En dag faller det sig så att jag skrittar ut en sväng med min dressyrtränare Malin. Vi börjar prata om Huliganen och alla snälla personer som hjälper mig att rida honom. Om att det gör mig så kluven.

I tre veckor har Huliganen haft sin sårskada. Jag har hunnit gå från att tycka att det är lite skönt att inte rida, till att längta ihjäl mig. Turen med Malin är den första på länge där vi är så pass långt hemifrån att jag inte kan se tillbaka till bilen om jag vänder mig om.

Felicia har haft mycket den här våren. Och hösten också, egentligen. Och resten av sommaren. Så är det ibland. Jag är glad för de dagar hon är i stallet, försöker hålla kontakten i de perioder hon är borta. Berättar vad som händer och hur allt går. Det funkar men jag saknar henne.

När Felicia är borta mycket händer det att jag låter andra rida Huliganen. Jag har resonerat att det bästa alltid är att han rör på sig. Malin får mig att tänka om.

“Tänk på all tid vi lagt för att få honom dit vi är i ridningen” säger hon. “Allt slit och all precision för att få honom som du vill ha honom, precis på dina hjälper”

Jag nickar.

“Och kommer du ihåg hur det var när du låtit andra rida honom när du inte hunnit med? Att vi ägnade halva passen åt att försöka återställa honom, få honom på dina hjälper istället för någon annans?”

Och jag minns. Jag minns hur vi gick från att vara synkade och samspelta till att börja bråka och knuffas och tappa fokus. Så skört är det fortfarande, för oss. Det här nya, mjuka, det är nytt. Det försvinner om vi inte värnar om det.

“Om du inte har tid, låt honom vila, longera, släpp honom lös i ridhuset eller vad som helst, men låt inte en massa andra personer rida honom”

Så jag tänker på målen: Att tävla, utvecklas, starta Lätt A. Sen tar jag ett egoistiskt, hårt beslut. Jag säger nej till de som vill rida Huliganen. Jag erbjuder inte den tjänsten mer, annat än lugna turer i skogen. För min skull och för Huliganens. För att han är värd det, lite exklusivitet.

Felicia och jag gör en deal. Hon är ju fortfarande Felicia. Hon är ju med i vårt team och är viktig för oss, men just nu har hon inte tid att lägga vad det krävs för att hålla jämn utveckling med oss. Vi rider honom alldeles för olika. Hon känner det själv så vi är smidigt överens. Malin och jag har ändrat på hela mitt sätt att rida Huliganen, med bara säte och nästan ingen hand. Felicia har inte gjort de timmarna med Malin som jag gjort senaste halvåret. Alltså delar vi upp det så att Felicia, så länge det är tävlingssäsong, bara rider ut och kör kondition. Det känns hårt att vara så egoistisk, men rätt. Speciellt känns det hårt mot de andra som vant sig vid att Huliganen finns att tillgå om man vill rida, för att man kanske inte har någon annan häst att rida just nu. Men jag vet att det är det bästa för oss, om vi ska så rak väg som möjligt mot målet. Och just nu handlar det om oss.