Det är fyra år sen jag träffade John Ricketts för första gången. Den gången hade jag bokat in mig och Huliganen på en tvådagarskurs i Broknäs utan att veta så mycket om John egentligen. Min vän Ingela Brinkefeldt hade rekommenderat honom och jag var desperat. Mer än desperat.

Huliganen hade skaffat sig en ful ovana att lämna platsen när han ledsnade på rådande situation. Likt en bulldozer, eller ett vildsvin, sänkte han huvudet, vred det åt sidan och sköt iväg som en missil. Omöjlig att hålla kvar. Min sambo kom att kalla det att “göra raketen”…

Först kom det bara när Huliganen blev rädd. Sen började han göra det ibland när vi longerade, liksom bröt sig ut ur volten och iväg. Sen varje gång vi longerade. Sen ibland när vi skulle lasta. Sen varje gång vi skulle lasta. Slutligen varje gång han hamnade i en situation han inte gillade, t ex att gå in genom en dörr, eller på en ridbana, eller helt enkelt in från hagen. Situationen blev fullkomligt ohållbar. Jag brukar säga att jag har jagat Huliganen på alla platser du kan tänka dig. I ljus och mörker, bland hästar och på alldeles öde ställen. Det är tyvärr sant. Huliganen var lös. Jämt. Jag höll på att tappa förståndet.

Alltså bokade jag in mig på en kurs med någon jag inte visste något om. Ingela har ett bra omdöme. Jag litade på att hon visste vad hon gjorde när hon tipsade mig om John. Jag fick köra dit Huliganen kvällen före, eftersom det var omöjligt att svara på hur lång tid det skulle ta att lasta. Det berodde ju helt på hur många “raketer” Huliganen kände för att göra, och hur långt jag skulle behöva gå för att hämta hem honom. Det tog tre timmar att lasta den kvällen. Jag minns inte hur många raketer. Typ 100.

Det jag minns tydligast från kursen är skräckkänslan i kroppen under allra första passet, när vi skulle gå alla deltagare i ridhuset samtidigt. Jag visste att om någon bara släpper en fis nu, så är Huliganen lös och gud vet vilket kaos som utbryter då.

John jobbade Huliganen några pass den helgen. Två kanske. Eller tre. Jag minns inte. Allt jag minns är jag inte fattade så himla mycket egentligen men när jag skulle åka hem gick hästen rakt in i transporten. Jag åkte hem, glad att problemet var löst och trodde jag skulle kunna återgå till vår vardag. Huliganen upptäckte dessvärre ganska snart att jag inte hade en aning om vad jag höll på med och inte alls hade förändrat något i mitt sätt att hantera honom. Vips så var vi tillbaka på ruta ett igen. Jag ringde ut John och allt blev återställt. Jag återgick till att göra på samma sätt som jag alltid gjort. Så sprang vi som i ett hamsterhjul i två år. John kom ut, Huliganen blev bättre, jag sabbade (nästan) alltihop och John kom ut igen.

Efter ungefär två år började jag fatta att om jag inte förändrar mig själv och mitt sätt att hantera Huliganen, kommer vi fortsätta hamna i exakt samma situationer. Huliganen är ingen dum häst. Han vet när jag inte har koll. Och jag har ingen koll. Jag tar bara dåliga beslut hela tiden. Vid ett tillfälle har han slitit sig så många gånger att jag får ha kedja genom munnen på honom för att få in honom på en klinik. Kul. Jättekul. Not.

(En annan gång, på en annan klinik frågade de varför jag hade kedja över nosen på honom. Han som var så söt och lugn. Jag fick dåligt samvete och tog bort kedjan. Sedan jagade vi gemensamt Huliganen genom kliniken)

Så sommaren 2015 händer något. Jag och Huliganen åker på en ny kurs för John. Det blir en tredagarskurs i närheten av där vi bor. I tre dagar blir jag matad med teori och får se John jobba både min egen häst och övriga deltagares. Plötsligt drar någon upp rullgardinen. En symbolisk rullgardin, alltså. Jag inser att jag varit lite dum i huvudet. För att citera Albert Einstein (som man ofta gör…): “Definitionen av galenskap är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annorlunda resultat”. Det var exakt det jag gjort. Galenskap.

När jag skulle förklara för de andra deltagarna vad mitt rådande problem sa jag att det var att min häst inte gick att bromsa när jag red. Jag tyckte inte det var något jättestort problem, men en schysst grej att kunna. När vi fick berätta vad vi hade för mål med våra hästar så var mitt långsiktiga mål att kunna rida med hackamore. Alltså allvarligt. Det var mitt LÅNGSIKTIGA mål. Nu vill jag kunna rida utan något huvudlag överhuvudtaget.

Under de tre dagarna fick jag jobba Huliganen både från marken och uppsuttet. Det visade sig snart att om man skulle hårdra det, hade jag varken gas eller broms. Det jag hade, däremot, var en häst som antingen var helt avslagen eller spänd som en fiolsträng. Grattis till mig. John hjälpte mig att hitta gasen och börja jobbet mot att hitta bromsen. Min häst visade sig gå bättre på helt lång tygel än när jag red honom på kort. På lång tygel kunde han nämligen inte lägga sig i handen på mig, utan blev tvungen att hitta sin egen balans. I slutet av sista passet kunde jag svinga en pisk som ett lasso ovanför huvudet på mig, vinande, utan att lille Huliganen rörde en min. När jag satte mig ner i sadeln stannade han, oavsett vad som hände runt honom.

Jag åkte hem med ambitionen att förändra mig själv. Äntligen. Den sommaren kom Huliganen och jag längre i vår relation än vad vi gjort på våra första åtta år tillsammans. Jag har John att tacka för det, och för alla nya insikter som följde fram till nu. Som fortfarande kommer.

På fredag tänkte jag publicera en intervju jag gjort med John. Kanske inspirerar den fler att undersöka vilka oändliga möjligheter man har att utvecklas med sin häst.

Fotona är tagna på kursen förra sommaren av den fantastiskt skickliga Clara Andersson.