Alla har så jävla bråttom. Jag också. Det är oktober och bara idag har två personer sagt till mig att de funderar på att anmäla sig till tävlingar de inte är förberedda för. Tre om jag inkluderar mig själv.
Jag är så himla kluven. Vad är poängen med att åka på en tävling om man är dåligt förberedd? Jag minns intervjun med Anna och William där de var påpekade just det, att det viktiga är att åka på ett fåtal tävlingar där man är väl förberedd, än ett stort antal där man alltid presterar halvdant.
Men det är ju så roligt att tävla.
Eller?
Vi som gillar dressyr, vi har ju en ganska begränsad skaderisk även om vi väljer att starta en klass som vi kanske inte är redo för. Ni som hoppar eller rider fälttävlan, er skaderisk är kanske högre. Jag tänker att med högre fart kommer högre skaderisk. Men jag är ju ingen expert.
Hur som helst. Jag anmäler mig och Huliganen till KM. Det är ju liksom ändå på hemmaplan. Med hemmaklubben. Och så finns det ju så himla många klasser att välja mellan. Och förra året fick ju alla rosett, oavsett hur kass man var. Vilken glädje.
Sen minns jag en annan grej. Att jag blir arg av att tävla. Inte under tävlingsdagen, för jag är en rätt bra förlorare. Alltså jag blir inte arg över dålig prestation. Däremot blir jag skitstressad inför tävlingen och rider som en kratta. Eller en dåre. Det varierar. Ju närmre tävlingsdagen vi kommer, ju mer panikslagen blir jag när jag rider och ju sämre rider jag. Stackars häst.
Det blir nämligen så att helt plötsligt ska skiten bara funka. Jag har suttit månad efter månad och inte haft ett enda krav i hela världen på min träning. Guppat runt där uppe på ryggen och njutit av utsikten. Så plötsligt ska det ridas program. Men vad är detta? Vi kan ju inte galoppera snett igenom med förlängd steglängd och komma tillbaka till arbetsgalopp innan långsidan. Än mindre ner i en sansad trav. Det visar sig att vi kan knappt sakta av från galopp
överhuvudtaget.
Hela den sista dressyrträningen innan KM ägnas åt att försöka få Huliganen att inte tappa besinningen när han får galoppera snett igenom i mellangalopp. Han har nämligen precis återupptäckt hur fantastiskt roligt det är att galoppera mellangalopp, och nu tänker han inte sluta. Vi rider in i väggen tre gånger.
Men han är ju så jävla fin i traven.
Jag undrar om jag ska vara positiv eller inte när mina kompisar pratar om att tävla. Jag väljer att vara positiv, för alla jag pratar med är ju positiva angående min egen tävlingsstart. Jag säger glada, uppmuntrande saker typ “Vad är det värsta som kan hända?” eller “Det är klart det inte spelar nån roll att du aldrig ridit programmet!”
För tänk om jag har rätt? Kanske är det så att om man väntar på att hästen ska vara i sitt livs form innan man ger sig ut och tävlar Lätt C, då kommer man kanske aldrig ut. Och det är ju roligt att tävla. Och ångestladdat.
Så vad är det värsta som kan hända? Jo, det värsta som kan hända är att vi rider in i väggen. Eller hoppar över staketet. Eller att jag försöker kräva något av min häst som den inte är redo för. Att jag sabbar den grund jag ägnat flera månader åt att bygga upp. Det vore det värsta. Att jag missbrukar hans förtroende.
I skrivande stund är det fem ridpass kvar till KM. Två är Felicias. Tre är mina. Hur fort kan man göra mirakel?
Bilden nedan är förresten exakt i det ögonblick när jag inser att vi fortfarande inte kan göra en snygg övergång från galopp till trav snett igenom. KM 2015. Jag har inte lärt mig någonting sen dess.
