menar att kompetensen är väldigt varierande och att det har stor betydelse vilken veterinär du träffar för att du ska få rätt diagnos på din häst. Att de tagit med flera hästar vars ägare är just veterinärer till Per, fungerar som ett bevis på deras tes.

“Det är ju inte enskilda veterinärers fel. De går ju alla samma utbildning och så länge vi har det försäkringssystem som vi har i Sverige idag, kommer ingenting att förändras”

William menar att nästan all veterinärvård idag är symptomsläckande istället för orsakssökande. Klinikerna tjänar pengar på att behandla hästar och så länge försäkringsbolaget betalar kan hästägarna fortsätta åka tillbaka till klinikerna.

“Man fortsätter vårda sina problem istället för att gå till botten med dem och lösa dem. Utomlands har man inga försäkringar, vilket gör att man behandlar sina hästar med bomullsvantar. I Sverige är man inte lika bra på att hålla sina hästar friska för här är det inte hästägaren, utan försäkringsbolaget som betalar”

Elithästarna är undantaget, menar William. En häst som är värd så stora belopp kan inte livförsäkras för dess värde eftersom försäkringspremien skulle bli orimligt dyr.

Anna och William låter Per genomsöka deras tävlingshästar med ultraljud efter varje tävling. Då kontrolleras alla relevanta delar av kroppen för att utesluta att hästen tagit någon skada. För Anna och William är detta ett sätt att stoppa eventuella skador innan de tagit större proportioner, en del i att lösa problemen istället för att vårda dem.

“Man kan höra på vissa personer att de är vana att diskutera sina problem. De kan alla detaljer utantill. Vissa individer tenderar till att få samma problem om och om igen, även när de byter hästar. En person har alltid problem som händer i hagen, en annan har diffusa problem som veterinärerna inte hittar och en tredje har alltid problem med sin tränare. Gemensamt har de att de aldrig kommer till tävling. De vårdar sina problem istället för att lösa dem. Och det konstiga är att under vår tid som tränare har vi aldrig sett en person med hagproblem som får problem med diffusa hältor, eller vice versa. De verkar liksom ha fastnat i sitt problem och på en tioårsperiod med skador så kan man se tillbaka och upptäcka att nästan alla var av samma karaktär”

Anna och Williams koncept ger resultat. Både fysioterapeut och veterinär är överens om att parets trestjärniga hästar är i bättre skick än de flesta av de unghästar som kommer för utbildning och träning. Detta trots att tävlingshästarna tränas hårt för att prestera på topp, medan unghästarna kan vara helt oinsuttna.

“En stark häst är en friskare häst än en svagare häst, därför är det viktigt att bygga muskler och grundstyrka på unga hästar istället för att träna teknik”

På Lövsund tränas hästarna olika beroende på träningsplan och årstid. Här blandas den klassiska dressyr- och hoppträningen med t ex road work, backträning, vattenträning i sjön, rullband och ren konditionsträning. När vi träffas ska paret snart på semester och då passar de på att skicka några av hästarna till Håkan Gysenius på Kronhults Gård för vattenträning på rullband.

“Alla hästar behöver olika saker för att må bra. Vissa hästar behöver vara i träning hela tiden för att må som bäst, medan andra mår bättre av att pushas lite hårdare en period och sedan få en period av återhämtning. Där spelar den mentala biten stor roll, vad de trivs bäst med”

Både Anna och William är utbildade tränare. Båda har de reflekterat över att på tränarnas fortbildningar pratas det mycket om att man ska våga säga till sina elever att ta sin häst till veterinär, men att de flesta svarar att om de gör det, kommer eleverna att byta tränare. Det ser de som ett stort problem.

“Tänk om alla skulle våga säga som det är, då skulle det inte hjälpa att du bytte tränare för du skulle ändå vara schack matt”

Anna och William tror dock inte att återkommande problem nödvändigtvis hör ihop med felaktig ridning. De menar att hästar generellt sett rids aktivt kanske 30 minuter om dagen. Resten av tiden är hästen i hagen eller i stallet.

“Hur rimligt är det att den halvtimmen påverkar hästen så mycket att den går sönder? Vi hästägare har ett ansvar att se till att våra hästar har minimal risk för att skada sig i hagen genom att halka omkull eller fastna i något”

Jag tänker på Huliganen och frågar vad man gör när det är jättelerigt. Man kan inte värja sig mot det, säger jag. William tittar frågade på mig.

“Då får man brodda hästarna eller ha dem i en grusad hage. I värsta fall får de vara inne enstaka dagar då det är som värst”

“Jo, men ni har ju elithästar” säger jag. “De flesta av oss har inga elithästar”

“Det är sant” svarar William, “Men det kostar lika mycket för dig att åka till veterinären med din hobbyhäst, eller hur?”

Jag har inget svar på det.

Anna och William menar att man istället för att snöa in sig på ridningen bör kolla på helheten; Hagen, boxen, rutinerna. Att ta blodprov för att mäta stresshormon kan vara ett sätt att göra en analys på vart problemet kommer ifrån.

“Det säger sig självt att rent biokemiskt leder högt påslag av stresshormon till större benägenhet till inflammationer på hästen. Inflammationer i muskler och leder gör hästen spänd och en spänd häst blir förr eller senare skadad”

Förutom sin hästbakgrund, har William också i flera år arbetat som delfintränare på Kolmårdens Djurpark – något som gett stor förståelse och kunskap kring djurens beteende. William menar att det finns många faktorer som kan påverka hur stressad hästen är i sin vardagsmiljö. Ett exempel är antalet personer som hanterar den. En häst vill ha en tydlig ledare för att vara lugn. I ett kollektivstall kan det vara många som hanterar samma häst vid t ex fodringar, in- och utsläpp. Alla personer hanterar hästen på olika sätt och med olika tydligt ledareskap.

“Hos oss är vi noga med att påpeka för de som jobbar i stallet att när de hanterar våra hästar, är de dess tränare och måste tänka att de tränar hästen. Allt vi gör med hästen är träning och alla som hanterar den är dess tränare”

För att bli elev hos Anna och William krävs ärligt engagemang och fullt förtroende för deras omdöme och kunskap. Duon tackar hellre nej till en elev än tar emot någon som de känner är tveksam. Anna och William vill ha engagerade elever med stora ambitioner, elever som är beredda att jobba hårt för att nå sina mål.

En ny elev får visa sin häst på stallgången, sedan visas hästen riden följt av ett avsuttet möte där man diskuterar ett fortsatt samarbete. Eleverna får gärna ha kvar sina tränare i respektive gren men Anna och William håller i den övergripande helheten, “management” som de kallar det.

“Ett dåligt management kan också vara en anledning till stress hos både häst och ryttare. Om man tränar för tre olika hopptränare med tre olika sätt att lära ut behöver man ju mer eller mindre en pedagogikexamen för att kunna sammanställa all information och tolka den”

På samma sätt som Anna och William diskuterar tränare med sina elever, diskuterar de gärna också tävlingsupplägg. De vill att eleverna ska träna ordentligt, förbereda sig för några utvalda tävlingar och sedan se till att varje tävling på något sätt tar dem ett steg närmre sitt mål, istället för att åka på fler tävlingar och komma hem med mediokra resultat.

För Anna och William själva väntar ett spännande 2016. När vi ses är det januari och uppbyggnadsfasen inför årets tävlingssäsong är i full gång. Med flera hästar på trestjärnig nivå siktar de på att i år kvalificera sig för att rida långa banor, vilket i förlängningen leder till möjlighet att kvala till EM och VM. Det stora målet är att rida OS.

“Man får aldrig blunda för om något känns fel och bara köra på. Vi måste kunna se hästen i ögonen. Vi måste kunna se oss själva i ögonen och vi måste kunna se hästägaren i ögonen, annars har vi tappat vårt koncept”

Hästen på bilderna är den vackre valacken Fly Away.

Vill du se mer av Anna & William rekommenderar vi att följa deras blogg på www.annaowilliam.se samt på Instagram: @freskgard @eventingteamannaowilliam samt @williamnilsonfryer

Relaterade länkar:
EuroVets
Kronhults Gård
Hästlaser

Text: Matilda Olofsson
Foto: Felicia Bäckvik