När vi träffar John Ricketts är det vår och Felicia ska få träna Huliganen från marken för första gången. Huliganen öppnar stort genom att få syn på en häst i hagen bredvid och kliver på Felicias fot på väg in i rundkorallen. Felicia skriker till, som man gör när man blir trampad på foten av en 520 kg köttbulle.
“Vet du varför det blev sådär?” frågar John. “Det var för att han var mer intresserad av vad som hände där borta, än av dig. Han vet inte vad dina regler är och därmed inte heller vad som är belöningen om han väljer att följa dom. Vad är dina regler?”
Felicia ser lite förvånad ut. Jag har lust att bara kliva in och rädda henne, för jag har fått precis samma fråga förut och sett exakt lika frågande ut som hon gör.
John förklarar att vi behöver bygga ett “society” ihop med hästen. Jag väljer att kalla det för en gemenskap. I vår gemenskap ihop med vår häst finns det regler, precis som när vi umgås med andra människor. Reglerna är till för att undvika missförstånd och öka säkerheten för både mig och min häst. Hästen måste alltid stanna när jag ber om det, gå när jag ber om det, gå höger, gå vänster, flytta sin framdel, sin bakdel, osv. Jag måste ha kontroll över min hästs hovar.
I gemenskapen behöver det också finnas konsekvenser och belöning. Konsekvensen när hästen bryter reglerna är att John gör det obekvämt för den, till exempel genom att flytta dess hovar. Belöningen är att hästen får vara ifred och känna sig trygg.
“Båda måste få ut det de vill när vi arbetar med hästen. Utan belöning kommer hästen sluta försöka. Belöningen för hästen är att trycket på den försvinner, den känner sig säker och överlever upplevelsen. I grund och botten är det hästens stora behov: Att känna sig trygg och överleva”
Slutligen behöver vi bygga ett gemensamt språk för att förstå varandra. John ler och säger att hästen inte kommer googla reda på hur man pratar människospråk, alltså är det vårt ansvar att lära oss kommunicera med vår häst. När hästen missförstår oss och gör oss illa är det inte för att vara elak, utan för att den är en häst och beter sig som en häst.
“En del blir provocerade när jag pratar om regler och om att vara konsekvent. Som att det är en dålig sak. Jag tycker det är konstigt för i vår egen vardag är det ingen som ifrågasätter att reglerna alltid är samma. Jag kan inte bara gå ut och råna någon för att jag känner för det”
John arbetar med olika energinivåer, beroende på vad han vill. Hästen får aldrig vara rädd för något av hans redskap, som presenningar, plast eller spön. John förklarar att för varje gång han använder ett redskap till att peta på hästen för att förstärka sin energi, stryker han den lugnt med samma redskap 10 gånger. Hästen måste förstå att det är skillnaden i energi John vill att den svarar på, inte redskapet i sig. John demonstrerar genom att vifta en presenning på sidan av Huliganen, utan att ha någon energi i sitt kroppsspråk. Blicken är sänkt och axlarna nerdragna. Han belönar genom att sluta när Huliganen slappnar av och står still. En stund senare går John upp i energi och använder presenningen som förstärkning för att be Huliganen att flytta sina bakben. När han gör det på ett avslappnat, mjukt sätt, släpper John ner energin och låter honom vila.
“The learning takes place, not because of what you do, but when you stop”
John förklarar att hästar avskyr saker som rör sig, låter och rör vid dom. Dessvärre måste vi utsätta hästarna för alla de sakerna om vi t ex ska kunna rida. Alltså måste vi lära hästen att bli modig och tänka istället för att få panik.
Att få hästen att slappna av och mjukna i sin kropp är hela tiden Johns mål. Han förklarar att hästen är programmerad att ha tre alternativ när den möter en situation som skrämmer den.
A, att fly. B, att slåss. C, att stänga av. John vill introducera alternativ D:
“Even if you’re scared, even if you missunderstand, even if you don’t want to, please listen and be soft”
Jag kontaktade John första gången för fyra år sen. Huliganen hade gått från att vara lite ovillig att gå in i transporten till att konsekvent slita sig och lämna platsen varje gång vi skulle åka någonstans. Faktum är att på slutet slet han sig så fort han hamnade i en situation som han inte gillade – longeras, vara hos veterinären, spolas osv.
Från en sekund till en annan var Huliganen försvunnen. Att stoppa honom var fullkomligt omöjligt. I ett par år hade vi det så. Det blev lite värre för varje vecka. Huliganens toleransnivå liksom sänktes och till slut vågade jag knappt leda honom till och från hagen. Det var då jag fick tips om John.
“Vissa personer som ringer mig är så desperata att om jag skulle säga att problemet försvinner om du springer runt naken och målar hästen blå, så skulle de testa det”
Jag är alltså inte ensam i att vänta tills man blivit desperat. Många som kontaktar John gör det först när situationen har blivit extrem. Man har försökt alla andra metoder och frågat alla man känner, till slut är man öppen för att testa något helt annat. John förklarar att det på sätt och vis är tacksamt, för då är man ofta lite mer öppen i sinnet.
Han berättar att det ofta handlar om “the big stuff”: Att hästen inte går att lasta eller sko, att den är farlig när man leder eller rider den. Han menar att det dock sällan är det uppenbara problemet som är problemet.
“Problemet är inte transporten. Problemet är att vi inte har några regler, inga konsekvenser, ingen belöning och inget gemensamt språk. Hästen har ingen grund. Den har inte hittat alternativ D”
John menar att det som är svårast för oss människor, är att våga testa något vi inte kan. Många har aldrig arbetat på det här sättet med sin häst och när man börjar lära sig något nytt känner man sig ofta obekväm.
“It’s gonna take effort, it’s gonna cost you emotion and it’s gonna cost you financially. If you really want it, you will always find the time and you will always find the money. The cost of emotion is the hardest thing to invest”
Det kan vara svårt att ha självförtroendet att fortsätta även fast man känner sig osäker, särskilt i början när man kan se resultat av det man gör men fortfarande inte är helt säker på helheten. Har man dessutom stallkompisar, tränare eller andra runt sig som inte tänker likadant, är det lätt hänt att man slutar försöka ändra sig och går tillbaka till att göra som man alltid har gjort. Det blir liksom det enklaste alternativet.
“Om man kliver in i fikarummet och säger ‘Det tog 20 sekunder att lasta min häst idag!’ så har folk oftast inte så mycket följdfrågor på det. Om man däremot kliver in och säger att den jäkla hästen ville inte gå in i transporten, då har alla plötsligt tusen frågor och förslag på hur man ska göra. Hur många gånger har du fått höra att du har tur som har en så lättlastad häst?”
Jag börjar skratta. “Varje gång jag lastar, ungefär”
“Precis! Det folk inte förstår är att det tar timmar av träning för att få hästen att vara så. Det är det ingen som vill höra. Du ändrade ditt sätt att vara, då ändrade sig din häst. Du lärde dig något nytt, då gjorde din häst det också. Det kommer alltid finnas ursäkter till att inte ta tag i sina problem. Hästen kanske tar 20 minuter att lasta, men vad gör det när din kompis häst tar 30 minuter, och dennes kompis häst tar en timme och den fjärde hästen, den går inte in överhuvudtaget”
John slår ut med armarna.
“Om jag bara sitter i fikarummet och berättar hur dåligt allt går och hur min häst fortsätter göra fel och inte förstår, då kanske jag borde rannsaka mig själv. Hur är jag som lärare för min häst om den aldrig lär sig någonting?”
Jag frågar John hur man börjar om man vill förändra sin relation till sin häst. John menar att om man ens har börjat tänka i de tankebanorna, så är man redan en god bit på väg. Hästarna, säger han, de förändrar sig snabbt och kommer fort lära sig välja det alternativet som är bekvämast och mest lönsamt. Människor däremot, tar lång tid på sig att lära.
“Men för varje gång jag försöker och gör ett misstag, så lär jag mig någonting. Om jag aldrig testar något nytt, kommer jag aldrig lära mig”
Hållbarheten speglar sig i ledarskapet, menar John. Ju modigare hästen är, ju mer kontroll jag har över dess hovar, ju mer kan jag variera sätten att arbeta med min häst. Om hästen ständigt är spänd och nervös, ökar skaderisken. John förklarar att många hästar inte har någon ärlig bjudning utan är spända och jobbar därför fel. En häst som inte har någon ärlig bjudning kan aldrig bära sig själv och från den utgångspunkten är det ingen idé att bygga vidare. Hästen måste lära sig hitta sin egen balans.
John lutar sig tillbaka, ler och avslutar:
“If I can leave peope and horses in a little better place then when I found them, then I’m going in the right direction”
Relaterade länkar:
John Ricketts
Facebook: John Ricketts Horse Development Specialist
Fotona har jag tagit, men Felicia Bäckvik har redigerat
