Och så kommer den, skadan. Det är lördagskväll och klockan är 22:30 när jag upptäcker ett sår på insidan av vänster framben, precis över knäet.

Jag tar det från början. Vi fick en bra idé, en lösning på hur Huliganen skulle kunna undvika sommarbetet men fortfarande slippa gå ensam. En bekant skulle låna ett gammalt russ över sommaren och då passade det ju alldeles ypperligt att låta den sällskapa med Huliganen. Sagt och gjort. Russet kommer och vi släpper ihop hästarna. Huliganen beter sig som ett pucko, jagar runt den stackars lille farbrorn i sådan utsträckning att jag inför natten väljer att sära på dom. De får gå i varsin hage bredvid varandra, så länge. Kvällen efter hittar jag såret. Kanske har jag missat det på fredagskvällen, men det verkar orimligt. Annars har han väl levt rövare i sin egen hage under lördagen. Vi kallar honom inte Huliganen för intet, så det verkar mer troligt.

När jag står där i stallgången och tittar på hans framben undrar jag hur det är möjligt att jag efter 19 år som hästägare kan känna mig så osäker på hur jag ska hantera ett vanligt, sketet sår. Jag ringer en jouröppen klinik, rådfrågar och skickar bilder. De konstaterar att såret sitter ovanför leden, att det är bra. De tycker jag ska ha is i magen, så det har jag.

“Men vad gör jag nu?” frågar jag oroligt. “Kan jag lägga en kompress och sen bomull och vetflex?

Det funkar tydligen. Jag känner mig som värsta nybörjaren. Hur fan lägger man om ett sår? Jag har haft häst i 19 år och läst två nivåer av hästkunskap på Strömsholm. Jag ska väl för fasen kunna det här? Jag lägger ett bandage som ser helt okej ut och tänker irriterat att jag måste läsa på om sårvård. Det är ju pinsamt att vara såhär tveksam. Och vet ni vad som är ännu mer pinsamt? Att jag inte vet riktigt vart lederna går. Nitton år. Hur är det möjligt? Bara hem och läsa på.

Det går ett par dagar. Först ser såret bra ut, sen mindre bra, sen bra igen. Eller vad vet jag. Jag pratar med veterinärer fyra gånger på tre dagar. Till slut säger en åt mig att om det inte sprutar blod, hästen går på benet, inte har feber och inga benpipor sticker ut så klassas det inte som akut. Jag tror hon har annat att göra än att prata med mig. Jag fattar vinken.

Det är så himla svårt att veta vad som är rätt beslut när hästen blir skadad. Tänk om jag missar något som förändrar hela läkningsprocessen, som kanske påverkar hela hans framtid? Vart är gränsen mellan att vara för snål för att åka in akut och att vara smart nog att avvakta? Det är skitsvårt ju och jag kan inte avgöra vad jag bygger mitt beslut på. Allt jag vet är att hästen inte har feber, inga benpipor sticker ut, han är inte speciellt svullen och haltar inte. På fredag kommer en veterinär, den första som hade tid att komma. Tills dess är det bara att tempa och hålla tummarna. Och läsa på.