Den har varit lite lös, inspirationen. Vi har kommit av oss i träningsschemat, jag har slarvat och varit trött, prioriterat min egen träning när Huliganen varit skadad. Sen plötsligt en dag börjar jag längta efter att rida och inte allt för långt därpå kommer Huliganen in från hagen och har slitit av sig sin kompress för femtioelfte gången. Skillnaden är bara att nu har såret fått en torr, fin skorpa. Då kommer den tillbaka. Inspirationen. Ta mig fasen. Såret är ju nästan försvunnet. Jag kan rida igen! Jag skrittar ut med Malin och får, som jag skrev om häromdagen, hjälp att fokusera om, tänka att vi är viktiga. Då lossnar det.

Några dagar senare blir det dags för vår första dressyrträning på sju veckor, sedan före både clinicen och dressyrtävlingen. Jag står klar i stallgången 55 minuter före träningen ska börja, med benlindor som matchar schabraket. Får hitta på saker för att få tiden att gå. Är orimligt förväntansfull, som ett barn på julafton.

Jag har inte ridit Huliganen med bett på fyra veckor. Vi har inte ens tänkt i banorna kring tempoväxlingar och sidvärtsrörelser. Jag är förväntansfull och nästan lite nervös. När jag värmer upp måste jag liksom tänka på hur det är man gör när man rider i ett ridhus nu igen. Vi har ju bara ridit rakt fram i skogen.

Vi får jobba tempoväxlingar. Malin säger att jag ska tänka mig att han har sex växlar per gångart. Att trean är normaltempo. Jag får rida halva volten på tvåan, halva på fyran, halva på tvåan, halva på femman, ett helt varv på trean osv. Först i trav, sedan i galopp. Huliganen jobbar på som om han inte gjort annat. Han är lite seg först men sen kvicknar han till. Vi svettas ikapp men gud vad det är roligt att rida!

Jag får öva på att vara kvick, att förvänta mig att han också ska vara kvick. När jag växlar från femmans galopp till tvåan, måste jag sätta mig på rumpan och ge snabba skänklar samtidigt. Få honom att korta upp galoppen men inte tappa den. Det är knappt att min hjärna klarar av att koordinera de rörelserna. Herregud, jag har ju också sommarchillat lite. Men när det funkar, då jäklar är det underbart att rida. När galoppen går från den långa, snabba till den korta, studsiga, starka. Den känslan är ball.

Om han känns så här bra efter fyra veckors chill, hur grym kommer han inte vara om ett par veckor då?

Denna häst. Magisk. Och tränaren! Otrolig. Jag är lyckligt lottad.

Trevlig midsommar!