Det blir några bettlösa dagar, till följd av Huliganens lilla sår i mungipan.

Min första tanke efter söndagens katastrofala försök till dressyr på hackamore, är att bara låta lille Huliganen få en frivecka. Skrota i hagen, leta grässtrån, bli tjockare. Jag har bara så svårt att acceptera tanken på att frångå vårt träningsschema för något så banalt som att han ska ridas utan bett. Det känns för enkelt, för slött. Jag måste ha bättre fantasi än så.

Att ta diskussionen med honom gällande att lyssna eller inte lyssna på hackamore känns ovärt. Det är för kass timing. Sånt kan vi ägna oss åt när tävlingssäsongen är över, inte just när allt stämmer så fint med bettet. Jag är rädd att bara röra upp en massa saker i onödan som jag ändå inte har något behov av att ta igenom just nu.

Måndagen är alltid dag för återhämtning, så då gör det ju varken till eller från. Vi går ner i ridhuset och longerar lite. Övar på att flytta bogarna när han vänder i longerlinan. Att kunna vara mjuk och följsam i alla gångarter, öka tempo för min energi, minska tempo när jag andas ut eller slappnar av. Jag är själv i ridhuset så jag passar på att lägga upp lite läskiga prylar och bygger en liten “transport” av några bommar. Släpper honom lös och testar att skicka honom in och ut ur “transporten”. Så himlarns roligt det är att jobba honom såhär. Varför glömmer jag det hela tiden? 

Tisdagen ska vara koordinationsdag men jag har precis kommit på att jag kan köra backträning på hackamoret. Då spelar ju formen ändå ingen roll och jag kommer inte  behöva ta i honom. Sagt och gjort. Tisdag blir en styrkedag. Jag och min kompis Tina ger oss ut till vår favoritbacke och så rider vi upp och ner 20 gånger. Första tio i rask skritt rakt upp. Nästa tio med 3-5 halter per vända uppåt. Efteråt gäspar Huliganen flera gånger på vägen hem. Han känns nöjd. Trött på ett skönt sätt. Jag är också nöjd. Sjukt nöjd.

Peppad av den lyckade styrkedagen bestämmer Tina och jag att vi ska ses även på onsdagen, nu för att träna koordination. Vi får med en tredje kompis och så går vi allihop tillsammans upp till gräsbanan bakom hagarna. Jag lägger upp två av mina favoritövningar från Sussi. Först fyra bommar som ett L (“labyrinten”) och sen tre bommar som ett utsträckt N. Jag har Huliganen i repgrimma och longerlina. De andra rider. Jag vet inte riktigt hur jag har tänkt det här passet, jag bara kör på känn. Och ta mig tusan. Det blir rätt bra.

Labyrinten gör vi som om jag longerade. Jag skäms lite för min kroppsposition på den här bilden. Ni får förlåta mig för den. Först gör vi labyrinten i skritt, sen i trav och sist i galopp. Han tappar balansen lite men efter lite övertalning förstår han och tar sig igenom åt båda varv. Vänster är lite lättare, så vi kör dubbelt så mycket åt höger.

Sen går vi till N:et (översta bilden). Jag leder honom som i en åtta. Första bommen, mittenbommen, tredje bommen, mittenbommen, första bommen. Det blir ganska snävt och jag upptäcker till min stora glädje att det här ju blir en strålande ledarskapsövning. Också! Vilken superövning va! När vi gått över första bommen måste han nämligen flytta sin framdel för mig och när vi ska över nästa måste bakdelen följa med. Vi gör först några åttor i skritt och sedan i trav. Jag testar att leda honom på både vänster och höger sida.

Efteråt är jag så upprymd över hur roligt och lätt det varit, att jag knatar bort till ett av de små terränghindrena på ängen bredvid och låter Huliganen hoppa det i linan. Han är lite skeptisk, för det ser konstigt ut och han fattar inte varför han ska hoppa över när han kan springa runt. När han inser att jag inte tänker ge med mig tar han till slut motvilligt ett skutt i vänster varv och sen ett i höger. Jag är så himla nöjd med oss båda. Lite töntigt nöjd. Flinar på vägen hem. Vi går förbi en skogsmaskin. Huliganen hittar till sin stora glädje lite granris som glömts kvar i gapet på den. Jag låter honom tugga lite på det, för jag är så mallig över min trygga häst som ser granris istället för ett hästätande monster.

Knatar hem med ett leende. Äntligen fick jag arslet ur att använda fantasin lite. Jag tror fasen att ett par bettlösa dagar var precis vad vi behövde.