Det blir söndag och dags för årets första tävling. Vi ska starta Lätt C:1 och Lätt B:1. Jag är fortfarande uppfylld av glädjen och stoltheten jag fick känna på lördagens föreläsning och clinic. Stolt över min häst, nästan mallig efter alla fina ord vi fått. Det känns som ett bra utgångsläge för att åka på tävling.

Jag har varit så upptagen med att oroa mig över föreläsningen att jag glömt fixa hästskötare till tävlingen, så jag får åka själv. Först stressar det mig lite, men när jag väl är i stallet känns det naturligt på nåt vis. Bara jag och Huliganen. Jag och min bästis, liksom. Det är långt som fasen till tävlingen. Jag är i vanlig ordning lite sen iväg från stallet men jag festar till det med en kaffe från macken ändå. Vi rullar förbi Stockholm och ut mot Nynäshamn. Jag kommer aldrig vänja mig vid att köra hästtransport på Essingeleden. Som två världar som inte går ihop.

Huliganen har i vanlig ordning rest med ro. Hönätet är tomt och han står snällt i släpet medan jag går till sekretariatet, spanar in framridningen och byter om. Jag lastar ut, sadlar och rättar till allt. Går in till framridningen och börjar värma honom. Han är som smör, känns helt loss i kroppen efter gårdagens övningar med Sussi. Jag fokuserar på övergångar och tempoväxlingar, precis som vi gjort med Malin. Han känns lugn och lyssnar bra på allt jag ber honom om. Lite mindre på hugget än jag är van vid, men det är bara skönt. Han är ändå alert och positiv.

Går upp till tävlingsbanan, utomhus. Underlaget är ganska djupt men fint med nåt som jag gissar är fibersand. Går in i collecting ring. Huliganen tappar typ 20 % av sin energi. Kanske är det underlaget eller så är det bara situationen eller dagsformen. Han är lite seg i alla fall. Jag vågar inte hotta upp honom för jag är rädd för att få honom för taggad och sen inte kunna korrigera det när vi ska starta, så jag låter honom vara.

Han gör Lätt C:1-programmet jättefint. Han gör precis det han ska, om än i ett undertempo. Det är en ovan känsla att kunna rida programmet bit för bit, med fokus på varje hörnpassering och varje väg. Jag brukar ju knappt hinna med att styra. När vi är klara är jag faktiskt jättenöjd. Speciellt nöjd är jag med att jag hunnit sätta mig på rumpan och samla galoppen före avsaktningen, så att mina avsaktningar faktiskt blev riktigt fina. Duktig häst, duktig pilot!

Jag dröjer kvar lite efteråt. Jag är tredje ryttare från slutet och vill gärna höra vad jag ridit på för procent. Att gå till sekretariatet är uteslutet för vägen dit är avstängd för hästar, så jag hänger kvar där jag hör speakern istället. De sista två ryttarna rider, sen läser de upp rådande placeringar. Hör och häpna, jag och Huliganen ligger fyra när två resultat fattas. Fyra! Klassen har sex placerade och de första tre ska komma med häst. Prisutdelningen är så fort de räknat sista ekipagets poäng. Plötsligt blev det väldigt bråttom.

Tittar mig snabbt runt för att försöka hitta en potentiell hästhållare. Ser ingen. Småjoggar ner till släpet, slänger av sadeln, pekar åt Huliganen att gå in i släpet. Han knatar snällt in, jag skiftar till grimma, slänger fram lite hö, stänger rampen och joggar upp till prisutdelningen. Kommer inspringandes lagom när alla andra redan ställt upp sig men är faktiskt med på min allra första prisutdelning på en “riktig” tävling. Jag får en röd rosett, en plakett, en flaska liniment, en mjuk, fin borste och en tår i ögat. 61,852 %. Sjuor på båda övergångarna från galopp till trav. Ironiskt, sett till att det är det vi har svårast med. Fjärde plats efter tre stora skolhästar från naturbruksgymnasiumet. Mallig.

Går ner till släpet och visar rosetten för Huliganen.

“Den här har du fixat åt oss” förklarar jag och sätter upp den i fönstret en stund så att han också får ta del av den.

Jag tittar ut över alla hästtransporter och ser att de fina men lite annorlunda hästarna som var med i Lätt C nu i mångt och mycket bytts ut mot stora, flashiga halvblod inför Lätt B. Jag rycker på axlarna. Vi ska ändå bara in och leka i den här klassen. Göra så gott det går. Vi kan inte tävla i flashighet. Vi är inget sånt ekipage. Vi kan bara rida så korrekt vi kan och hoppas det räcker. Om vi gör det bra så räcker det långt.

En halvtimme senare är det dags för nästa framridning. Jag rider fram ganska kort. Vi var ju nyss på banan och han vet vad han ska göra. Jag bara stämmer av alla övergångar igen och sen går vi upp till collecting ring. Nu är Huliganen om möjligt ännu segare. Faktum är att han vill inte kliva in i collecting ring överhuvudtaget. Jag får lura honom med att låtsas att vi ska fatta galopp direkt från stillastående. Då blir han så paff att han knatar in av ren glädje. Galopp är ju alltid kul liksom. Väl inne i collecting ring ägnar jag tiden åt att öka och minska galoppen, sen öka och minska traven. Försöker hotta upp honom. Det är en ny grej för mig, att på tävlingsplats försöka hitta på triggers istället för att ta bort dom. Det hjälper lite, han piggnar till något. När jag får komma in på banan rider jag runt i galopp. Fattar från skritt, försöker trigga honom, ökar längs långsidorna. Ändå går hela programmet i undertempo. Huliganen vill åka hem, han är klar. Det blir precis som i Lätt C-programmet lättare än vanligt att rida korrekta vägar eftersom jag hinner med lite bättre. Tempot är dock ganska tråkigt och det blir inget tryck i längningarna. Nåväl. 60,536 % och en 27e plats av 40 startande ekipage. Det är jag faktiskt nöjd med.

Nu är jag så trött att mina ögon på riktigt fastnar nere när jag blinkar. Imorgon ska jag försöka berätta för er om den fantastiska föreläsningen och clinicen i lördags, men just precis nu ska jag sova.