På måndagen ringer Sussi och frågar hur vår första vecka har gått. Den har gått bra. Vi har fått in alla pass, om än i lite omkastad ordning.
Vi pratar om det där med galoppfattningarna och sen redogör jag för fredagens konditionspass. Sadeln har nämligen varit på omstoppning så jag testade att galoppera intervallerna barbacka. Ta mig tusan. Det funkade. Det kändes pampigt att galoppera varv efter varv på halvlång tygel ute på en blåsig äng. Barbacka. Min häst som vi knappt vågade rida ut på för ett år sen. Jag minns att jag galopperade honom en enda gång på stubbåkern förra hösten. När jag hoppade av kysste jag marken, tackade högre makter och tänkte “aldrig mer”. Nu rullade vi på i 3×5 min utan minsta antydan till bråk. Tänk vad träning kan göra.
Intervallerna var nog lagom, på gränsen till korta. Han var lite trött på slutet men hade jag bett honom hade han galopperat en intervall till. Sussi konstaterar att då behåller vi samma intervall även denna vecka och så bestämmer vi efter det om det ska till ytterligare intervaller.
Galoppen ja. Jag är lite kluven till den. Innan vi fick träningsschemat av Sussi galopperade vi Huliganen 10 min i sträck. Ingela rekommenderade oss det. Hon ville att vi skulle göra det en gång i veckan men jag skötte det dåligt. Gjorde det en gång varannan vecka typ. Även om jag slarvade så gillade jag de passen. De faller bort i Sussis plan. Sussi jobbar ju som bekant i intervaller och menar att intervallarbetet bygger kondition bättre. Ingela menar att en lång intervall ökar hans ämnesomsättning och är bättre för honom mentalt, gör att han kommer in i en andra andning. Jag vill typ göra båda delarna. Eller jag vet inte vad jag vill. Första konditionsdagen löser sig själv, eftersom jag inte orkar galoppera 10 min i sträck barbacka. Fem är alldeles tillräckligt. Jag är övertygad om att båda sätten är bra, och jag tror att de frambringar lite olika saker. Jag vågar dock inte lägga in båda i schemat, för då tror jag han får två för tuffa pass för nära inpå varandra. Jag måste helt enkelt fundera på saken.
På kvällen messar jag med Felicia och lägger upp veckan. Vi kastar om ordningen igen. Måndagen behöver nämligen inte bli någon återhämtningsdag, då jag tillbringade söndagen begravd i prylar som arrangör på en hästloppis. Stackars Huliganen fick inte röra på sig alls. Jag vill dessutom så himla gärna köra styrka igen. Jag får styrkan på måndagen om Felicia får köra kondition på torsdagen. Deal.
Felicia har varit med på mötet med Sussi, ändå skriver jag en halv roman om hur konditionspasset ska utföras. Nog för att jag har dagens samtal färskt i huvudet men när jag ser hur mycket jag skrivit skäms jag ändå. Herregud. Tänk att hon står ut med en hästägare som mig. Det är helt ofattbart. Mitt kontrollbehov har nivåer som få medryttare skulle stå ut med. Jag är lyckligt lottad.
Det är fler som påverkas av Huliganens nya, officiella träningsschema. I stallet kommer vi att prata om upplägget inför hösten, hur och när hästarna ska få mer mat. Hos oss bestämmer vi nämligen allting tillsammans. Vi är inte så många.
“Alltså jag känner att nu måste vi ju ta hänsyn också till att Huliganen ska komma i form och så” säger min stallkompis.
Hon är så himla snäll, tänker jag. Alla är så himla snälla. Huliganen också.
