Dagen börjar inte optimalt precis. Min dotter har sovit oroligt hela natten och jag själv har skrapat ihop ungefär två timmars sömn. Jag är helt groggy när jag vinglar ut i köket för att bre några ostmackor och göra en kopp kaffe. En stor kopp. Jag är så groggy att jag blandar ihop tiden jag ska åka med tiden jag tänkt komma fram till stallet. Jag inser det när jag tittar på klockan i bilen och förstår att jag tänkt vara flätad, lastad och klar om 20 minuter och det är exakt den tid det tar att köra hemifrån till stallet.

Jag försöker att inte bli stressad. Tänker att jag planerat in så pass goda marginaler att dagen ska fungera ändå och går allt åt fanders får jag väl starta bara en klass istället då. Det behöver jag inte göra. Huliganen har vänligt nog behållit alla sina flätor över natten, så jag behöver bara ta fram nål och tråd och sy ihop knopparna. De blir faktiskt rätt okej ändå. Jag lastar och rullar iväg 40 minuter efter planerad tid. Nåväl. Det är väl det man har marginaler till.

Det tar 1 h 40 min att köra. Vägen är alldeles fantastiskt skittråkig. Jag lyssnar på Kjell Enhagers vinterprat. Han säger en massa smarta saker som jag försöker lägga på minnet. En av dom handlar om my business, your business och God’s business. Det är vad jag tänker på när jag är på framridningen. Jag upptäcker nämligen att jag sitter och tittar på hur de andra rider inne på tävlingsbanan istället för att fokusera på min egen framridning. Typ “oj vad fin den där hästen är, den har jag ingen chans mot”. Då tänker jag på Kjell. My business är saker jag kan påverka, mitt beteende eller mina handlingar. Your business är andras beteenden eller handlingar, sådant jag inte kan påverka. God’s business är sådant ingen kan påverka, som t ex vädret. Det enda som är värt att fokusera på är my business. När jag fokuserar på hur de andra rider, fokuserar jag på your business. Det är dumt.

Så jag fokuserar om. Jag värmer honom i skritt en stund, försöker växla tempot i skritten. Gör samma sak i trav och slutligen i galopp. Rider lite övergångar skritt-trav och trav-galopp. Han känns så himla fin. Mjuk och fokuserad och följsam på alla sätt. Jag blir glad av att få sitta där på hästryggen och guppa runt.

I collecting ring får man vara två ekipage. Jag jobbar lite mer övergångar för att slutligen skritta en stund på lång tygel. Då passar jag på att titta in på banan och föreställa mig hur jag ska rida programmet. Försöker tänka vad jag ska fokusera på, moment för moment. När jag sitter där och filosoferar hör jag en annan tjej säga “Oj, oj, oj. Såg du vad många skrittsteg? Nio stycken, jag räknade”. Jag vaknar till ur mina tankar. Jag må ha tittat på banan men jag har knappt sett ekipaget där, jag har ju fantiserat om programmet. “Jaha” svarar jag. Och som ett brev på posten kommer nästa tanke: Om den tjejen letar fel på det här ekipaget, då kommer hon med all säkerhet att göra samma sak när jag rider. I ett par sekunder blir jag illa till mods, sen blir jag uppriktigt irriterad. Rider därifrån, sysselsätter mig med annat. Tänker på Kjell. Hon kan få fokusera på nån annans business, men mig ska hon inte komma åt. Jag tänker fokusera på mitt.

Och det lyckas jag faktiskt ganska bra med. Det känns som om jag fumlar bort första momenten i programmet. Jag har lite svårt att komma in i det, men i serpentinbågarna börjar det släppa. Resten av programmet känns jättebra, förutom efter den fria skritten då lille Huliganen blir så förbannad när han förstår att programmet fortsätter att han stannar och surar i hörnet. Har man en häst som till hälften är ponny så har man. Jag är ändå sjukt nöjd när jag skrittar ut från banan. Han har känts så himla mjuk och fin hela vägen genom programmet.

När jag hämtar mitt protokoll tänker jag att det där stoppet lär ha kostat mig dyrt och tycker mig att ha sett många fina ekipage, så jag har inga förväntningar på något pampigt resultat. Döm om min förvåning när jag ser att vi ligger på tredje plats. Det är bara tre placerade i klassen så jag sticker in huvudet i sekretariatet.

“Eh… Är det många resultat kvar att räkna?”

Hon flinar. Vet vart jag vill komma.

“Ett. Du kan säkert få uppskov att komma till fots om du skulle bli placerad”

“Jo fast skulle ni ha tid att vänta om jag skulle hämta honom i så fall?”

“Jo, om du verkligen vill ha med honom så väntar vi”

Så står jag där och trampar medan de räknar sista protokollet. Jag vet ju hur fint sista ekipaget var. Till slut säger dom de magiska orden:

“Du kan gå och hämta din häst nu om du vill. Vi väntar tills du kommer”

Så springer jag och hämtar Huliganen. För det är klart att Huliganen ska få vara med på sitt livs första ärevarv! Vi får en gul rosett, en plakett och en gigantisk presentkorg med godsaker. Huliganen galopperar sitt första ärevarv som om han aldrig gjort annat, precis som det mesta han tar sig för. Älskade Huliganen.

Några timmar senare rider vi Lätt B:1 med 61,9 %. Han är seg men lydig. Jag är jättenöjd med dagen. Han har varit en riktig stjärna, så himla fin att rida hela tiden. Nu ska vi hem och träna på att sätta lite mer energi i honom. Ironiskt, sett till att han är så energisk att jag har svårt att rida honom när vi rider program hemma. Hur vi knäcker den nöten blir spännande att se. Jag förlitar mig på Malin, hehe.

Imorgon (tisdag) stundar sista dressyrträningen innan rikset. På torsdag nästa vecka åker vi. Jag ska delge allt jag kan om förberedelserna närmaste veckan.  Och så ska jag försöka publicera lite bilder från tävlingen, när jag lyckats få hem dom jag köpt från Equipe. Jag är så sjukt glad och tacksam för varenda en av er som läser den här bloggen. Tusen tack också för alla gratulationer på Facebook. Ni är otroliga.