En dag faller det sig så att jag skrittar ut en sväng med min dressyrtränare Malin. Vi börjar prata om Huliganen och alla snälla personer som hjälper mig att rida honom. Om att det gör mig så kluven.

I tre veckor har Huliganen haft sin sårskada. Jag har hunnit gå från att tycka att det är lite skönt att inte rida, till att längta ihjäl mig. Turen med Malin är den första på länge där vi är så pass långt hemifrån att jag inte kan se tillbaka till bilen om jag vänder mig om.

Felicia har haft mycket den här våren. Och hösten också, egentligen. Och resten av sommaren. Så är det ibland. Jag är glad för de dagar hon är i stallet, försöker hålla kontakten i de perioder hon är borta. Berättar vad som händer och hur allt går. Det funkar men jag saknar henne.

När Felicia är borta mycket händer det att jag låter andra rida Huliganen. Jag har resonerat att det bästa alltid är att han rör på sig. Malin får mig att tänka om.

“Tänk på all tid vi lagt för att få honom dit vi är i ridningen” säger hon. “Allt slit och all precision för att få honom som du vill ha honom, precis på dina hjälper”

Jag nickar.

“Och kommer du ihåg hur det var när du låtit andra rida honom när du inte hunnit med? Att vi ägnade halva passen åt att försöka återställa honom, få honom på dina hjälper istället för någon annans?”

Och jag minns. Jag minns hur vi gick från att vara synkade och samspelta till att börja bråka och knuffas och tappa fokus. Så skört är det fortfarande, för oss. Det här nya, mjuka, det är nytt. Det försvinner om vi inte värnar om det.

“Om du inte har tid, låt honom vila, longera, släpp honom lös i ridhuset eller vad som helst, men låt inte en massa andra personer rida honom”

Så jag tänker på målen: Att tävla, utvecklas, starta Lätt A. Sen tar jag ett egoistiskt, hårt beslut. Jag säger nej till de som vill rida Huliganen. Jag erbjuder inte den tjänsten mer, annat än lugna turer i skogen. För min skull och för Huliganens. För att han är värd det, lite exklusivitet.

Felicia och jag gör en deal. Hon är ju fortfarande Felicia. Hon är ju med i vårt team och är viktig för oss, men just nu har hon inte tid att lägga vad det krävs för att hålla jämn utveckling med oss. Vi rider honom alldeles för olika. Hon känner det själv så vi är smidigt överens. Malin och jag har ändrat på hela mitt sätt att rida Huliganen, med bara säte och nästan ingen hand. Felicia har inte gjort de timmarna med Malin som jag gjort senaste halvåret. Alltså delar vi upp det så att Felicia, så länge det är tävlingssäsong, bara rider ut och kör kondition. Det känns hårt att vara så egoistisk, men rätt. Speciellt känns det hårt mot de andra som vant sig vid att Huliganen finns att tillgå om man vill rida, för att man kanske inte har någon annan häst att rida just nu. Men jag vet att det är det bästa för oss, om vi ska så rak väg som möjligt mot målet. Och just nu handlar det om oss.

Det visar sig att det ska komma en kiropraktor till stallet. Samma kiropraktor som jag hade till Huliganen för några år sedan. I flera år var hon hos oss var sjätte till åttonde vecka från hösten till våren, lite mer sällan på sommaren då värmen fick honom att må bättre. Jag har alltid tyckt om henne för hennes oerhörda kompetens, men slitit mitt hår för hur hopplöst svår hon varit att få tag i. När jag skulle sätta ihop mitt team valde jag bort henne för vår equiterapeut Ingela. Ingela har också varit med oss hela vägen. Faktum är att vi lärde känna varandra när hon behandlade Huliganens mamma när jag var typ 13 år. Hur som helst. Den person som ska ansvara för Huliganens friskvård ska inte bara vara oerhört kompetent, utan också vara en person jag kan ha en dialog med. Regelbundet. Därför valde jag bort min förra kiropraktor.

Hur som helst. Nu skulle hon alltså komma till anläggningen och det visar sig att det finns platser kvar. Det kliar i fingrarna att boka men då tänker jag på teamet. Att jag har ett bra team som jag litar på. Att jag inte ska sväva iväg på sidospår. Vi i teamet har en plan, med uppföljning och regelbundenhet. Men så pratar jag med min stallkompis Tina. Hon har ett annat perspektiv. Hon menar att kiropraktorn inte sett Huliganen på säkert 1,5 år. Sedan innan vi var hos Per, i alla fall.

“Det vore ju jätteroligt att se vad hon säger om Huliganen” säger Tina. “Hon har ju sett honom så mycket förut”

Och då kan jag inte hålla mig. Jag bokar in oss.

Kiropraktorn kommer. Hon ser nöjd ut. Säger att han är rak, att hans gamla problematik inte känns av. Hon hittar bara småsaker som är lätt att lossa. Det enda som oroar mig lite är att han är lite fast i höger höft. Det lossnar direkt, men jag lägger det på minnet. Den höften behandlade vi ju hos Per. Ska hålla ett öga på den.

Huliganen kan rutinerna. Lyfter benen hit och dit, sen faller han i djupsömn till långt efter akupunkturnålarna tagits ur. Mitt hjärta.

Jag har blivit bortskämd. Står i stallgången och tar emot beröm för att min häst är fin. Räknar nästan med det, har glömt hur det känns att vara nervös för vad som ska sägas. Bara utgår från att han är fräsch.

Såret har börjat dra ihop sig. Nu är det bara ytligt men fortfarande öppet. Huliganen roar sig med att klia av sig bandaget ungefär en gång om dagen så någon sårskorpa har vi inte inom synhåll just nu. Det börjar bli långtråkigt, väntan. Jag börjar längta efter att rida igen. Det kanske är bra det. Att få längta lite. Jag försöker hålla det spåret. Att det är bra att få längta.

På fredagen kommer veterinären. Jag har hunnit tänka allt från att benet ska amputeras till att det kanske inte är nån fara alls. Det sistnämnda visar sig tack och lov vara närmast verkligheten. Han rakar lite, skrubbar rent såret och lägger en ny kompress. Han är inte alls speciellt oroad. Säger att det kommer ta ungefär två veckor, sen bör det ha läkt. Skritt 20 minuter om dagen tills det ser torrt och fint ut, sen kan han börja gå som vanligt igen. Halleluja. Hästgudarna hör mig.

Förutom såret på benet har Huliganens mungipa spruckit upp igen. Den här gången mycket mer än förra, på ett helt annat sätt. Det är som ett rakt snitt, ser ut som en självspricka. Det hände förra fredagen, dagen före såret. Jag har en salva jag fått av dressyrtränare Malin. Hon rekommenderar mig att smörja mungiporna med det och massera dom varje dag. Det gör jag. Ofta två gånger om dagen, eftersom jag ändå tempat honom morgon och kväll senaste veckan. En kväll står jag där i stallet, klockan 22:30 i högklackade boots och masserar hans mungipor. Passar på när jag ändå är ute och åker. Jag masserar och funderar på vad mina icke-hästintresserade vänner skulle säga om de såg mig. Funderar på att lägga upp nåt på min privata Instagram. Flinar. Låter bli.

Ska man se det positivt (och det ska man ju!) så är det ju alldeles förträffligt att de här två såren kom samtidigt. Båda hindrar mig från att rida ordentliga pass, så de kan lika gärna komma samtidigt så att vi är över med skiten. Det enda som bekymrar mig är varför hans mungipor envisas med att spricka. Förra sommaren var det likadant, trots att han reds väldigt sparsamt. Det verkar som att det har med värmen och torkan att göra, som att han torkar ut. Sprickorna blir värre i mungipan, eftersom bettet ligger där, men de förekommer hela underläppen. Någon av er som varit med om något liknande? Vad gjorde ni åt det?

Jag kommer på tusen idéer om saker jag hinner träna om jag får skritta 20 minuter. Rakriktning, tempoväxlingar i skritt, en hel rad olika koordinationsövningar, power walk osv. Jag har sjukt mycket idéer men väldigt lite ork. Det är som att jag måste andas lite. Pausa. Så jag chillar lite. Promenerar bara. Fokuserar på min egen träning och min familj istället.

På söndagskvällen skrittar vi ut i repgrimman. Det har vi aldrig gjort förut men jag får feeling på att testa. En sån där idé som funkar skitbra så länge inget oväntat händer. Man kan ju skritta rakt fram i nästan vad som helst, liksom. Allt är ju cool så länge man inte behöver bromsa. Eller svänga. Eller stoppa en häst som skenar. Jag chansar på att inget kommer hända på vår korta sväng. Jag är en idiot, men jag har tur och kommer hem utan incidenter.

Imorgon kanske jag gör nåt riktigt föredömligt och hurtigt. En spännande övning i skritt kanske. Eller så chillar vi lite till.

Och just det! Jag fick några bilder från dressyrtävlingen den 7 maj som fotograf Felicia Murkes tagit. Bjussar på den bästa här. Skön kontrast när man för tillfället mest lufsar runt i mysbrallor…

Och så kommer den, skadan. Det är lördagskväll och klockan är 22:30 när jag upptäcker ett sår på insidan av vänster framben, precis över knäet.

Jag tar det från början. Vi fick en bra idé, en lösning på hur Huliganen skulle kunna undvika sommarbetet men fortfarande slippa gå ensam. En bekant skulle låna ett gammalt russ över sommaren och då passade det ju alldeles ypperligt att låta den sällskapa med Huliganen. Sagt och gjort. Russet kommer och vi släpper ihop hästarna. Huliganen beter sig som ett pucko, jagar runt den stackars lille farbrorn i sådan utsträckning att jag inför natten väljer att sära på dom. De får gå i varsin hage bredvid varandra, så länge. Kvällen efter hittar jag såret. Kanske har jag missat det på fredagskvällen, men det verkar orimligt. Annars har han väl levt rövare i sin egen hage under lördagen. Vi kallar honom inte Huliganen för intet, så det verkar mer troligt.

När jag står där i stallgången och tittar på hans framben undrar jag hur det är möjligt att jag efter 19 år som hästägare kan känna mig så osäker på hur jag ska hantera ett vanligt, sketet sår. Jag ringer en jouröppen klinik, rådfrågar och skickar bilder. De konstaterar att såret sitter ovanför leden, att det är bra. De tycker jag ska ha is i magen, så det har jag.

“Men vad gör jag nu?” frågar jag oroligt. “Kan jag lägga en kompress och sen bomull och vetflex?

Det funkar tydligen. Jag känner mig som värsta nybörjaren. Hur fan lägger man om ett sår? Jag har haft häst i 19 år och läst två nivåer av hästkunskap på Strömsholm. Jag ska väl för fasen kunna det här? Jag lägger ett bandage som ser helt okej ut och tänker irriterat att jag måste läsa på om sårvård. Det är ju pinsamt att vara såhär tveksam. Och vet ni vad som är ännu mer pinsamt? Att jag inte vet riktigt vart lederna går. Nitton år. Hur är det möjligt? Bara hem och läsa på.

Det går ett par dagar. Först ser såret bra ut, sen mindre bra, sen bra igen. Eller vad vet jag. Jag pratar med veterinärer fyra gånger på tre dagar. Till slut säger en åt mig att om det inte sprutar blod, hästen går på benet, inte har feber och inga benpipor sticker ut så klassas det inte som akut. Jag tror hon har annat att göra än att prata med mig. Jag fattar vinken.

Det är så himla svårt att veta vad som är rätt beslut när hästen blir skadad. Tänk om jag missar något som förändrar hela läkningsprocessen, som kanske påverkar hela hans framtid? Vart är gränsen mellan att vara för snål för att åka in akut och att vara smart nog att avvakta? Det är skitsvårt ju och jag kan inte avgöra vad jag bygger mitt beslut på. Allt jag vet är att hästen inte har feber, inga benpipor sticker ut, han är inte speciellt svullen och haltar inte. På fredag kommer en veterinär, den första som hade tid att komma. Tills dess är det bara att tempa och hålla tummarna. Och läsa på.

Jag går den första tiden efter vi bokat föreläsningen och tänker “äh, det kommer ändå aldrig bli av”. Sen är det helt plötsligt mer än femton anmälda och jag inser skräckslaget att jag ska hålla min första föreläsning. Damn it.

Dagarna före föreläsningen ska äga rum är jag så nervös att jag har svårt att koncentrera mig på nånting. Men så dagen före ringer Sussi, med sin ständiga entusiasm och optimism. Hon är såklart inte ett dugg nervös, hon håller ju föreläsningar och clinics nästan jämt. Hon bara skrattar åt min nervositet. Hennes glada humör smittar av sig. Vad är det värsta som kan hända? Jag ska prata om min häst, mitt favoritämne. Jag har knappt ens någon fakta att hålla reda på, bara mina egna erfarenheter och reflektioner.

På morgonen har jag nästan helt glömt att vara nervös. Jag är ju i min naturliga miljö, i stallet. Pysslar med Huliganen, knoppar manen. Min kompis My kommer förbi och hjälper till med den sista dammputsningen. Sen lastar vi lille Huliganen och åker till Ålsta. Huliganen har inte sett en transport sen vi var på Hubertusjakt i oktober, men det är inget han verkar reflektera över. Han är bara en stjärna som vanligt.Strax efter elva är det fullt i lokalen på Ålsta. Jag blir lite skraj igen, men det släpper när jag får börja prata om min häst. Min älskade lilla häst. Jag berättar om vår skadehistoria, om hur vi hittade vår väg ut och vad jag tagit med mig från vår resa. Jag tror att jag ska få svårt att fylla ut tiden men jag drar över med nästan tio minuter. Alla är så snälla, lyssnar lyhört och skrattar på rätt ställen. Det är inte alls så farligt att stå där framme. Det är riktigt roligt. Jag berättar och efteråt får jag lite frågor. Sussi hjälper till att fylla på vår historia ur sitt perspektiv, innan hon börjar sin föreläsning om uppbyggande träning.

Om ni har chansen att höra Sussi föreläsa, ta den. Hon sitter på så otroligt mycket kunskap. Det är knäppt att lilla jag fick chans att ha en föreläsning tillsammans med henne.Efteråt går vi ner till ridhuset för clinic. Det är jag och ett ekipage från Ålsta, hästen “Mackan” och hans medryttare (tror jag). Mackan är typ 175 cm hög. Får Huliganen och mig att se ut lite som Mulle och Molly. Jag garvar åt det när han kommer in i ridhuset, men sen glömmer jag helt bort det. Jag är så lycklig att jag får rida min lilla häst att jag numera ofta glömmer att han inte är någon stor dressyrhäst. Han är min häst, bara. Den hästen jag älskar att rida. Så även den här dagen.

(Jag får mig dock ett gott skratt när jag ser oss på bild bredvid varandra, kolla bilden här nedanför!)Sussi guidar oss genom tre olika övningar: Rakriktning mellan två bommar, halt framför och över en bom samt labyrinten. Det är riktigt roligt att rida. Huliganen känns fin. Det blir inte perfekt men det blir bra. “Vill du ta labyrinten i galopp, Matilda?” frågar Sussi och jag som är lite kaxig efter dagen svarar ja utan att riktigt tänka efter. Tanken hinner slå mig att det vore ett sjukt pinsamt avslut om vi tappade galoppen nu och det blev kaos, såhär sista minutrarna av clinicen. Men sen kommer jag galopperandes mot labyrinten och jag bara vet att om jag bara sätter mig lite i sadeln nu så kommer han tillbaka och då kommer han vända alldeles klockrent mellan bommarna. Och det gör han. Två gånger. Då är jag så stolt så jag nästan vill böla. Min älskade, älskade lilla häst. 

Tack alla ni fina som kom på föreläsningen och clinicen. Ni som missade får säkert chansen i höst igen. Tack också till Ålsta, Kungsängen Sportryttare och Sussi för en fantastiskt rolig dag!

Ps, Huliganen är inte så förtjust i Sussi. Han tycker hon är taskig när hon säger åt honom att han måste jobba. Sånt minns han, så han vänder ofta bort huvudet när hon kommer. Nya kompisar, däremot, det går alldeles alldeles utmärkt…

Det blir söndag och dags för årets första tävling. Vi ska starta Lätt C:1 och Lätt B:1. Jag är fortfarande uppfylld av glädjen och stoltheten jag fick känna på lördagens föreläsning och clinic. Stolt över min häst, nästan mallig efter alla fina ord vi fått. Det känns som ett bra utgångsläge för att åka på tävling.

Jag har varit så upptagen med att oroa mig över föreläsningen att jag glömt fixa hästskötare till tävlingen, så jag får åka själv. Först stressar det mig lite, men när jag väl är i stallet känns det naturligt på nåt vis. Bara jag och Huliganen. Jag och min bästis, liksom. Det är långt som fasen till tävlingen. Jag är i vanlig ordning lite sen iväg från stallet men jag festar till det med en kaffe från macken ändå. Vi rullar förbi Stockholm och ut mot Nynäshamn. Jag kommer aldrig vänja mig vid att köra hästtransport på Essingeleden. Som två världar som inte går ihop.

Huliganen har i vanlig ordning rest med ro. Hönätet är tomt och han står snällt i släpet medan jag går till sekretariatet, spanar in framridningen och byter om. Jag lastar ut, sadlar och rättar till allt. Går in till framridningen och börjar värma honom. Han är som smör, känns helt loss i kroppen efter gårdagens övningar med Sussi. Jag fokuserar på övergångar och tempoväxlingar, precis som vi gjort med Malin. Han känns lugn och lyssnar bra på allt jag ber honom om. Lite mindre på hugget än jag är van vid, men det är bara skönt. Han är ändå alert och positiv.

Går upp till tävlingsbanan, utomhus. Underlaget är ganska djupt men fint med nåt som jag gissar är fibersand. Går in i collecting ring. Huliganen tappar typ 20 % av sin energi. Kanske är det underlaget eller så är det bara situationen eller dagsformen. Han är lite seg i alla fall. Jag vågar inte hotta upp honom för jag är rädd för att få honom för taggad och sen inte kunna korrigera det när vi ska starta, så jag låter honom vara.

Han gör Lätt C:1-programmet jättefint. Han gör precis det han ska, om än i ett undertempo. Det är en ovan känsla att kunna rida programmet bit för bit, med fokus på varje hörnpassering och varje väg. Jag brukar ju knappt hinna med att styra. När vi är klara är jag faktiskt jättenöjd. Speciellt nöjd är jag med att jag hunnit sätta mig på rumpan och samla galoppen före avsaktningen, så att mina avsaktningar faktiskt blev riktigt fina. Duktig häst, duktig pilot!

Jag dröjer kvar lite efteråt. Jag är tredje ryttare från slutet och vill gärna höra vad jag ridit på för procent. Att gå till sekretariatet är uteslutet för vägen dit är avstängd för hästar, så jag hänger kvar där jag hör speakern istället. De sista två ryttarna rider, sen läser de upp rådande placeringar. Hör och häpna, jag och Huliganen ligger fyra när två resultat fattas. Fyra! Klassen har sex placerade och de första tre ska komma med häst. Prisutdelningen är så fort de räknat sista ekipagets poäng. Plötsligt blev det väldigt bråttom.

Tittar mig snabbt runt för att försöka hitta en potentiell hästhållare. Ser ingen. Småjoggar ner till släpet, slänger av sadeln, pekar åt Huliganen att gå in i släpet. Han knatar snällt in, jag skiftar till grimma, slänger fram lite hö, stänger rampen och joggar upp till prisutdelningen. Kommer inspringandes lagom när alla andra redan ställt upp sig men är faktiskt med på min allra första prisutdelning på en “riktig” tävling. Jag får en röd rosett, en plakett, en flaska liniment, en mjuk, fin borste och en tår i ögat. 61,852 %. Sjuor på båda övergångarna från galopp till trav. Ironiskt, sett till att det är det vi har svårast med. Fjärde plats efter tre stora skolhästar från naturbruksgymnasiumet. Mallig.

Går ner till släpet och visar rosetten för Huliganen.

“Den här har du fixat åt oss” förklarar jag och sätter upp den i fönstret en stund så att han också får ta del av den.

Jag tittar ut över alla hästtransporter och ser att de fina men lite annorlunda hästarna som var med i Lätt C nu i mångt och mycket bytts ut mot stora, flashiga halvblod inför Lätt B. Jag rycker på axlarna. Vi ska ändå bara in och leka i den här klassen. Göra så gott det går. Vi kan inte tävla i flashighet. Vi är inget sånt ekipage. Vi kan bara rida så korrekt vi kan och hoppas det räcker. Om vi gör det bra så räcker det långt.

En halvtimme senare är det dags för nästa framridning. Jag rider fram ganska kort. Vi var ju nyss på banan och han vet vad han ska göra. Jag bara stämmer av alla övergångar igen och sen går vi upp till collecting ring. Nu är Huliganen om möjligt ännu segare. Faktum är att han vill inte kliva in i collecting ring överhuvudtaget. Jag får lura honom med att låtsas att vi ska fatta galopp direkt från stillastående. Då blir han så paff att han knatar in av ren glädje. Galopp är ju alltid kul liksom. Väl inne i collecting ring ägnar jag tiden åt att öka och minska galoppen, sen öka och minska traven. Försöker hotta upp honom. Det är en ny grej för mig, att på tävlingsplats försöka hitta på triggers istället för att ta bort dom. Det hjälper lite, han piggnar till något. När jag får komma in på banan rider jag runt i galopp. Fattar från skritt, försöker trigga honom, ökar längs långsidorna. Ändå går hela programmet i undertempo. Huliganen vill åka hem, han är klar. Det blir precis som i Lätt C-programmet lättare än vanligt att rida korrekta vägar eftersom jag hinner med lite bättre. Tempot är dock ganska tråkigt och det blir inget tryck i längningarna. Nåväl. 60,536 % och en 27e plats av 40 startande ekipage. Det är jag faktiskt nöjd med.

Nu är jag så trött att mina ögon på riktigt fastnar nere när jag blinkar. Imorgon ska jag försöka berätta för er om den fantastiska föreläsningen och clinicen i lördags, men just precis nu ska jag sova.

Det är plötsligt veckan före både föreläsningen och årets första dressyrtävling. Den där jag dessutom ska vara med o rida för klubbens lag. Jag känner mig inte alls lika bra förberedd som jag gjorde inför den tävlingen vi ställde in, då när han fick såret i mungipan. Nu är jag liksom bara stressad över den där dumma tävlingen.

Jag får skylla mig själv. Det känns som om jag har åkt lite räkmacka. Först var jag borta lite runt påsk och sen igen i förra veckan. Felicia och några fina kompisar har hjälpt mig med Huliganen. Det är ju fantastiskt att få hjälp, men samtidigt: När jag hoppar upp igen och tror att jag ska rida ett dressyrpass av samma kvalité som för några veckor sen, då får jag betala för min lösaktighet. Man kan inte låna ut sin häst till höger och vänster och sen förvänta sig att han ska vara lika kalibrerad som tidigare när man kommer tillbaka. Faktiskt. Jag vet ju det, innerst inne, så första passet ger jag mig ut och kör kondition istället. Jag orkar liksom inte ta diskussionen med honom. Han är så het att han taktar sig igenom hela uppvärmningen. Jag galopperar honom 13 minuter i sträck och han är fortfarande pigg när jag travar av honom.

Faktum är att jag lyckas skjuta på mitt första dressyrpass hela vägen fram till lördagen, en vecka före min dressyrtävling. Då går jag motvilligt in i ridhuset och rider ett riktigt skitpass där jag varken hittar gas eller broms. Jag är dock tillräckligt luttrad nu för att vänta med paniken. Jag rider nämligen dressyrträning på söndagar och jag hoppas att Malin ska rädda oss.

Det gör hon. Det tar typ fem minuter av lite kaos innan jag upptäcker att Huliganen är nästan som vanligt igen. Malin har fått mig att börja rida och glömma att jag har panik. Hon är smart, Malin. Vi bokar ändå in en extra träning på tisdagen, för säkerhets skull.

På tisdagen har jag en så himla bra känsla från start. Han känns precis som han gjorde för några veckor sen. Han är så otroligt fin att rida. Jag kan växla gångart och tempo med mitt säte, utan att behöva använda handen nästan något. Han länger traven fint, han ökar galoppen och kommer tillbaka igen. Jag är så himla nöjd med honom. Men då säger Malin de magiska orden:

“Nu går vi in i ridhuset och rider genom programmet”

Och vips så vet jag inte hur man rider längre.

Jag skämtar inte. Jag kan knappt trava honom ut från ridbanan. Jag har tappat hela travtakten så vi mer springer än travar ut. Jag skrittar istället, för jag orkar inte hålla ihop det. Väl inne i ridhuset kutar vi mest bara runt innan vi får vår fiktiva startsignal. Jag har fan i mig panik från första sekund. Vi kommer in lite snett. Det känns som om jag aldrig kommer kunna göra halt. Sen fortsätter det så. Han travar på, jag sitter som en stel pinne en halv decimeter över sadeln och drar i tyglarna. Huliganen fattar absolut ingenting och bestämmer sig för att springa på i en (o)takt han själv bestämmer istället. Allt blir pannkaka. När vi gör vi sista halt så säger Malin till mig att ta fem djupa andetag. Att hitta tillbaka till känslan jag hade på ridbanan. Jag försöker men det är så svårt. Jag får rida om programmet igen och det går bättre men det är långt, långt ifrån den känsla jag hade ute på banan.

Malin säger till mig att tänka att jag inte ska rida programmet perfekt. Att jag ska försöka släppa kraven på mig själv, men jag kan inte tänka en enda tanke som jag verkligen tror på.

Medan jag skrittar av funderar jag på det. Vad som fungerar för mig, för att jag ska släppa mina krav på mig själv och kunna njuta av att visa upp min fina häst. Har du några knep så hjälp mig gärna.

För några år sen sjöng jag “All about that bass” i mitt huvud hela ritten. Då började jag skratta och då slappnade jag av. Jag såg Huliganens tjocka rumpa gunga i takt medan jag red: “Yeah, it’s pretty clear, I ain’t no size two, but I can shake it, shake it, like I’m supposed to do”

Kanske får testa det igen. Det eller nån annan skitsmart grej som ni kan tipsa mig om, eller nåt jag kommer på under veckan. En tanke ska jag i alla fall försöka hålla fast vid: Min häst är inte längre ständigt mellan två skador. Han är stark och frisk. Det här är inte vår enda chans att komma ut på en tävlingsplats. Det är ett tillfälle av flera kommande. Det här är dock det första. Det får bli fel. Det får gå helt åt pipsvängen. Vi ska bara testa. Vi ska bara ha lite kul tillsammans, för att fira att vi kommit såhär långt.

Såg ni dokumentären om Allan? Där säger Peders pappa att Peder och Jens alltid fokuserat på att utbilda hästar. Att tävlingen bara är ett kvitto på hur man ligger till i den utbildningen. Den tanken gillar jag.

Vad funkar för dig?

Det blir några bettlösa dagar, till följd av Huliganens lilla sår i mungipan.

Min första tanke efter söndagens katastrofala försök till dressyr på hackamore, är att bara låta lille Huliganen få en frivecka. Skrota i hagen, leta grässtrån, bli tjockare. Jag har bara så svårt att acceptera tanken på att frångå vårt träningsschema för något så banalt som att han ska ridas utan bett. Det känns för enkelt, för slött. Jag måste ha bättre fantasi än så.

Att ta diskussionen med honom gällande att lyssna eller inte lyssna på hackamore känns ovärt. Det är för kass timing. Sånt kan vi ägna oss åt när tävlingssäsongen är över, inte just när allt stämmer så fint med bettet. Jag är rädd att bara röra upp en massa saker i onödan som jag ändå inte har något behov av att ta igenom just nu.

Måndagen är alltid dag för återhämtning, så då gör det ju varken till eller från. Vi går ner i ridhuset och longerar lite. Övar på att flytta bogarna när han vänder i longerlinan. Att kunna vara mjuk och följsam i alla gångarter, öka tempo för min energi, minska tempo när jag andas ut eller slappnar av. Jag är själv i ridhuset så jag passar på att lägga upp lite läskiga prylar och bygger en liten “transport” av några bommar. Släpper honom lös och testar att skicka honom in och ut ur “transporten”. Så himlarns roligt det är att jobba honom såhär. Varför glömmer jag det hela tiden? 

Tisdagen ska vara koordinationsdag men jag har precis kommit på att jag kan köra backträning på hackamoret. Då spelar ju formen ändå ingen roll och jag kommer inte  behöva ta i honom. Sagt och gjort. Tisdag blir en styrkedag. Jag och min kompis Tina ger oss ut till vår favoritbacke och så rider vi upp och ner 20 gånger. Första tio i rask skritt rakt upp. Nästa tio med 3-5 halter per vända uppåt. Efteråt gäspar Huliganen flera gånger på vägen hem. Han känns nöjd. Trött på ett skönt sätt. Jag är också nöjd. Sjukt nöjd.

Peppad av den lyckade styrkedagen bestämmer Tina och jag att vi ska ses även på onsdagen, nu för att träna koordination. Vi får med en tredje kompis och så går vi allihop tillsammans upp till gräsbanan bakom hagarna. Jag lägger upp två av mina favoritövningar från Sussi. Först fyra bommar som ett L (“labyrinten”) och sen tre bommar som ett utsträckt N. Jag har Huliganen i repgrimma och longerlina. De andra rider. Jag vet inte riktigt hur jag har tänkt det här passet, jag bara kör på känn. Och ta mig tusan. Det blir rätt bra.

Labyrinten gör vi som om jag longerade. Jag skäms lite för min kroppsposition på den här bilden. Ni får förlåta mig för den. Först gör vi labyrinten i skritt, sen i trav och sist i galopp. Han tappar balansen lite men efter lite övertalning förstår han och tar sig igenom åt båda varv. Vänster är lite lättare, så vi kör dubbelt så mycket åt höger.

Sen går vi till N:et (översta bilden). Jag leder honom som i en åtta. Första bommen, mittenbommen, tredje bommen, mittenbommen, första bommen. Det blir ganska snävt och jag upptäcker till min stora glädje att det här ju blir en strålande ledarskapsövning. Också! Vilken superövning va! När vi gått över första bommen måste han nämligen flytta sin framdel för mig och när vi ska över nästa måste bakdelen följa med. Vi gör först några åttor i skritt och sedan i trav. Jag testar att leda honom på både vänster och höger sida.

Efteråt är jag så upprymd över hur roligt och lätt det varit, att jag knatar bort till ett av de små terränghindrena på ängen bredvid och låter Huliganen hoppa det i linan. Han är lite skeptisk, för det ser konstigt ut och han fattar inte varför han ska hoppa över när han kan springa runt. När han inser att jag inte tänker ge med mig tar han till slut motvilligt ett skutt i vänster varv och sen ett i höger. Jag är så himla nöjd med oss båda. Lite töntigt nöjd. Flinar på vägen hem. Vi går förbi en skogsmaskin. Huliganen hittar till sin stora glädje lite granris som glömts kvar i gapet på den. Jag låter honom tugga lite på det, för jag är så mallig över min trygga häst som ser granris istället för ett hästätande monster.

Knatar hem med ett leende. Äntligen fick jag arslet ur att använda fantasin lite. Jag tror fasen att ett par bettlösa dagar var precis vad vi behövde. 

Så blir det söndag eftermiddag och jag åker till stallet för att rida en sista träning för Malin. Imorgon är årets första dressyrtävling. Jag är så himla laddad. Huliganen har aldrig varit i bättre form än nu. Jag känner mig för första gången någonsin riktigt bra förberedd inför morgondagen. Släpet har jag kört ner till stallet och gjort ordning redan innan helgen. Mina vita ridbyxor ligger och väntar bredvid sängen. Kavajen hänger på en galge i sadelkammaren.

Jag tar in Huliganen från hagen, ställer upp honom utanför stallet. Borstar av, pysslar lite. Sadlar och går för att hämta tränset. Bestämmer mig för att byta till ett nytt träns. Pillar en stund med att flytta bettet och ställa ordning alla remmar i rätt längd. Tränsar. Tittar ner mot bettet. Men vad fan? Han blöder ju i ena mungipan.

Jag tvättar rent, tittar ordentligt. Det är som ett litet, litet hål men det blöder ganska mycket. Ett helt klotrunt hål på kanske 1-2 mm i diameter. Han måste stuckit sig på något medan jag pillade med det nya tränset. Jag går ner med honom till ridhuset, visar honom för Malin.

“Det där kan du inte tävla med” konstaterar hon. “De kommer tro att det kommer från bettet. Och även om det läker ihop över natten så finns risken att bettet skaver upp det imorgon. Blöder han i mungipan efter ritten blir du diskad”

“Och det vore fruktansvärt pinsamt att bli diskad för blod i mungipan” fyller jag i.

“Ja, väldigt”

Jag rider min träning på hackamore. Vi slutar efter halva tiden för jag kan knappt styra honom på hackamore. Det är som att rida en traktor utan styrservo. Malin säger att hon är rädd att vi bara ska förstöra allt det fina vi byggt upp. Jag håller med. Vi lägger ner och knatar hem till stallet igen.

Jag stryker mig från årets första dressyrtävling. 

Först vill jag bara lipa. Känner hur tårarna ligger och pressar bakom ögonlocken. Jag har tappat räkning på hur många gånger jag strukit mig från planerade tävlingar. Varför just nu, tänker jag. Så jävla orättvist. Vi som är i så fin form. Jag som sett fram emot det är hur länge som helst.

Sen slår det mig, stenhårt: Tänk om jag ska behöva skriva på bloggen att jag bröt ihop för ett litet sår i mungipan. Efter allt vi varit med om borde jag väl ha lite perspektiv? Tänk på mitt ansvar gentemot er läsare, som peppar och stöttar och tror på oss. Ni som hör av er för att berätta att vi inspirerar er till att orka kämpa på med era egna, skadade hästar. Jag inser att jag nästan glömt hur det är att ha en häst som är skadad hela tiden. Att åka runt på kliniker istället för på tävlingar. Min häst har varit skadefri i över ett år. Jag har fått chans att träna honom fram till den punkt vi är i idag. Det kommer fler tävlingar. Faktum är ju att nästa tävling är redan den 7 maj. Han kommer vara i precis lika fin form då som nu.

När jag tänker det blir jag full i skratt. Glad. Så tack för det, fina läsare. Att ni inspirerar mig och ger mig lite perspektiv.

Kommer du på föreläsningen förresten? Den är den 6 maj på Ålsta Gård i Kungsängen, nordväst om Stockholm. Först kommer jag prata lite om min och Huliganens resa och vad jag lärt mig av den, sen pratar Susanne Widner om uppbyggande träning. Avslutningsvis kommer Susanne förklara några övningar med hjälp av mig och Huliganen himself. Jag tror faktiskt det kommer bli en riktigt fin dag. Det behöver dock vara minst 15 personer anmälda senast den 30 april om den ska bli av, så anmäl dig gärna om du tänkt komma. Mer info om föreläsningen hittar du här: https://www.facebook.com/events/1282163691849884/

Vi ses

Det blir söndag och programridning för Roger Olsson. Jag är i stallet tidigt, ensam. Pysslar lite med Huliganen, lindar benen, putsar bort nån enstaka fläck på sadeln. Jag känner mig för en gångs skull ganska väl förberedd, mitt avsaknade fredagspass till trots.

På framridningen är han först lite seg och nonchalant, men efter lite galopp vaknar han till. Han känns vaken men inte het. Jag gör som Malin sagt till mig: Fokuserar på att rida övergångar mellan gångarterna och tempoväxlingar inom dom. På förra helgens dressyrträning fick jag jobba med att hitta tillbaka till takten när jag bryter av från galopp till trav. Jag tycker ju den övergången är svår. Han blir alltid för het efteråt. Nu tänker jag på vad Malin har sagt och räknar 1, 2, 1, 2 för att komma tillbaka in i en lugn travtakt. Och ta mig tusan, det fungerar alldeles perfekt.

Efter en stund kommer min kompis My. Hon har åkt hela vägen ut till oss för att ställa upp som domarsekreterare under min ritt. Hon hjälper mig att fota lite under framridningen. Bilderna visar faktiskt precis hur han känns. Superfin.
Vi kommer in i ridhuset. Roger frågar lite om Huliganen och berättar vad han tittar på i ett Lätt B:1-program. Vad som är viktigt. Han poängterar att på den här nivån handlar det om de tre första stegen i utvecklingsskalan: Takt, lösgjordhet och stöd, att hästen accepterar bettet.

Och så får jag rida genom programmet. Han känns riktigt fin. Jag försöker rida ut ordentligt i hörnen, som Malin har lärt mig. Det gör mig lugn på något sätt, får mig att känna det som att jag har kontroll över alla stegen han tar. Allt flyter på fint fram till vi ridit mellangalopp snett igenom och ska bryta av till trav. Jag försöker samla upp galoppen men han bryter av och så blir det slängig trav som jag inte får styr på förrän på kortsidan. Andra mellangaloppen blir ännu sämre än första, då bryter han av ännu närmre medellinjen. Nåväl. Det är ju det svåraste för oss, det avbrottet. Han kommer tillbaka ganska fort ändå och vi kan avsluta i någon form av harmoni. Jag är riktigt, riktigt nöjd med honom när jag rider tillbaka till Roger. Och ta mig tusan. Roger är också rätt nöjd. Det första han säger är:

“Varför är du kvar på den här nivån?”

“För att jag knappt ens har tävlat den här nivån än”

“Nähä, då får du väl testa det då, men bli inte kvar här för länge”

Kan man få en bättre kommentar efter en programridning? Jag tror nästan inte det. Roger förklarade att han vill ha Huliganen mer över sina bakben. Jag förstår vad han menar, för vi tippar framåt när vi ska rida program. Han blir lite rak och stark emellanåt. Han tycker vi ska jobba med övergångar och att jag ska tänka på att förbereda hästen bättre inför varje moment. Yes sir! Jag räknar ihop poängen till 67 %. Slutkommentaren lyder “Mycket trevlig häst som du visar på ett mjukt och stadigt sätt. Träna gärna övergångar, speciellt tillbaka. I övrigt är många saker på rätt väg”.

Och det känns just precis så. Som att vi äntligen är på rätt väg.